Tag Archives: Stavning

Särskrivningar är felaktiga, men inte farliga

I dag firas grammatikdagen runt om i landet och Fredrik Strage tar tillfället i akt att hata lite på särskrivningar. Det är inte så att man kissar på sig av exaltation. Jag citerar:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Den dystra framtidssynen är inte ny. Någon borde på allvar försöka avgöra hur länge tillbaka man har ansett att folket (inte sällan pöbeln) sprider lingvistiska virus som fräter sönder vårt språk. Låt mig ge ordet till Nils Linder, den legendariska språkvårdaren bakom hållningar som ”En persons sätt att nyttja skiljetecknen är en ganska tillförlitlig gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet”. Nils Linder uttalar sig så här om särskrivningar i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886:

Så särskrivningar är inte något nytt. De har funnits i svenskan ungefär så länge svenskan har funnits. De har aldrig varit korrekta, och de ska alltid korrigeras vid korrekturläsningar, men man kan ändå med ganska stort självförtroende fastslå att särskrivningar inte är något lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk. Svenskans ställning har i många avseenden blivit starkare sedan 1886, trots att flera obildade, oeftertänksamma och oordentliga språkbrukare med all sannolikhet har kastat ur sig några sjuka gymnaster och skumma tomtar under åren. Särskrivningar är felaktiga, men de kommer inte – det lovar jag med handen på SAOB, SAOL och Svenska skrivregler samtidigt – fräta sönder vårt språk.

Fredrik Strage gör en poäng av att man inte ska använda sin språkkunskap för att sparka neråt på andraspråksinlärare och dyslektiker. Det hedrar honom. Och visst har han rätt i att det är trevligt med välvårdade sammansättningar i offentliga texter. Språkgranskare och korrekturläsare gör ett jättefint jobb. Men när Fredrik blir rädd av att Ikeas webbplats har sökträffar på ”stål ben” men inte på ”stålben”, då tänker jag att någon borde trösta honom. Vännen, det finns inget att vara rädd för.

23 kommentarer

Filed under Språk

22. Med siktet inställt mot dopparedagen kommer vi fram till julafton

I dag är det dagen före dagen före dopparedagen och ögontindringen har kommit igång på allvar. I morgon är det dagen före dopparedagen och sen kommer – den med känsla för logik skulle gissa fel här, för dagen som kommer sen kallas inte dopparedagen utan – julafton. Låt oss begrunda detta faktum över ett litet vinterstycke från 1871 av Elias Sehlstedt.

Precis som avslutningen av dikten antyder, så har beteckningen dopparedagen att göra med att det är dagen då man äter dopp i grytan. Nordisk Familjebok från 1880 skriver:

Dopparedagen kallas af ålder julaftonen, med anledning af en i flere landsorter gängse sed, som består deri att man då samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt spad, samt doppar bröd deri och sedan förtär detsamma. Seden att ”doppa” om julen är möjligen en qvarlefva från de gamla hedniska offermåltiderna.

Vi har alltså både varianten dopparedag och varianten doppardag, och i finlandssvenskan finns dessutom även doppandagen enligt Focis gamla julkalender. För att smyga in ett litet språkråd mitt i julmyset kan jag rekommendera fullkomlig ödmjukhet inför SAOL i såna här frågor. Undrar du om det heter dopparedag eller doppardag ska du gå till www.saol.se, se vilket ord de använder, och lyda duktigt. SAOL skriver dopparedag, och jag har inga goda skäl att inte skriva likadant. Rebell kan man vara någon annan gång.

Dopparedag alltså. Det ordet, med sina varianter, går tillbaka till år 1838, och syftar oftast på julafton. Framför allt tycks ordet dock användas för att räknas ner till julafton; i exempelvis Mediearkivet ingår över hälften av träffarna på ordet i konstruktionen ”före dopparedagen” (med stavningsvarianter), och flera av de övriga träffarna är kreativa konstruktioner som också räknar ner, som ”en knapp vecka återstår till dopparedan”. Man kan kanske tänka sig att ordet har stärkts av att det är så lämpligt d-stint i uttrycket ”dan före dan [*x] före dopparedan”.

Det nära släktskapet med en ramsa gör att ordet har en ganska informell prägel, vilket gör att det främst används i privatlivet. I lite mer officiella sammanhang kan man dock utan problem hitta det också. Exempelvis hittade jag det i en rätt förtjusande annons i Kungliga bibliotekets digitala tidningsmagasin. Annonsen fanns i Jönköpingsbladet den 13 januari 1872 och lyder:

Den herre, som ”dagen före dopparedagen” reste med godståget från Jönköping till Mullsjö och derunder godhetsfullt tillwaratog en af en annan resande i kupéen qwarglömb grön plaid, återfinner det saknade plaggets egare i Jönköping efter anmälan å Jönköpingsbladets kontor.

