Etikettarkiv: Talspråk

Uttalet skiljer mellan folk och folk

Den som försöker logga in på Stockholms universitets nät möts av ett meddelande om att nätverket undersöker om man ska få tillträde. ”Shibboleth Authentication Request Processed” står det. Vadå shibboleth-autentisering?

Shibboleth, eller schibbolet som det heter på svenska, är egentligen ett gammalt hebreiskt ord för den del av en planta som bär frön. Men ordet har också fått en helt annan betydelse, tack vare en biblisk legend om ordets uttal. I Domarboken 12:5–6 står det såhär:

Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej sade de: ”Säg shibbolet!” Om han då sade ”sibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.

Gileaditerna använde alltså uttalet av schibbolet för att avgöra om någon var vän eller fiende.

Såna här test lever kvar än i dag, även om vi inte är så drastiska som gileaditerna. Men visst kan vi fastställa en persons härkomst utifrån om hen säger ”kaffe” med grav accent eller akut. Visst lägger vi märke till om en människa säger /kånferangs/ eller /kånferens/ och /ackseptera/ eller /asseptera/. För en del ord finns det en språkriktighetsskillnad, vilket gör att vissa människor tar folk som säger ”situationstecken” för bakomvagnentappade efraimiter.

Detta fenomen ligger till grund för den språkvetenskapliga termen schibboletfunktion, som handlar om hur språkbruket kan användas för att skilja olika människogrupper från varandra. Man kan till exempel säga att varianterna ”större än mig” och ”större än jag” har blivit en schibbolet i det svenska språket. Den som säger fel är det fritt fram att hugga ner.

2 kommentarer

Under Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 7)

Ett sjunde engelskt slemmigt monster har dykt upp framför mina öron. Det kommer från en klädbutik där det försiggick ett samtal mellan en mor och en dotter, eller någon dylik parkonstruktion (för att inte vara så bionormativ). Dottern el. dyl. strövade runt i butiken och petade förstrött på några plagg.

MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

små bokstäver betyder att man viskar

DET HÄR INLÄGGET SKA HANDLA OM TEXTERS STILVÄRDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VISSA TYCKER TILL EXEMPEL ATT STORA BOKSTÄVER KAN UPPFATTAS SOM GAPIGT!!!!!!!!!!!!! ANDRA MENAR ATT UTROPSTECKEN KAN KÄNNAS LITE VÄL INTENSIVT!!!!!!!!!!! SÄRSKILT NÄR MAN SKRIVER MÅNGA EFTER VARANDRA!!!!!!!!!!!!!! OCH NÄR VARJE MENING AVSLUTAS MED UTROPSTECKEN BLIR DET DÅLIGT FLYT MELLAN MENINGARNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ELLER HUR????!?!!!!!?!??!?!?!11


När man pratar kan man säga saker med mer än orden man uttalar. Man kan prata högre för att visa att man är upprörd, prata långsamt och signalera att man är lugn, prata överdrivet tydligt för att visa att man är sarkastisk, himla med ögonen när man tycker att något är dumt, rynka på pannan när något är krångligt, grimasera när man är skeptisk. Det här kallas extralingvistiska signaler; det är alltså meddelanden som man ger annat än på språklig väg.

Skrift anklagas ofta för att ha ett litet förråd av extralingvistiska signaler. Det är kanske inte så konstigt. Låt mig ta en liten avkrok för att förklara min teori.

Ironi brukar inte fungera så bra mellan personer som inte känner varandra väl. Alldeles för många gånger har jag testat den ironiska figuren tvärtom-språket på nya bekantskaper, och alldeles för många gånger har de tagit mig på orden så att jag lite besvärat behövt förklara att jag asså ba skojade. De flesta har säkert varit med om sådana situationer. Man känner sig obeskrivligt dum. Det är svårt att ringa in vad de där pinsamma situationerna beror på. En anledning kan vara att alla människor har lite individuella sätt att signalera ironi. De har sin egen historia, sitt eget språk, sitt eget minspel, och det tar ett tag innan man har lärt sig en annan människas diton. På det sättet går det nog också att förklara att människor som känner varandra väl kan prata så fort att konversationen är totalt obegriplig för en utomstående.

