Jag är en privatdetektiv och en missbrukarpersonlighet

Nu har det börjat igen. Ett rätt stort och väldigt intressant skolarbete. Jag genusgranskar en lärobok i litteraturhistoria. Det är  roligt, och jag hittar många intressanta skillnader mellan manliga och kvinnliga författarporträtt. Men det är jobbigt också. Så jag tar såna där mikropauser, som sägs vara så viktiga. De brukar vara i mellan en och två och en halv timme, och tillbringas i London. http://playsleuth.com är en inkörsport till tungt missbruk. Jag är en privatdetektiv som sätter fast fem mördare om dagen.

Det är fascinerande att självstudera sig när man beter sig så underligt som jag gör. På sätt och vis tycker jag att spelet är rätt tråkigt. Om man inte är en betalande medlem får man bara maskingjorda brott som bygger på: ett mord, en klient och till att börja med ett eller två misstänkta. Sedan frågar man de misstänkta om alibi, och om de någon som hade anledning att mörda offret. Efter lite mekaniskt klickande har man ungefär 10 misstänkta, där kanske 7 har falskt eller inget alibi. Sedan går man till brottsplatsen, hittar hårstrån, fotspår, klädfiber eller hotbrev. Det utgör bevismaterialet. Frisören i stan känner igen hårstrån från alla medborgare i hela London, så man går dit och frågar: ”Är det här Radcliffes hårstrå?” Jaha. Men han hade ju alibi, så det kan inte vara han. Till slut upptäcker man att Nerissa hade falskt alibi och skomakaren kände igen hennes fotavtryck från brottsplatsen. ”Är du säker på att du vill anklaga Nerissa?” ”Ja” ”Nu satte du dit brottslingen, du får 700 pund från din tacksamma klient, 500 erfarenhetspoäng och 1 färdighetspoäng”. När man har tillräckligt mycket färdighetspoäng byter man ut dem till färdighet i håranalys, och nästa gång man hittar ett hårstrå ser man om det är rakt eller krulligt. Av någon anledning tycker jag att det där är värt att lägga tid på. Jag tror att det har att göra med avancemanget: så länge jag vet att jag kan bli bättre vill jag bli det. Och bättre kan man bara bli genom att spela så mycket som möjligt.

För er som är kräsna med intelligensnivån när ni bloggsurfar kan jag sammanfatta genusgranskningen också: Jag jämför ett porträtt av Johan Henrik Kellgren med ett porträtt av Anna Maria Lenngren. Lenngren är verkligen en kvinna. Det understryks till exempel genom att kalla henne ”framstående kvinnlig författare”, medan Kellgren kallas ”upplysningens främste författare”. Lenngren omnämns för övrigt även som ”fru Lenngren”, ifall man skulle glömma bort. Själv är Lenngren ganska rolig. Jag hittade hennes samlingsverk Skaldeförsök på internet. I dikten Till min kära dotter ifall jag hade någon skriver hon (ironiskt eller inte):

Med läsning öd ej tiden bort –
Vårt kön så föga det behöver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa över!

Själv brukar jag kunna hitta andra tillfällen att läsa än när jag reder sås. Hon säger även att politiken är toaletten, och hon är nog smartare än jag är.

Undra hur vanligt det är med folk som slösar tid på omväxlande detektivspel, medsång i acid ska på någon konstig brytning, diktläsning och bloggande. Det känns förstås som att jag är ensam i världen med att slösa tid i den här utsträckningen. Men det är ju fint att känna sig unik.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s