Soffliggarna vann det senaste amerikanska presidentvalet. Det vill säga: efter valet låg fler röstsedlar kvar i sofforna än i Bush:s valurna. Problem med lågt valdeltagande har alltid funnits i USA. Baserat på de kampanjer som cirkulerar just nu har jag slutit mig till att det antas bero på framför allt två saker:
- småhetskänsla hos väljarna
- bristande engagemang hos väljarna
Man verkar ha anlitat en reklambyrå för att hantera problemet.
1. I ett land med en befolkning 240 miljoner är ju individen ganska liten. En idé för att få individen att känna sig delaktig var att ha en presidentdebatt på YouTube. Vanliga, riktiga människor fick skicka in frågor till presidentkandidaterna. Därefter valdes ett par av frågorna ut och presenterades live i debatten. Det låter ju folkligt. Stephanie Hendrick från Umeå universitet kom fram till att det gick sisådär. Slutsatsen blev ”Can YouTube change political discourse? I think there is the potential, but I don’t think it was handled in the best way.”. Hela hennes seminarium kan du se här.
2. Det pågår flera projekt på stora breda nätet för att poppa till politiken – göra det hippt att rösta. Declareyourself.com är ett sånt projekt som faktiskt gränsar till det patetiska. Du kan ju klicka på länken och sedan återkomma hit till texten.
…
Eller hur? En ungdomsosande logga som ser ut att vilja se ut som om den är gjord med sprejmall. En rätt motbjudande R&B-cover på Alice Coopers I’m eighteen drar igång och man kan inte göra något för att stoppa det. Och sedan länkar till ett par underkampanjer där kändisar uppmanar alla trendkänsliga amerikaner att registrera sig för att rösta. Visst, det är ju för ett fint syfte. Men var tog stoltheten vägen?
En av underkampanjerna är ett samarbete med Comedy Central. Där demonstrerar komiker som Adam Brody och Wanda Sykes hur fantastiskt kort tid det tar att registrera sig. Halvkul är det faktiskt:
Andra är riktigt sorgliga, som när kändisar står utanför någon gala i finkläder och uppmanar folk att registrera sig.
Min personliga favorit är ”Thank You for Not Voting PSAS”. Det är ett par filmer där två rika gubbar står i lyxiga miljöer och uppmanar ungdomar att strunta i att rösta. Det blir mindre pretentiöst, och för första gången tycker jag inte att sidans grafiska utformning luktar femtiplussare som försöker impa på kidsen:
Själv är jag ju inte amerikan, får inte rösta, och är helt obekant med amerikansk samhällsinformation. Men jag kan en del om mig själv och tror att om jag var amerikan och skulle rösta, så skulle jag titta på delar av YouTube-debatten, men antagligen inte skicka in min egen fråga. Kanske skulle jag skriva kommentarer på YouTube-filmerna såsom tusentals andra har gjort. Därav skulle jag antagligen känna mig en gnutta mer betydelsefull i det politiska klimatet. Men om jag var en lat amerikan som inte hade tänkt rösta, som råkade hamna på declareyourself.com så skulle jag inte låta mig övertygas av Sean Kingston och Zach Braff. Jag skulle sätta mig i soffan, titta på filmerna och fnissa. Och sedan stanna i soffan.
Linneas språkblogg 