I traditionell skrift har vi egentligen samma förutsättningar. Oftast vet vi inte vem eller vilka som ska läsa texten; det är mycket möjligt att läsarna är personer vi inte känner. Vi måste vara försiktiga med underförstådd information. Och de extralingvistiska signaler vi har att tillgå är, som sagt, rätt begränsade. För det gäller ju att använda konventionella signaler, som betyder samma sak för skribenten som för läsarna.

DET FINNS EMELLERTID HOPP FÖR SKRIFTSPRÅKET!!!!!!!!!!!!!!!!

Om jag ska utmärka en samhällsgrupp som är särskilt bra på språk, säger jag personer mellan 12 och 19 år. Utan att underbygga min argumentation vidare tänker jag hävda att de är bäst på att använda och utveckla språket. Så har det alltid varit. Sedan ungefär tio år tillbaka har den här gruppen ett nytt forum för sitt språk. Det är ett skriftspråkligt forum: chatten. Ungdomar skriver i dag i ett sammanhang som aldrig funnits förut. De skriver för att umgås; de umgås i själva skriften. De där piff och puff-samtalen mellan femtonåriga tjejer, som vuxna i alla tider förfärats över, kan nu också äga rum i skriften. Det här är lovande för vårt förråd av extralingvistiska signaler.

Unga personer har nog färre stilistiska betänkligheter när de använder språk, åtminstone verkar det så om man tittar på deras skriftumgänge. Det är bra att klara av att använda smajlisar och asteriskkänslor. Det är bra att ha förmågan att låta AAAAAAAAARRRRRGGGGG!!!!!! i skrift. Det är bra att kunna använda intern skriftjargong som definierar gruppen. Tyvärr uppfattar många det här som fult språk. Jag själv är en av dem. Jag tycker att smajlisar är infantila, att asteriskinringade känslor är övertydliga och att stora bokstäver är outhärdligt gapiga. Samtidigt är jag väldigt insiktsfull: människor har alltid tyckt illa om nya uttrycksformer. Stilvärden ruckar på sig. Om femtio år kommer jag säkert att skriva smajlisar när jag mejlar med mina kompisar. Eller också hittar vi ett annat sätt att berika skriften med extralingvistiska signaler. Skriftumgänget kommer att utveckla skriftens potential, det är jag övertygad om. Låt oss se vad det gör med det mer formella skriftspråket.

*Lutar mig tillbaka*

5 kommentarer

Under Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 6)

Nu har ännu ett kodväxlingsbelägg dykt upp på min radar. Det förekommer i Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Nu skulle man ju kunna hävda att man inte får använda 34 år gamla konstruerade uttal i såna här sammanhang, men det har man ingenting för. Om det stämde skulle jag vara en uppviglare mot mina egna regler och det är ju lite oxymoront. Nåväl, här kommer belägget. Huvudpersonen Martina har just skaffat herrbekant, och Martinas kompis Cilla har antytt lite retsamt att de kanske borde gifta sig.

MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer. (Från sida 12)

Lägg märke till att hon säger ”no mo”, alltså no more ‘inget mer’. Martina är i tjugoårsåldern och har aldrig varit gift.

Martina gillar att slänga sig både med engelska fraser och enstaka ord. Jag är inte helt säker på var gränsen går för kodväxling, för så fort det engelska ordet kan betecknas som ett lånord så är det inte kodväxling (som ”Hon anställdes som trainee på Saab”). Kodväxling är att plötsligt byta från ett språk till ett annat. För att bruket av ett enda ord ska kunna betecknas som kodväxling måste alltså det ordet vara helt ointegrerat i svenskan. Det innebär kanske att man får lov att värdera från situation till situation huruvida språkbrukaren använder ett lånord eller om hen kodväxlar. Den här harangen kommer av att jag också skulle vilja presentera ett avsnitt där Martina använder ett engelskt ord, vilket gör Gustav, herrbekanten, irriterad. Det leder dessutom till en belysande diskussion om nödvändigheten och finheten i att integrera engelskan i svenskan. Kodväxling eller ej, här kommer det.

– [Cilla] tänker göra slut med den där killen som hon är tillsammans med, hon har kommit till insikt om att hon är mismated.
– Vad det vore trevligt om du talade svenska, säger Gustav och bultar på ketchupflaskan över sin pommes frites.
– Jag använder aldrig engelska ord utan anledning! Varför skulle man inte utnyttja ord ur andra språk när de råkar vara mer exakta eller expressiva?
Han svarar inte.
– Du förstår mycket väl vad jag menar. Det går inte att översätta – ”felparad”, ”missgift”, det finns faktiskt inte på svenska. Svenska är ett påvert språk.
Gustav tuggar och tiger.
– För företeelsen finns ju, tillägger jag med blicken ut genom fönstret.
– Mesallians heter det på svenska, försöker han, men jag vägrar dra på mun.
– Det är bara när man gifter ner sig. Mismate kan man göra i många fler dimensioner. (Från sida 62)

4 kommentarer

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (pausunderhållning)

De senaste tre månaderna har jag ägnat åt att plöja igenom teveserien Sopranos. Den handlar om maffiabossen Tony Soprano, som bor i New Jersey med sin hemmafru Carmela och två barn. Det handlar ofta om att Tony är arg. Ibland är det någon som är skyldig honom pengar, då slåss han. Ibland mördar han folk som stör honom. Ibland svär han bara åt dem. Tony är överviktig och äter mycket, särskilt italiensk skinka och glass. Alla i Tonys maffiafamilj har sicilianskt ursprung, men alla är födda i USA, utom Furio som var med ett tag, han var direktimporterad. Den italienska kulturen har mycket hög status; den har nästan något mytiskt över sig. Bara några få av maffiamännen kan italienska. De andra låtsas att de kan.

Vad har detta att göra med slemmiga monster? Jo, just den italienska kulturens höga status. Det är den som är det slemmiga monstret på den amerikanska östkusten. Jag ska förstås understryka att italienskan inte gör några anspråk på att ta över hela domäner från engelskan, och att den inte heller har hög status på särskilt många områden. Dessutom, eftersom det inte är särskilt många som faktiskt kan italienska, tar sig statusen nästan aldrig uttryck i kodväxling (men jag återkommer i ett senare inlägg till vad som egentligen kan tänkas föräras med beteckningen kodväxling). Italienska lånord förekommer dock frekvent, det var det jag skulle säga.

Det kan vara intressant att titta på vilka typer av ord som maffioserna väljer att säga på italienska i stället för på engelska.

En av de tydligaste trenderna är att lånorden nästan bara är substantiv och interjektioner. Ofta betecknar de mat, som manicotte, ziti, canolli, prosciutto, capicola och så vidare. Ingen chock att de maträtterna har italienska ord; de finns antagligen inte på engelska. När det ska ätas, och framför allt drickas, kan det också passa bra med en a salute eller cent’anno eller varför inte båda tillsammans: salute a cent’anno. Det betyder bokstavligen ‘hälsa i hundra år’, men används som vi svenskar använder ‘skål!’.

Andra ord är knutna till maffiaverksamheten, som capo eller capitan som används för mellanchefer. Ordet paesano används också i det sammanhanget, för att beteckna en person som har samma ursprung som en själv – det betyder just ‘landsman’. Motsatsen är en madigan, alltså en ‘amerikan’. En verksamhet som är kopplad till själva maffian, om än lite lösare, är männens sexuella relationer till andra kvinnor än deras fruar. Ordet för älskarinna är till exempel gomaar, vilket kommer från italienskans cumare som har samma betydelse. Med snygga tjejer kommer ofta också en snygg gagooz, ‘röv’, från syditalienskans gaguzza som egentligen betyder squash eller squashblomma.

Som jag nämnde tidigare blir Tony arg rätt ofta. Det hände till exempel när hans dotter blev tillsammans med en mulignon, som är ett nedsättande ord för svarta, ungefär som engelskans nigger, eller för den delen svenskans ‘neger’. På temat politisk korrekthet kan jag också fylla på med att det tog hus i helvete när det kom fram att en capo i familjen var fenucca, alltså ‘bög’. När ilskan slår till kan det kännas bra att avreagera sig med några väl valda svordomar. Klassikern är förstås va fungool, ‘gå och knulla’, ‘dra åt helvete’. Förolämpningar som ubats – från pazzo, ‘tokig’, ‘du är tokig’ – kan också funka i sådana sammanhang. Cidrule har ungefär samma betydelse: ‘vad korkad du är’. Om någon kommer med ett erbjudande som man faktiskt kan vägra så säger man stoo gatz – från questo cazzo som egentligen betyder ‘den här kuken’, men i sammanhanget snarare ‘det kan du glömma’. En svordom som passar bättre för spontana utrop är a managia, som alltså betyder ungefär ‘jävlar också’. Lite timidare är utropet marone som betyder ‘madonna’, och används ungefär som svenskar använder ‘herre gud’.

