När man inte ens har ordet på tungan

Jag har ju suttit och filat på en genusgranskning. I ett avsnitt fick jag en bekant känsla.

Jag upptäckte att författaren Anna Maria Lenngren fick beröm av läroboksskribenterna för att hon kunde skriva epigram. Det är ju för fan hennes jobb, tänkte jag. Så jag funderade på vad sånt kan kallas, beröm för saker som egentligen är självklara. Den enda lösningen jag kunde tänka mig var att fråga folk, men ingen visste.

Visst vore det bra med en omvänd ordbok, där man kan slå upp betydelsen och få ordet. Jag vet inte hur en sån skulle kunna se ut, men jag skulle behöva en.

Under dagens morgonstök fick jag en sångstrof på hjärnan.

”One fine day
I was lead astray
she took me by the collar
said you must follow me”,

nynnade jag. Vad kunde det vara? Simon and Garfunkel? Nej, jag hörde lite skramliga gitarrer. Ed Harcourt? Nej, det är inte hans röst. José Gonzáles! Eller nä, det passar inte. Det började störa mig. Men såna problem har ju en lösning: http://www.google.se. Det var Pete Dohertys Lady don’t you fall backwards / From Bollywood to Battersea. Skönt. Men när jag läste igenom låttexten kom den förstnämnda känslan tillbaka. Jag upptäckte att nästa vers hade en strof som påminde om den jag haft på hjärnan.

”I was born with a four minute warning
My old man said
as he shook his head
‘Oh fuck this'”

Vad kallas såna strofer? Parstrof? Tvillingstrof? Hur skulle man kunna ta reda på det, utan att helt enkelt läsa igenom ett musiklexikon eller ett poesilexikon?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s