Tag Archives: Talspråk

Ur askan i vulkanen: ett t bland l:en

Angående den där sura vulkanen nu igen: Eyjafjallajökull heter den. Många språkintresserade har ägnat sig åt att fnissa åt CNN:s reportrar som försöker uttala det. Och visst är det kul med folk som inte klarar av saker som man själv klarar av, som att uttala ett ö.

Själv avstod jag länge från att ge mig på alla de där stavelserna. Jag trodde så att säga att askan skulle blåsa över, men det verkar den ju inte göra. Nu är det således dags att etablera det:  Eyjafjallajökull, Eyjafjallajökull, Eyjafjallajökull.

Men det är inte bara dumma amerikaner som är osäkra på hur vulkanens namn ska uttalas. Jag har också märkt att uttalet varierar i svenska medier: Ekot säger till exempel /ejafjallajökull/ medan exempelvis Rapport säger /ejafjatlajökull/. Var får egentligen Rapport det där t:et ifrån?

Det kan man få svar på från den eminenta Islandsbloggen. Den förklarar:

Vulkanen uttalas – i svensk pseudofonetisk skrift – ungefär eyjafjatlajökutl, där t-ljuden är oerhört snabba och lätta och inte läses ihop som i tjeckisk. Dubbeltecknade l får ett litet t-ljud, med undantag för till exempel smeknamn som Palli för Páll. Betoningen ligger, som alltid i isländskan, på första stavelsen.

Eyjafjallajökull, en sammansättning av orden för ö, berg och glaciär, har för övrigt fått sitt namn från ögruppen Västmannaöarna som ligger nästan rakt söderut.

 Precis som dubbel-l på spanska ska få ett märkligt j-ljud, ska alltså dubbeltecknade l på isländska uttalas på ett särskilt sätt. ”Fjalla” ska uttalas /fjatla/, och därtill ska ”jökull” uttalas /jökutl/. Men det är bara om man vill göra anspråk på att låta genuint isländsk. Det finns ingen anledning att spilla tårar över att man inte klarar av att säga Eyjafjallajökull som en äkta islänning, även om det såklart skulle kunna vara ett bra partytrick.

1 kommentar

Filed under Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 9)

Det jag ska berätta nu är en sann historia. Jag berättar det dels för att få ett belägg för att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan, dels för att ta vara på ett tillfälle att bada mig i stjärnglans, om än slemmig sådan.

Jag befann mig på en för trivselns skull icke namngiven plats, vandrade förstrött förbi en för trivselns skull icke namngiven man som jag hälsade på, och tänkte på materialinsamlingsmetoder. När jag gått förbi kastade sig ett slemmigt monster över mig.

FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

Och så pratade han vidare, på svenska, med en kollega.

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Så talade Munktorparen

När staten den sistlidna helgen utlyste nationell ledighet för sörjande över Kristi död och uppståndelse åkte jag till Västmanland. Där, i en förort till det lilla samhället Munktorp bor min farmor i ett hus jag uppfattade som ett slott när jag var liten. I Munktorp förändras saker då och då. Förr i tiden brukade farmor till exempel ha polkagrisar i en blå skål i salen, men när jag för några år sedan förväntansfullt smög in i salen för att ta en polkagris upptäckte jag att de nu fanns i en målad skål i frostat glas. Så har det varit sedan dess.

Större delen av min paternala släkt kommer från Munktorpsområdet. Där har de brukat jord, luktat på blommorna och levt länge. En gång på sjuttiotalet skrev min farmors farbror Petrus Jansson en text till Gillesnytt, medlemstidningen för Munktorps hembygdsförening. I det senaste numret av Gillesnytt nypublicerades texten, och jag har läst den. Med tillstånd från hembygdsföreningen ska jag nu också dela med mig till er. Texten heter Ett dagboksblad på munktorpsmål, och publicerades första gången 1976. Den kan ses som en försiktig imitation av munktorpsmålet, och därtill som en skojig skröna. Håll till godo!