En slutsats av detta kan vara att italienskan kommer fram när det kulturella ursprunget blir viktigt. Vid rituella sammankomster som maffiakonferenser och familjemåltider passar italienskan. De italienska svordomarna och skällsorden kanske kan ses som ett tecken på den italienska kulturens höga status inom gruppen: när de nedvärderar en person tar de stöd av ett högt värderat språk. Talaren kan ibland använda språket som ett tecken på att hen har tillträde till ett finrum där den smädade inte får komma in.

Särskilt intressant i sammanhanget blir det ju att många av orden har ett uttal som ligger ganska långt ifrån det ursprungliga italienska uttalet. De italienska lånorden blir i stället som en imitation av det högt skattade språket och av den kultur som är knuten till det, men i själva verket är det egentligen ingen av maffioserna som har fullt tillträde.

Fotnot: Många av orden och förklaringarna till dem har jag tagit från Greg Gaglianos Viewer’s Glossary. Ta en titt om du inte är mätt.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Det här är bra språk

Som utbildad språkexpert får jag ibland agera Björn Hellberg i diverse språkdispyter i min umgängeskrets. ”Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa?” frågade en man mig nyligen. Hans fru, som hade någon slags anknytning till stället Ramlösa, menade att alla som uttalade det med långt a blev tappade i ett marmorgolv när de var små. Själv menade mannen att uttalet med långt a var det enda rimliga utifrån den stavningen som ordet har. ”Säger du att du har inrammat din tavla också?” frågade han surt.

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Det äkta paret lyckas få med nästan alla argument som är värda att beakta när man ska besvara en språkriktighetsfråga. Få språkriktighetsfrågor har ett kortfattat korrekt svar. I stället måste man svara med en diskussion. De här frågorna måste man då ha med i diskussionen:

  1. Är något av alternativen betydligt vanligare än det andra?
  2. Har alternativen olika stilvärde, alltså verkar det som att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten om man väljer det ena alternativet?
  3. Har något av alternativen stöd av historien?
  4. Hur tillämpas regeln på liknande fall?
  5. Är något av alternativen enklare att förstå än det andra?
  6. Spelar det någon roll?

I något fall kanske man behöver komplettera med en fråga eller två, men överlag brukar man komma fram till en rimlig slutsats om man funderar igenom dessa frågor. Heter det då Raaamlösa eller Rammmlösa?

  1. Vanlighet: Uttalet Rammmlösa verkar vara vanligare i vissa trakter, medan Raaamlösa är vanligare i andra.
  2. Stilvärde: Båda varianterna verkar ha lågt stilvärde i de trakter där man föredrar det andra uttalet.
  3. Historien: Rammmlösa kan sägas ha stöd av historien, eftersom det är så man uttalar namnet i den trakt där stället finns.
  4. Liknande fall: Vokaler som kommer före en enkeltecknad konsonant ska normalt uttalas långt, vilket ger stöd för uttalet Raaamlösa. Samtidigt är den här regeln svår att tillämpa när den nästa stavelsen också börjar på konsonant. Frågan om huruvida a:et ska uttalas långt eller kort avgörs av huruvida man ser det som att det finns en morfemgräns mellan m:et och l:et. Om man tycker att det är en tydlig morfemgräns vore det rimligt att uttala ordet som man uttalar ”ramlag”, och om man inte ser någon morfemgräns ska det uttalas som ”ramla”.
  5. Begriplighet: Denna fråga är kanske viktigast av alla, men jag tycker inte att något av alternativen är svårt att förstå.
  6. Viktighet: Det spelar ingen roll. Särskilt när det gäller ledigt talspråk, och ännu särskildare när det gäller talspråk som varierar mellan olika dialekter, så tycker jag att inte ens Allah borde bry sig om vilken variant man väljer.

Där har vi alltså svaret. Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa? Skitsamma.

7 kommentarer

Under Språk

Ett stycke språkråd apropå decennieskiftet

Sedan året efter 1999 har det funnits en oenighet om hur man bäst utläser det pågående året. Kommer tjugohundra eller tvåtusen efter 1999? Oenigheten har hållit i sig i ett decennium nu, och fortfarande vacklar språkbruket. Nu behöver det visserligen inte vara något egenovärde i det, men tillåt mig ändå att belysa en skillnad mellan de två utläsningarna.

