Jag vill äga ett transexuellt pronomen

Har ni hört talas om ordet hen? Jag tror att jag har använt det någon gång här i bloggen. Det smög sig in i svenskan för några år sedan, och jag tror vi ska tacka transpersonerna för att det överhuvudtaget har något fotfäste (för att förvirrande nog använda två kroppsmetaforer i samma mening). En person som är lite av vardera kön vill nämligen inte alltid kallas för han eller hon. Då passar ju en mittemellanform bra: hen.

Ordet kommer från finskan, som är ett språk som fullkomligt struntar i könsbestämmande pronomen. I Finland säger man hän om såväl August som Lotta. Dessutom passar ju hen bra i svenskan, eftersom de har konsonanterna från  personpronomenen och vokalen från sakpronomenen. Hen blir på så sätt som en blandning av hon, han, den och det. Perfekt.

Några år efter några år sedan kom något ljushuvud på att man också skulle kunna använda ett könsneutralt pronomen när man pratar om en potentiell person: ”Om någon parkerar på gräsmattan måste hen betala böter”. Också perfekt.

Jag slår hårda slag för att stoppa in hen i såna där meningar. Traditionellt har man använt han eftersom kvinnorna ändå bara satt hemma och skvallrade och inte förstod något. Nu känns ju det lite 1999 så många har börjat skriva han eller hon. Det är ju en lösning som fungerar några enstaka gånger, men det blir jobbigt att slänga sig med det mer frekvent. ”Om någon parkerar på gräsmattan måste han eller hon betala böter till hans eller hennes lokala polismyndighet och om han eller hon inte har gjort det innan årsskiftet kommer kronofogden hem till honom eller henne”. Du ser ju. Inte perfekt.

Efter denna grundliga och övertygande argumentation borde ni vid det här laget vara sålda. Därför går jag nu vidare till nästa nivå.

Jag håller på att skriva en uppsats nu. I den hänvisar jag till mina informanter, som är ett gäng SFI-elever. Jag tycker inte att det känns meningsfullt att avslöja deras kön hela tiden. För varför vore den informationen mer intressant än till exempel deras nationalitet, deras yrke eller deras sociala status? Visst, könet spelar roll, men jag är trött på att se människor som könsorgansbärare. Därför vill jag anonymisera informanternas kön genom att hänvisa till alla med ordet hen.

För övrigt är jag drabbad av en sjukdom som kallas sexism. Jag biter ihop i kampen mot den, men den växer som en cancersvulst och ibland verkar det omöjligt att vinna över den. När jag läser litteraturreferat bedömer jag därför vetenskapen olika beroende på om det är en man eller en kvinna som står bakom den. Nu har jag varit osunt ärlig men jag tror att alla som tycker att jag är ett gubbsvin nu är hycklande skenhelgon. Det kanske inte stämmer på alla men jag tänker låta majoriteten stå för verkligheten.

Alltså: i min uppsats litteraturreferat funderar jag på att namnge författarna med efternamn, och sedan hänvisa till dem med hen.

Det funderar jag på. Trots den grundliga och övertygande argumentationen ovan har jag dock inte köpt något. Min uppsats handlar ju inte om könsneutralitet, utan om att myndigheters webbplatser borde vara skrivna så att folk förstår. Att blanda in min visserligen lite vetenskapliga men ändå personliga ideologi i den texten kanske är att försöka slå två omaka flugor med en för liten flugsmälla. Jag vill ju att de som läser uppsatsen ska läsa den, inte fundera över varför jag inte hittar till a- och o-tangenterna.

Rubriken till detta inlägg är efterhandskonstruerad. Det hette ”Jag vill ha ett transexuellt pronomen”. Sedan insåg jag att jag redan har ett, men att jag inte kan använda det fritt. Jag vill att hen ska bli mitt, att det ska flytta in permanent i min vokabulär. Därför bytte jag ut ”ha” mot ”äga”. För än äger jag det inte.

Äger du det, vill du äga det och hur vill du i så fall förvärva det? Du kan ha blivit såld på den utopiska argumentationen, men hur ofta har du egentligen råd med att dina läsare funderar på något annat än vad din text handlar om? Hen måste börja användas i vanliga texter för att kunna bli ett vanligt ord. Vem orkar bära fanan?