Ett dagboksblad på munktorpsmål
Av Petrus Jansson
Ja hade sôvi dålit på natta så ja va närapå tung i huve när ja kôm ôp så ja tänkte närapå te gå sta å lägga mej igen, men skit i den sôm ger sej, tänkte ja å stog där å gapa ett långt tag å fundra va ja skulle ta mej te mä i da, å dä ä assinte mycke sôm ja duger te ôm sanninga ska fram, å ja ä så ovuli mä dä ja gör, men nå borde ja fäll hitta på, åstrekla iväg te boa å titta men där såg dä så dant ut så ja geck dän igen å glodde in i den andra boa men där va dä lika joxut å i skithuse, ja dä ska ja fäll inte tala ôm. Sen geck ja tebaks te trappa igen för ja hade assinte kômmi mej för te gjort nånting ve boana.
>
Nere ve stakete stog grannasmora Fia å vinka åt mej, du kan fäll gå hit ett tag sa ho, ja tycker ho ä så tröku te prata mä men ho ä stor i tuten så dä ä livat mä när ho drar på, ho ljuger mycke å tror ja trorna men inte kan ho slö i mej va söm helst.
>
Ho sa att ho fått så mycket potatis i år så ho har allri sitt på maken, för ho börja plocka av röttra i messömras å dä vart nya potatisar igen på röttra å ho plocka nya var fjortonde dag, sa ho, ja vart rå rålös så jag släppte mej te slut, usch va dä luktar av dej sa ho å ja va så snopen så ja geck hem te mej. Men ja tyckte ja skulle fäll nå göra i da mä, så ja geck hem å börja pôta i mitt land å si te gräva duger ja te, ja tar stora tag mä span så där blir stora kocklur å fort av bara håken ska dä gå så när den ena kockla ä i luften så ä den andra på väg dit mä, å så kulle ja gräva ve krusbärsbuskarna, döm har fått så mycket dynga i höst så ja tror inte att bära duger te å äta nästa sömmar. Men ja vart snart trött på te gräva så ja geck in a la mej på sôffa å läste romaner, men dôm sôm skriver nu för tin ä så oanständiga te skriva så dôm passar bara åt ungt fôlk, å ja ä en hederlig man, hm, men kunde inte låta bli å läsa dôm i alla fall. Sen geck ja ut ett tag å sätte mej på trappa å titta, å då kôm en grannbonde körandes å vika åt mej å ja geck t’en på vägen ve nyponhäcken å han bara prata ôm sina hästar, kor, svin å höns å sånt där intresserar inta mej längre så ja skicka snart iväg’en igen.
>
På ättermiddan feck ja främmande av en annan gammal gubbe sôm hör lika dålit sôm ja, å inte hjälper oss lurarna heller, men vi skrek å prata så take kunde lyfta sej, å te slut kôm grannas Fia in te ôss å fundra va dä va för fel, ho trodde att vi slogs, å hörde oss ända in i si stuga, vi var så snopna så gubben geck hem mä’dä’samma å sa inte ajö ens.
>
Så vart dä kväll te slut för mej å ja slog på TV, men där visar dôm så hiskliga saker så ätteråt kan ja knappast sôva om nättra. Gunatt!
Gunatt, Petrus. Kanske är Munktorpshumorn av ett alldeles särskilt slag, isolerad i det lilla lantbrukssamhället och opåträffad i den civiliserade världen. Det gäller i alla fall för dialekten.
>
Munktorp ligger inom det dialektområde som ibland kallas gnällbältet. Den som vill få en uppfattning om gnällbältesuttalet kan utgå från Tobbe i teveserien I en annan del av Köping. Munktorpsmålet kännetecknas bland annat av tjocka L, tonsvängningar i vissa långa vokaler (vilket jag tror att Petrus försöker imitera i de diakritiska tecknen ovanför o:na, ”sôvi”), flitigt bruk av verbpartiklar som ”ve” och ”te” (min farmor säger till exempel att någon ”inte tål vé” jordgubbar när hen är allergisk) och användning av det gamla adverbet ”dän” (”ja ha tagi dän dom gamla sängkläderna”). Men det ska förstås understrykas att jag har en bit kvar till min professur i dialektologi, och även att jag bara känner tre personer, alla kvinnor över 85, som pratar rent munktorpsmål.
>
Munktorp har fött fram ett par kändisar, som fotbollsspelaren Fredrik Stenman och politikern Sven-Erik Österberg. Båda tycks dock för det mesta fjärma sig från sin hemortsdialekt, men i den här intervjun kan man åtminstone få ett hum av Österbergs munktorpsmål. Riktigt hur det lät när Petrus var i farten vet nog bara farmor.

4 kommentarer

Filed under Språk

Uttalet skiljer mellan folk och folk

Den som försöker logga in på Stockholms universitets nät möts av ett meddelande om att nätverket undersöker om man ska få tillträde. ”Shibboleth Authentication Request Processed” står det. Vadå shibboleth-autentisering?