Vår historieskrivning är väldigt centrerad kring sekel. Medeltiden pågick från 500-talet till 1500-talet, häxprocesserna ägde rum mellan 1400-talet och 1600-talet, upplysningstiden var på andra halvan av 1700-talet. Det är så det uttrycks till exempel på Wikipedia och i Nationalencyklopedin. Ju närmare vi kommer vår egen tid övergår vi till decennier: på (19)50-talet kom rock’n’roll, på 70-talet kom hippierörelsen, på 80-talet kom Susanne Lanefelt. När det gäller händelser vi direkt minns pratar vi kanske till och med om årtal, och World Trade Center-attacken nämns rentav med sitt datum. Men mycket sällan talar vi om ett helt millenniums händelser.

Tvåtusentalet avser ett helt millennium. Tjugohundratalet avser det första seklet av det millenniet; därpå kommer tjugoetthundratalet. Alltså är det rimligare, konsekventare och därmed lämpligare att kalla det nya året för tjugohundratio, än för tvåtusentio. Det kanske känns lite otympligt fortfarande, men vi vet ju alla att tjugo kommer efter nitton. Inte sjutton, arton, nitton, tvåtusen. Och ingen har väl någonsin påstått att den föddes ettusenniohundraåttiosex.

När det gäller decennier är jag dessutom stark förespråkare för att skriva ut vilket sekel decenniet hör till, åtminstone när man skriver i källor som kanske kan finnas kvar några femtio år. Det är ju dumt att läsaren ska behöva gissa sig till om det är nittonhundratrettiotalet eller tjugohundratrettiotalet som avses. Denna regel ger oss dock ett problem med det decennium vi precis lämnade: 00-talet. Om vi säger tjugohundranollnolltalet är visserligen allt klart som korvspad, men sifferskrivningen 2000-talet kan ju beteckna såväl ett decennium som ett sekel och ett millennium. Detta låter sig emellertid lösas: skriv ”det första decenniet på 2000-talet” om det behövs.

Förresten har Östen Dahl diskuterat detta i Lingvistbloggen också. Ta en titt. Också Språkrådet har en åsikt i frågan. Se deras inlägg här.

Lämna en kommentar

Under Språk

Jag skriver personligt när jag skriver jag

För några dagar sedan hängde jag ut en tråd och har nu fått napp i min inre kunskapsfiskedamm. Det skulle handla om att skriva sitt personliga pronomen.

Språkrådet har givit ut en kaxig liten bok som heter Språkriktighetsboken. Den är intressant, och kaxig i och med det att Språkrådet kanske inte alls är särskilt intresserade av språkriktighet. Eller. Det är ett komplext ämne. Samtidigt som ju nästan alla språkvetare har sina hemliga fobier för dubbla supinum och särskrivningar, så är det sällan någon som vill sätta på sig hitleruniformen. Men i Språkriktighetsboken finns det ett kapitel som diskuterar lämpligheten i att börja skrivna meningar med ”men”, ”och” och ”jag”. Vad skulle det vara för problem med att börja en mening med ”jag”? tänkte jag första gången jag läste det kapitlet.

Nu förstår jag bakgrunden lite bättre. Det handlar egentligen om lämpligheten i att låta texten centreras kring ett jag. I vår kultur är vi ganska intresserade av det som brukar kallas objektivitet. Det finns en vetenskapsteoretiker på Stockholms universitet som har granskat hur ordet objektivitet används i samhällsvetenskapliga rapporter och kommit fram till att det finns ungefär 48 olika betydelser av fenomenet, av vilka många säger emot varandra. Bara. Att objektivitet är en illusion. Men vi vill åtminstone sträva efter objektivitet, som ett fenomen som är motsatt subjektivitet, alltså vetenskap som cirkulerar kring en människas känslor, aningar, upplevelser och lösa antaganden. Jag tror att det är härifrån jag-hetsen kommer.

Jämför meningen: ”Det är alldeles för personligt att skriva jag” med ”Jag anser att det är alldeles för personligt att skriva jag” eller ”Jag tycker att…” eller ”Jag är övertygad om att…”. Alla de meningar som börjar med jag är märkta av möjligheten att de skulle kunna vara fel. Meningen som börjar med det, å andra sidan, innehåller ett tvärsäkert påstående. Det skulle visserligen kunna vara felaktigt, men det framhålls som en klar sanning.