Vad långt det blev. Här får du en tackpresent:

Annonser

2 kommentarer

Filed under Språk

2 responses to “Jag vill äga ett transexuellt pronomen

  1. David

    Jag vet inte, jag har alltid känt mig väldigt olustig inför ”hen”. Kanske är det för att jag misstänker att en del av motivationen hos vissa av hen-förespråkarna kommer sig av kryptowhorfianska idéer om språkstrukturens betydelse för tänkandet som jag (och många språkvetare) ställer mig väldigt skeptisk till, men kanske framför allt för att det inte framstår som ett särskilt stort problem. Till exempel skulle man ju i ditt exempel ovan inte använda ”till hans eller hennes lokala polismyndighet” utan ”till sin”…

    Men visst, ”han eller hon” kan vara lite bökigt. Jag doktorerar i filosofi vid en institution i England, och när man konstruerar tankeexempel i filosofi brukar man idag oftast göra det så att subjektet är en ”hon”. På så sätt undviker man problem. Men det kan man ju göra eftersom man har författarens frihet att lägga in vilka personer man vill i sina exempel. I lagar och andra texter måste naturligtvis ett mindre godtyckligt språk användas. Från vad jag förstår är ”den” den rekommenderade formen av vissa språkvårdare, men man kommer ju ofta undan med ”man”. (Och ja, ”man” är etymologiskt sett givetvis inte heller könsneutralt, men en vanlig språkbrukare torde uppfatta ”man” (eng. ”one”) på ett annorlunda sätt än ”man” (eng. ”man”).)

    I vardaglig engelska använder man faktiskt ”they”. ”If someone parks on the lawn they will have to pay fines to their local police authority” osv. är fullt normalt i vardagligt tal. När jag väl förstod att detta var den alldagliga formen och inte ett annat försök att konstruera en könsneutral lösning ovanifrån fann jag den så tilltalande att jag nu faktiskt har svårt att inte använda den på svenska.

    Så det finns alternativ. Om jag ska vara riktigt ärlig så kommer min största olust förmodligen från att ”hen” är en konstruerad lösning och att sådana, om de införs, ofta innebär en viss form av maktutövning (makt finns överallt, som Foucault lär oss) där vissa grupper har en större möjlighet att påverka språkutvecklingen än andra. Om ”hen” nånsin blir det normala alternativet i svenskan kommer det förmodligen att ha kommit till stånd genom omfattande utbildningsinsatser där skolan och språkvårdssamfundet använder all sin myndighet och där föräldrar och vanliga språkbrukare kommer att känna sig alienerade. Givetvis är det bra med transsexuella pronomen. Givetvis är det bra att inte krångla till saker och ting för mycket. Men det enda argument jag kan erbjuda mot ”hen” är att det strider mot min språkkänsla såsom modersmålstalare av svenska. Om ett sånt argument inte tillmäts åtminstone någon vikt riskerar vi att ha ett språk som inte styrs av dess talare, utan av diverse experter, självutnämnda eller annorledes. Jag kanske ska påpeka att jag inte är emot att folk skriver ”hen”. Tvärtom. Men det verkar ibland finnas en bakomliggande förväntning på att andra också ska göra det och om man inte gör det så gör man fel. Det vänder jag mig emot.

    • Linnea

      Kors, jag fick en kommentar som var längre än inlägget. Jag ska kommentera kommentaren grundligt och metodiskt.

      1. Ett problem med hen är just att det är många som läser in jobbiga politiska och filosofiska ställningstaganden i användandet. Det gör att ordet får mycket mer uppmärksamhet än skribenten kanske vill. Å andra sidan har det varit ett problem vid alla språkreformer, och många av dem har trots allt gått igenom. Det kan inte ha varit lätt att sluta skriva hvar och skrifva.
      2. Du har såklart rätt i att jag ignorerade sin-regeln. Jag statuerade mitt krånglighetsexempel lite väl ivrigt.
      3. Den är som sagt en föreslagen konkurrent till hen. Fördelen med den är att det är mindre markerat och därför tar mindre uppmärksamhet. Nackdelen är att vi tappar distinktionen mellan människor och saker, men den kanske blir mindre och mindre viktig i dagens it-samhälle.
      4. Jag håller med: man får passera obemärkt i genusdebatten.
      5. They är ett smidigt vardagsbruk. Däremot är det just det: vardagligt. I formellare texter skriver man ju he or she eller möjligen s/he. Det är synd när språket ordnar sådana stilskillnader mellan fint och fult, och bättre om man hittar en form som passar i båda. Å andra sidan börjar väl de flesta språkreformer i fulspråket, och det finns ingenting som säger att inte they skulle kunna smyga uppåt. Viss, okej. Om det kommer till svenskan så tar jag emot det. Jag har faktiskt hört Sture Allén bestämt säga att det är dåligt, men han motiverade sig inte. Det kanske man inte behöver om man heter Sture Allén.
      6. Det bästa argumentet mot ett ord är att det strider mot förstaspråkstalarnas språkkänsla. Men, som tidigare ska jag jämföra med tidigare språkreformer: nymodigheter känns nästan alltid som nymodigheter. De skaver, men så efter ett tag sitter de på plats. Eller så dör de. Hens öde får framtiden utvisa.
      7. Jag ska skriva något längre om vem det är som ska bestämma över språket, och vilken roll språkexperterna borde ha. Men självklart: ingen ska bestämma hur folket ska använda sitt språk i allmänhet. En sådan elitism ska alla vända sig emot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s