Shibboleth, eller schibbolet som det heter på svenska, är egentligen ett gammalt hebreiskt ord för den del av en planta som bär frön. Men ordet har också fått en helt annan betydelse, tack vare en biblisk legend om ordets uttal. I Domarboken 12:5–6 står det såhär:

Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej sade de: ”Säg shibbolet!” Om han då sade ”sibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.

Gileaditerna använde alltså uttalet av schibbolet för att avgöra om någon var vän eller fiende.

Såna här test lever kvar än i dag, även om vi inte är så drastiska som gileaditerna. Men visst kan vi fastställa en persons härkomst utifrån om hen säger ”kaffe” med grav accent eller akut. Visst lägger vi märke till om en människa säger /kånferangs/ eller /kånferens/ och /ackseptera/ eller /asseptera/. För en del ord finns det en språkriktighetsskillnad, vilket gör att vissa människor tar folk som säger ”situationstecken” för bakomvagnentappade efraimiter.

Detta fenomen ligger till grund för den språkvetenskapliga termen schibboletfunktion, som handlar om hur språkbruket kan användas för att skilja olika människogrupper från varandra. Man kan till exempel säga att varianterna ”större än mig” och ”större än jag” har blivit en schibbolet i det svenska språket. Den som säger fel är det fritt fram att hugga ner.

2 kommentarer

Filed under Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 7)

Ett sjunde engelskt slemmigt monster har dykt upp framför mina öron. Det kommer från en klädbutik där det försiggick ett samtal mellan en mor och en dotter, eller någon dylik parkonstruktion (för att inte vara så bionormativ). Dottern el. dyl. strövade runt i butiken och petade förstrött på några plagg.

MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

små bokstäver betyder att man viskar

DET HÄR INLÄGGET SKA HANDLA OM TEXTERS STILVÄRDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VISSA TYCKER TILL EXEMPEL ATT STORA BOKSTÄVER KAN UPPFATTAS SOM GAPIGT!!!!!!!!!!!!! ANDRA MENAR ATT UTROPSTECKEN KAN KÄNNAS LITE VÄL INTENSIVT!!!!!!!!!!! SÄRSKILT NÄR MAN SKRIVER MÅNGA EFTER VARANDRA!!!!!!!!!!!!!! OCH NÄR VARJE MENING AVSLUTAS MED UTROPSTECKEN BLIR DET DÅLIGT FLYT MELLAN MENINGARNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ELLER HUR????!?!!!!!?!??!?!?!11


När man pratar kan man säga saker med mer än orden man uttalar. Man kan prata högre för att visa att man är upprörd, prata långsamt och signalera att man är lugn, prata överdrivet tydligt för att visa att man är sarkastisk, himla med ögonen när man tycker att något är dumt, rynka på pannan när något är krångligt, grimasera när man är skeptisk. Det här kallas extralingvistiska signaler; det är alltså meddelanden som man ger annat än på språklig väg.

Skrift anklagas ofta för att ha ett litet förråd av extralingvistiska signaler. Det är kanske inte så konstigt. Låt mig ta en liten avkrok för att förklara min teori.

Ironi brukar inte fungera så bra mellan personer som inte känner varandra väl. Alldeles för många gånger har jag testat den ironiska figuren tvärtom-språket på nya bekantskaper, och alldeles för många gånger har de tagit mig på orden så att jag lite besvärat behövt förklara att jag asså ba skojade. De flesta har säkert varit med om sådana situationer. Man känner sig obeskrivligt dum. Det är svårt att ringa in vad de där pinsamma situationerna beror på. En anledning kan vara att alla människor har lite individuella sätt att signalera ironi. De har sin egen historia, sitt eget språk, sitt eget minspel, och det tar ett tag innan man har lärt sig en annan människas diton. På det sättet går det nog också att förklara att människor som känner varandra väl kan prata så fort att konversationen är totalt obegriplig för en utomstående.

I traditionell skrift har vi egentligen samma förutsättningar. Oftast vet vi inte vem eller vilka som ska läsa texten; det är mycket möjligt att läsarna är personer vi inte känner. Vi måste vara försiktiga med underförstådd information. Och de extralingvistiska signaler vi har att tillgå är, som sagt, rätt begränsade. För det gäller ju att använda konventionella signaler, som betyder samma sak för skribenten som för läsarna.

DET FINNS EMELLERTID HOPP FÖR SKRIFTSPRÅKET!!!!!!!!!!!!!!!!