I vardagligt språk gillar vi jag-meningar, eftersom det är enkelt att utgå från sig själv i spontant språkbruk. Kanske är det också därför som jag är ganska frekvent i till exempel den här bloggen. Men det anses ibland för intimt att fläka upp sig själv i sitt språk på detta sätt. Det är något man har att förhålla sig till. Jag tycker att det är viktigt att ta den smällen då och då. Om man alltid strävar efter att skriva så lite intimt som möjligt får man lätt ett språk som liknar en statlig offentlig utredning.

Ibland kan jag fastna i destruktiva mönster där jag aldrig kan komma på något annat sätt att börja en mening än med jag. Då blir ju språket dåligt av andra anledningar. Om alla meningar har samma mönster blir rytmen ganska stackig. Tänk er att sjunga Imse vimse spindel men ha den första radens melodi på alla rader. Försök sjunga ”klättra upp för trån” på samma melodi som ”imse vimse spindel”. Fortsätt med ”ner faller regnet”. Och så ”spola spindeln bort”. Tråkigt enahanda.

Lämna en kommentar

Under Språk

Det är trots allt språket som räknas, inte dess uttrycksformer

Huvudnot: Har ni tänkt på att det verkar ha funnits en tid innan skriften uppfunnits? Tänk om människan  uppfinner ett tredje sätt att uttrycka språk, vid sidan av tal och skrift.

De senaste två inläggen har jag ägnat åt skillnaden mellan tal och skrift. Jag har skrivit allt jag kunnat komma på, med kanske lite för lite urskiljning för att få något nobellpris. Mer om detta fenomen kommer i ett senare inlägg. Till viss del, även om en eftertänksam person kanske skulle hävda att det är stört omöjligt att göra något annat, kan man kanske påstå att jag borde ha tänkt innan jag bloggade. Istället kommer här en tredje kommentar om paret tal och skrift.

Många är de språkbeskrivare som understryker att talet är den primära språkformen. Tal uppkom samtidigt som språkförmågan, och man skulle nästan kunna påstå att de är samma sak. Det här skulle medföra att skriften är talets lillsyskon, vilket samma språkbeskrivare också brukar hävda. Man ser det, påstår de, i att även skriftspråket menar att det ”säger” saker, ”talar om”, ”yttrar” och så vidare. I en snäv definition måste man förstås ge dem rätt. Men i en pragmatisk: vad är det i ”säger” som måste vara kopplat till talorganen, när man också kan använda det för skriftliga utsagor? De menar antagligen att man använde det ordet för tal ursprungligen, och att det nu har smittat av sig på skriften. Jag vet inte om man kan vara säker på det. Kanske har vi alltid påstått att vi säger saker i skrift.

Vad som är säkrare är dock att man sällan påstår att man ”skriver” saker i tal. Man använder inte heller skrivmetaforer som ”se ovan”. Det är rätt. Men. Personer med coolhetskomplex brukar ju gilla att komma överens om vad som är råtöntigt. De brukar till exempel avsky särskrivningar, strumpor i sandaler och – ! – personer som talar i skriftmetaforer. Att göra citationstecken i luften för att understryka att man använder ett ord ironiskt eller på annat sätt med speciell betydelse, det är typ det absolut nördigaste som finns. Inte heller blir Percy Nilegård krönt skolans coolaste katt när han använder sin klassiska frågeinledare ”fråga kolon”. Lite mindre stigmatiserade är uttryckssätten då vi alluderar till övriga skiljetecken, som när vi i vardagstal lägger till ordet ”frågetecken” när vi märker att det inte framgick att det vi sa var en fråga, eller när vi försöker avsluta en diskussion genom att säga ”nu sätter vi punkt för det här”. På samma sätt har all IT-kommunikation gjort att vi gärna talar i förkortningar, på ett sätt som jag (med tidigare brasklapp) inte tror att man gjorde förr: vi säger ”lol” till och med på svenska, utan att ens tänka på utläsningen av förkortningen. Det är extra tydligt med förkortningen ”ftw”, som används i yttranden som ”språkpsykologi ftw!” och betyder ”är lika med bäst ingen protest”, men enligt mina personliga undersökningar är det inte så många som har en uppfattning av vad bokstäverna står för. En del säger att det står för ”for the win”.

Det är kanske värt att understryka att vi inte hittar särskilt många svenskspråkiga förkortningar av detta slag, varken i talspråket eller i skriftspråket. Möjligen kan man tänka sig att använda ”[tex]” eller ”[e-te-se]” på ett lagom ironiskt sätt i talspråket, men de kommer aldrig att vinna sådan mark som ”omg” eller ”wtf” redan har. De kommer dessutom från olika ordklasser: de typiska chattförkortningarna som vi lånat från engelskan (omg, wtf, lol, rofl, lmao, ffs) används som interjektioner, medan ”t.ex”, ”etc” och de andra snarare har grammatiska funktioner och inte uttrycker någon särskild information.

Så vad är det jag egentligen vill säga? Jo, detta.

  • Det är sant att talet kom före skriften, och att talet är en mer grundläggande språkform än skriften.
  • Vi använder ibland ord för tal för att beteckna sådant som är skrivet (att säga, att tala om).
  • Jag tror att ju mer skrift vi använder i vårt lediga liv, desto mer kommer vårt lediga tal att påverkas av skrift (framför allt med interjektionsförkortningar).
  • Det är framför allt i ledigt språk som man använder ord för tal i skrift och ord för skrift i tal.

Slutligen vill jag leverera en särdeles ogrundad språkprognos: Teleman skriver ju, som jag tidigare refererat, om skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk. Detta rörde tydligen upp någon slags känsla i mig, och jag menade att den nya tidens lediga skriftbruk är ett bevis på att det är mycket mindre skillnad mellan talspråk och skriftspråk än vad många framställningar medger. Jag menade att det är sammanhangen där språken används som bestämmer tonen och korrektheten, inte själva skriften eller talet. Det är också vad som fortfarande är andemeningen med denna bloggtrilogi. Min prognos är inte att vårt informella skriftbruk  kommer att påverka vårt skriftspråk. Vi kommer inte, som paranoida trendofober ibland verkar tro, börja skriva smajlisar i doktorsavhandlingar. Vi kommer fortfarande klara av att skriva professionellt och stilsäkert (även om stilmallen förstås kommer rucka på sig, som den alltid gör), och vårt informella skriftbruk kommer bara vara ett tillskott i vår personliga språkrepertoar. Men vårt informella skriftbruk kommer att få följder, och här kommer den särdeles ogrundade prognosen: distinktionen mellan talspråk och skriftspråk kommer att bli mindre och mindre viktig. Till slut kanske vi inte ser någon större skillnad än att man skriver med händerna och talar med tungan.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk

Inte ska man då tala som man skriver

För sisådär 45 minuter sedan skrev jag ett inlägg om ett exempel på en överdrivet dikotomisk beskrivning av skillnaderna mellan tal och skrift. Jag känner att jag inte riktigt fick till det.

Visst finns det en del dikotomiska skillnader mellan tal och skrift. En sådan är ju att man inte kan skriva utan ett verktyg, vilket innebär att skriften alltid kommer att vara skild från våra mest primära instinkter. Det att vi alltid använder verktyg (oftast papper eller någon slags datorskärm) gör också att skrift har betydligt bättre förutsättningar att sparas för omvärlden. Jag har visserligen haft väldigt förtroliga msn-konversationer, men det finns ändå möjlighet för en utomstående att tjuvläsa den fortfarande. Den skriften är kvar som historik i min dator. Det mesta av vårt tal, å andra sidan, producerar vi utan hjälp av verktyg, vilket gör talet mer flyktigt. När man ringer någon, eller blir filmad, eller talar i radio, har tekniska verktyg kopplats på, och då kan talet bli sparat. Men när vi viskar något i ett öra försvinner det yttrandets materiella form så fort som det är sagt.

Denna möjlighet att prata utan att använda verktyg kommer alltid att finnas kvar, och oavsett hur integrerad vår mobiltelefon och laptop blir i vårt vardagsliv så kommer de alltid att vara skilda från vår kropp. Åtminstone så långt in i framtiden som min fantasi räcker. Man borde inte diskutera prototypiskt tal och prototypisk skrift, men den distinktionen finns, att tal alltid kommer att ha möjligheten att vara flyktigt, en möjlighet som knappast någonsin kommer att finnas för den kommunicerande skriften.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk