Bland framtidsspekulationerna i boken Farewell to the Information Age frågar sig Geoffrey Nunberg något som jag egentligen aldrig tänkt på tidigare. Han skriver
What is an author, after all, if the new media no longer support the legal status or institutional priveligies that have traditionally defined that role?
Den främsta anledningen till att jag aldrig själv ställt mig frågan, trots att jag ägnar en hel del tankar åt området i övrigt, är kanske att jag aldrig varit en författare enligt Nunbergs definition. För honom, som uppenbarligen är en publicerad författare (både i verkligheten och i overkligheten tydligen) verkar författarskap utgöras av äganderätten till det skrivna. Denna äganderätt är givetvis svårare att upprätthålla på det ännu lite barnsjuka internet. På många sätt påminner Nunbergs inställning om dagens musikers och filmmakares krampaktiga motstånd till nedladdning.
Det här är förstås ett problematiskt område. Spontant känner jag att estetiken försvinner ur all slags konst när den produceras för att tjäna pengar. Samtidigt kan man också hävda att konstnären bakom verket behöver lägga ner mycket tid och energi för att få det perfekt, vilket gör det svårt att ha ett annat yrke vid sidan om. Som svar på det kan man hävda att en hel del av tidernas största konstnärer blivit uppskattade först efter sin död, och omöjligen kunde leva på sin konst. Och så vidare.
Men bara konst, förresten? All heder åt Geoffrey, men jag vill inte kalla Farewell to the Information Age för konst. Vad händer med facktexten? Vad händer med facktexten när den bara skrivs för pengatjäningens skull, och vad händer med facktexten när den inte genererar några pengar alls? De frågorna får jag lämna därhän, åtminstone tills vidare.
Själv är jag amatörförfattare, byrålådsförfattare och förhoppningsvisförfattare, och jag förstår inte vad Nunberg bråkar om. Amatörens naiva dröm att bli publicerad, läst, märkt, passar kanske bättre in i informationsåldern och vad det nu är som kommer efteråt.
Det fina med informationsåldern är att vem som helst kan göra sig hörd. Och vem vill göra sig hörd när vem som helst kan? Jo, den som vill göra sig hörd för hörandets skull, och inte för pengatjänandet eller exklusiviteten.
Linneas språkblogg 
Hej på sej, Linnea! Här får du en kommentar som inte har ett jota med din text att göra, men ändå kanske en gnutta. Tänkte på det du skrev om konstnärligt skapande och den ekonomiska verkligheten konstnärer lever i. Dennis Lyxzén intervjuades angående musiker och andra som är arbetslösa och går på a-kassa för att ha en chans att kunna utöva sin hobby, och han sade nåt ruskigt bra: ”Folk vill ha kultur i sina liv, men förväntar sig att den ska göras av människor som gör det på sin fritid”.
Det skulle vara ganska roligt om man gick hem till folk och plockade bort alla böcker, all musik osv som skapats av folk som inte kunde leva på det under tiden de var aktiva. Vad skulle bli kvar då? Britney Spears, möjligen. Varsågoda!
Nej, fram för en softare inställning till kreativa människor och deras fritidsbehov.
Vad intressant att du läste texten från en helt annan vinkel. Jag tänkte inte särskilt mycket på det han skrev om upphovsrätt, utan koncentrerade mig på att förstå alla olika definitioner av ”information”. Det kan ju bero på att jag inte är amatörförfattare, som du är, så jag har inte lika stort behov av regler om upphovsrätt. Nu ska jag dock ta till mig din poäng och fundera vidare ett varv! =)
Men du glömde ju blogförfattare :)
Man är inte popstjärna för att man lagt upp en myspace. Man är inte författare för att man kan hantera ett tangentbord. Internet kanske bjuder survival of the fittest i dess mest rättvisa form?