Om jag ska utmärka en samhällsgrupp som är särskilt bra på språk, säger jag personer mellan 12 och 19 år. Utan att underbygga min argumentation vidare tänker jag hävda att de är bäst på att använda och utveckla språket. Så har det alltid varit. Sedan ungefär tio år tillbaka har den här gruppen ett nytt forum för sitt språk. Det är ett skriftspråkligt forum: chatten. Ungdomar skriver i dag i ett sammanhang som aldrig funnits förut. De skriver för att umgås; de umgås i själva skriften. De där piff och puff-samtalen mellan femtonåriga tjejer, som vuxna i alla tider förfärats över, kan nu också äga rum i skriften. Det här är lovande för vårt förråd av extralingvistiska signaler.

Unga personer har nog färre stilistiska betänkligheter när de använder språk, åtminstone verkar det så om man tittar på deras skriftumgänge. Det är bra att klara av att använda smajlisar och asteriskkänslor. Det är bra att ha förmågan att låta AAAAAAAAARRRRRGGGGG!!!!!! i skrift. Det är bra att kunna använda intern skriftjargong som definierar gruppen. Tyvärr uppfattar många det här som fult språk. Jag själv är en av dem. Jag tycker att smajlisar är infantila, att asteriskinringade känslor är övertydliga och att stora bokstäver är outhärdligt gapiga. Samtidigt är jag väldigt insiktsfull: människor har alltid tyckt illa om nya uttrycksformer. Stilvärden ruckar på sig. Om femtio år kommer jag säkert att skriva smajlisar när jag mejlar med mina kompisar. Eller också hittar vi ett annat sätt att berika skriften med extralingvistiska signaler. Skriftumgänget kommer att utveckla skriftens potential, det är jag övertygad om. Låt oss se vad det gör med det mer formella skriftspråket.

*Lutar mig tillbaka*

5 kommentarer

Filed under Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 6)

Nu har ännu ett kodväxlingsbelägg dykt upp på min radar. Det förekommer i Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Nu skulle man ju kunna hävda att man inte får använda 34 år gamla konstruerade uttal i såna här sammanhang, men det har man ingenting för. Om det stämde skulle jag vara en uppviglare mot mina egna regler och det är ju lite oxymoront. Nåväl, här kommer belägget. Huvudpersonen Martina har just skaffat herrbekant, och Martinas kompis Cilla har antytt lite retsamt att de kanske borde gifta sig.

MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer. (Från sida 12)

Lägg märke till att hon säger ”no mo”, alltså no more ‘inget mer’. Martina är i tjugoårsåldern och har aldrig varit gift.

Martina gillar att slänga sig både med engelska fraser och enstaka ord. Jag är inte helt säker på var gränsen går för kodväxling, för så fort det engelska ordet kan betecknas som ett lånord så är det inte kodväxling (som ”Hon anställdes som trainee på Saab”). Kodväxling är att plötsligt byta från ett språk till ett annat. För att bruket av ett enda ord ska kunna betecknas som kodväxling måste alltså det ordet vara helt ointegrerat i svenskan. Det innebär kanske att man får lov att värdera från situation till situation huruvida språkbrukaren använder ett lånord eller om hen kodväxlar. Den här harangen kommer av att jag också skulle vilja presentera ett avsnitt där Martina använder ett engelskt ord, vilket gör Gustav, herrbekanten, irriterad. Det leder dessutom till en belysande diskussion om nödvändigheten och finheten i att integrera engelskan i svenskan. Kodväxling eller ej, här kommer det.

– [Cilla] tänker göra slut med den där killen som hon är tillsammans med, hon har kommit till insikt om att hon är mismated.
– Vad det vore trevligt om du talade svenska, säger Gustav och bultar på ketchupflaskan över sin pommes frites.
– Jag använder aldrig engelska ord utan anledning! Varför skulle man inte utnyttja ord ur andra språk när de råkar vara mer exakta eller expressiva?
Han svarar inte.
– Du förstår mycket väl vad jag menar. Det går inte att översätta – ”felparad”, ”missgift”, det finns faktiskt inte på svenska. Svenska är ett påvert språk.
Gustav tuggar och tiger.
– För företeelsen finns ju, tillägger jag med blicken ut genom fönstret.
– Mesallians heter det på svenska, försöker han, men jag vägrar dra på mun.
– Det är bara när man gifter ner sig. Mismate kan man göra i många fler dimensioner. (Från sida 62)

4 kommentarer

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk