Plötsligt har jag blivit en hastare

Jag blev huvudtränare för j18-laget. Kul med ansvar så jag ringer innebandysamtal för 100 kronor i veckan. Så gick jag med i Humsek. Spännande med studenträtt så jag blev ansvarig för utbildningsutskottet och har en egen punkt på dagordningen. För längesen började jag ett program, språkkonsultprogrammet. Kul med universitetsutbildning, synd att den tar slut. Det är inte bara det att jag ska skriva ex-jobb och vara på en praktikplats, det ska också vara ett ex-jobb som intresserar någon, en praktikplats jag trivs på. Och så har jag tagit upp min poesikarriär. Startade en hemlig poesiblogg. Tänker vara aktiv där.

Ju mer man gör, desto mer borde man göra.

Det är vad jag har lärt mig av min nya livsstil. Jag har blivit en sån som om jag hade några barn skulle försumma dem. Jag har blivit en sån som pratar i telefonen under en hel novemberpromenad till OK Parkvägen och tillbaka. Jag har blivit en sån som borde ha med sig kalendern vartän jag går. Jag har blivit en sån som prioriterar bort vänner, sömn och dataspel. Jag har blivit en sån som inte har tid att kolla på Gilmore Girls en hel söndag. Jag har blivit mörkhårig. Det är säkert där det sitter.

Jag har tidigare konstaterat att det är vansinnigt självupptaget att blogga om hur lite man bloggar, eftersom det förutsätter att läsarna, alltså ni hej, inte gör någonting annat om dagarna än knappar in på linneahanell.wordpress.com förhoppningsfulla som barn inför ett nytt inlägg som nästan aldrig är här. Asså. Klarspråk är en av de sakerna som prioriteras bort först i en stressad hjärna, och det är bra för mitt framtida yrkesliv. Det jag försöker säga är att jag har dåligt samvete över att jag bloggar så lite. Här kommer därför ett, ännu ett, inlägg om hur lite jag bloggar.

För att tillsätta en gnutta substans i den här förbannade texten vill jag berätta lite kuriosa från wordpress’s statistiktjänst. Det är 53 pers som har kommit in på min blogg med hjälp av sökord Nicole Richie. Man ba. Och minns ni när jag förtjusades över det förr i tiden och gissade att jag säkert också skulle få många besökare om jag skrev en massa könsord? 65 besök har jag fått för det. Shit vilka snuskpellar. Bland sökmotorfraserna tycker jag att några förtjänar lite extra uppmärksamhet: ”är min kuk för liten?”, ”mina jättebröst” och ”visa snoppen för en tjej”. Vem googlar på sånt och varför? Bland sökfraserna utmärkte sig även ”team sportia+mjukisbyxor+outfit” – och den har jag fått två (2) besökare för. Hur löd frågan nu igen?

Givetvis är jag jätteglad för alla som kommer in på den här sidan. Min blogg skulle ju inte vara mycket till blogg om ingen mer än jag läste den. Jag förstår bara inte riktigt hur alla besökare funkar. Även besöksfrekvensen är värd att lyfta på ögonbrynen åt. Helt plötsligt, utan att jag publicerat något på en månad, kan det dyka in fjorton besökare på samma dag. Vad fick dem att tro att det skulle stå något nytt här?

Och nu slår klockan strax för ännu något som ska göras. Knorren på det här inlägget, vilken som jag ger er trägna läsare som en tandläkarpresent, är att jag trots allt tycker om min livskonstellation. Gilmore Girls kommer ju finnas kvar när jag är ensam kvar på jorden. Kan man väl anta i alla fall. Äsch, kanske inte, men jag försöker i alla fall vara lite käck sådär. För inte så länge sedan blev jag jämförd med Mia Törnblom, av någon som jag faktiskt trodde tyckte om mig.

Så fan – det är nog lite olidligt ändå. Varför skulle det behöva vara lidligt? Det blir så dålig konst då.

Lämna en kommentar

Filed under Rappakalja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s