Jag är ju ingen bloggare

(Till att börja med är det väl på sin plats att tacka Tove för rubriken, som jag inte fått tillstånd att låna)

Jag har läst en del om bloggar. En av de saker jag lärt mig är att det är vansinnigt självupptaget att prata om hur lite man bloggar. Eftersom jag är anarkist, notorisk regelbrytare och rätt självupptagen ska jag prata om hur lite jag bloggar.

Jag bloggar ganska lite. Under webbmedier-perioderna som passerat språkkonsultprogrammet har det varit en del (obligatorisk) bloggnärvaro, men annars skulle man kanske kunna dra ett medelvärde på ett inlägg var sjätte vecka. Det är ganska lite. Jag har funderat vad detta kan bero på och kom osökt att tänka på ett par anledningar:

1. Jag vet inte vad jag ska blogga om. Visst skulle jag kunna strippa ner till mina kval som innebandytränare (idag var det till exempel bara tolv spelare på träningen), eller fota dagens outfit och skriva inköpsställe och priser (just nu: svart huvtröja med rosa tryck, inte köpt utan lånad på obestämd tid; svarta mjukisbyxor med mudd, typ 400 på Team Sportia; svarta för stora strumpor, som jag fick i julklapp), eller ja, vad vet jag, kanske kontinuerligt blogga om något som jag själv skulle gilla att läsa. Men inspiration till det kommer ju mer sällan än Nicole Richies mens. Jag tror att det kan ha med min icke-existerande journalistiska ådra att göra.

2. Jag har för stor ambitionsnivå. Jag vill alltid skriva något som motsvarar åtminstone en halvmeter pergamenttext. Och varje gång jag sätter mig vid datorn för att blogga snurrar jag in mig i en pretentiös disposition som kräver magsår och sömnbrist för att klara sig ur (framför allt för att jag oftast inte kommer på bloggtankar förrän efter 23:00).

3. Jag har en parasit i mig som gör motstånd till allt jag borde göra. Om till exempel tre läkare och fyra sjukgymnaster säger till mig att jag måste träna axlarna om jag vill hålla dem i led, så kan jag helt enkelt inte träna axlarna. Och även om någon så ödmjuk och pedagogisk som jagsjälv säger åt mig att jag borde läsa Svenska Akademiens språklära på nytt, så börjar den där förbannade parasiten knussla och försöka försätta mig i spindelharpan-trans istället. Så när jag sa åt mig att det vore bra av mig att blogga då och då, laddade jag hem en sudoku-widget till mitt dashboard. Fatta vad bra jag är på sudoku.

4. Jag har inte tid. Man ska ju vara i skolan. Och så ska man lära ut innebandy. Och så ska man läsa kurslitteratur eller ägna tangentnerslagen åt någon skoluppgift. Och efter det ska man hinna lösa sudoku och spela konstiga, barnsliga, rätt tråkiga spel på internet.

Så jag bloggar inte, fast jag borde. Det kanske fortfarande är infallsvinkeln som saknas. Om jag hade en sån skulle det ju kunna starta en tradition att upprätthålla.

Idag hittade jag en underlig lapp i innebandyhallen. Först fnös jag lite snett och slängde den i papperskorgen. Sedan började jag skratta hejdlöst och plockade upp den från papperskorgen. Nu har jag den här hemma. Kanske ska rama in den.


Om man har något att säga ska man säga det

Man kan se på det här som ett försök till en infallsvinkel och en tradition att upprätthålla. Vi får väl se. Tills vidare ska jag se det som ett exempel på att man faktiskt kan le och vara glad trots att man har en liten kuk.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Rappakalja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s