8 kommentarer

Filed under Julkalender 2011, Språk

Han som inte kan nämnas vid namn

I Harry Potters värld huserar lord Voldemort, en man som en gång i tiden satte trollkarlsvärlden i en sådan skräck att folk än i dag inte klarar av att uttala hans namn. I stället etableras omskrivningar som ni-vet-vem och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.  Rädslan att uttala den forna härskarens namn blir ett intyg för den makt han fortfarande har, och det är för att eliminera denna skräckfyllda kuvenhet som motståndsrörelsen tar mod till sig och försöker återinföra namnet i ljudrummet igen.

En annan fasansfull diktator finns här i mugglarvärlden, närmare bestämt i Libyen. Han har suttit vid makten betydligt längre än Voldemort – ända sedan 1969. På sistone har han varit i ropet, på grund av det som kanske kommer att kallas den arabiska revolutionen, som har kokat upp i Mellanöstern sedan slutet av 2010. Vad denne diktator har gemensamt med Harry Potters antagonist är också att han inte kan nämnas ordentligt vid namn – åtminstone inte här i väst.

En bloggare för ABC News listar 112 olika sätt att stava den libyska ledarens namn. Här i Sverige finns det också ett beklagansvärt stort antal hyfsat etablerade former. TT har exempelvis valt Gaddafi, medan Svt och SR skriver Kadaffi. Vanligt förekommande, exempelvis i DN och Expressen, är även Khadaffi, och de andra två tidningsjättarna – SvD och Aftonbladet – skriver Gadaffi (tack Språkfredag för sammanställningen). Ännu fler förslag listar Svt Rapport här. Så hur ska man skriva?

I den offentliga svenskan finns det egentligen bara (!) fyra variabler i stavningen på diktatorns namn.

Svårare är det inte. När det gäller valet av stavning bör man dels utgå ifrån hur namnet uttalas på arabiska. Det är så här: lyssna på äkta arabiskt uttal. (Eller klicka här för att lyssna på filen på Wikipedia.) Dessutom bör man titta på hur andra svenska ord med arabiskt ursprung stavas, samt på de former som redan har etablerat sig.

Steg 1
Huruvida man ska ha med den bestämda artikeln al- eller inte är en smaksak. Det finns i många arabiska namn på människor och platser, och det är kanske hälften av alla gånger vi tar med den till svenskan (t.ex. Algeriet, Alexandria,  al-Jazira, men inte al-Irak, as-Sudan, al-Kairo). Generellt verkar det inte särskilt vanligt att ta med al:et i nya namn på städer och människor, så det kan vi stryka.

Steg 2
Det finns ingen anledning att använda stavningar med h. Stavningen gh brukar ofta stå för arabiskans ﻍ, som uttalas som skånska r (fast vi tar nästan aldrig med det uttalet till svenskan; Bagdad stavas till exempel med den bokstaven på arabiska, men uttalas ju på svenska med vanligt g). Stavningen kh, å sin sida, brukar få stå för bokstaven خ, alltså det som exempelvis inleder ayatolla Khomeinis namn, och som uttalas som ett sje-ljud från långt ner i halsen. Kvar finns alltså G, K och Q.

Den arabiska bokstav vi försöker skriva är ﻕ . På standardarabiska uttalas den som ett k med roten av tungan (testa så förstår du). Det är rätt vanligt att vi translittererar den bokstaven till ett q (Qatar, al-Qaida), även om äldre ord som integrerats ordentligt i svenskan oftast stavas med k (koran, kaffe). I libysk arabiska har visst den här bokstaven ett lite speciellt uttal, ungefär som en blandning mellan g och k. Det är förstås där G:et kommer in. Någon på radion sa att man kan hitta rätt libyskt uttal om man försöker uttala k:et så mjukt och försiktigt man kan. Ett sådant uttal tycker jag avspeglas bäst med bokstaven K.

Steg 3
Den andra konsonanten i diktatorns namn är på arabiska inte ett d, utan ett ﺫ, som ofta translittereras som dh. Det uttalas som th i engelskans ”this”. En sådan uttalsmässig detalj tycker jag dock är fullt rimlig att rationalisera bort, och det har de flesta svenskar gjort. Då finns det inte heller någon anledning att stava med h. Däremot är det ingen större uttalsmässig konst för oss svenskar att hänga lite på konsonanten på samma sätt som i det arabiska uttalet. Därför passar det bra med en dubbelteckning: dd.

Steg 4
Sist och slutligen ska vi välja hur många f vi vill avsluta namnet med. En dubbelteckning skulle inte vara avgörande för uttalet, så därför kan vi stryka den. Stavning med ett f är dessutom ungefär fyra gånger vanligare i Mediearkivet, oberoende av de övriga variablerna.

Summa sumarum: Kaddafi vore det bästa namnet. 

Däremot är det inte det vanligaste, så jag vet inte hur man borde skriva. Kanske räcker det med ni-vet-vem.

31 kommentarer

Filed under Språk

Stundenttiden är tiden för gamla verbformer

Nu har tydligen traktorerna med flak fyllda av berusade vitklädda slynglar börjat rulla runt i landet. I Umeå var det alltid någon som bodde ute på landet som hade en traktor hemma som man kunde låna för spektaklet. Jag undrar hur det funkar i storstan.

Det ska sjungas vid studenttiden. Det ska sjungas om studentens lyckliga dag. Eller skas det? Hur går studentsången nu igen?

I Språkrådets språkliga almanacka finns en diskussion om hur texten för studentsången egentligen ser ut. I den andra raden i studentsången finns den gamla verbändelsen -om, som står för första person plural imperativ: ”Låtom oss fröjdas i ungdomens vår”. Så hur är det då med den första raden? Står det sjung om eller sjungom studentens lyckliga dag?

Språkrådet idkar retroaktiv språkvård, och menar att man inte kan sjunga studentens dag. Man kan besjunga den, alltså sjunga för att hylla den, eller så kan man sjunga om den, på det sätt som vi vanligen uppfattar den gamla visan. Ändå är det många som hävdar att sjungom är den korrekta formen. Se till exempel här, här eller här.

Enligt Wikipedia sjöngs studentsången första gången 1852, och den ska tydligen vara skriven av Herman Sätherberg och Prins Gustaf. Redan dessa två ädla herrar hade olika uppfattning om hur den första raden skulle skrivas. Herr Herman, som stod för själva texten, skrev faktiskt ”sjung om”, medan herr prinsen, som stod för sångens noter, hade skrivit ”sjungom”.

Så vem hade då rätt? Tja, kanske båda. Men i en rättskrivningstvist skulle jag kanske hellre hålla på en erkänd lyriker än på en som delar genpool med kungen.

Vad som är särskilt intressant är dock att de flesta som har en åsikt i frågan verkar anta att den konstigaste formen är mest rätt. Det är väl något slags grammatiskt mindervärdeskomplex som spelar in. Allt går som bekant utför med svenskan. Snart kan man inte ens yla lite salongsberusat på ett traktorflak utan att besudla vår ädla svenska historia.

8 kommentarer

Filed under Språk

Oordning på zoo

En vulkan på Island har tydligen blivit sur och  straffar därför hela norra Europa med sin andedräkt. Och Kirigizistans president har störtats. I Thailand bråkar och fängslas demonstranter. Så jag ägnar en tanke åt en möjlig stavningsreform: ska man tillåta tilllåt?

Sammansättningar som får fler än två likadana bokstäver i rad brukar man generellt skriva om. Till+låt blir tillåt. Glass+skål blir glasskål. Glas+skål blir också glasskål, och likaså glass+kål, om någon skulle få användning för ett sådant ord. Det här har startat diskussion bland språkvårdare. Är det inte onödigt att en estetisk stavningsregel ska skapa sådan här dubbeltydighet? Varför skulle man inte kunna skriva glassskål för skålar med glass i?

Tydligen kör man på den linjen i Schweiz, varifrån Lingvistbloggens korrespondent Östen Dahl rapporterar i det här inlägget. Där kan en gata utan problem heta Stoossstrasse, en sammansättning av Stooss och strasse. På det temat påminner sig herr Dahl om den skånska orten Råå, med en å vid namn Rååån, vilken till allas lycka, särskilt språkvetarnas, innehåller Råååål. Vad som gör detta ännu roligare är att man i svenskan tidigare skrev ”å” som ”aa”. Raaaaaaaal. Åtta a i rad. (Fast utan att göra någon efterforskning tänker jag gissa mig till att orten heter som den gör just för att man skrev å som dubbel-a. Den hette säkert först Raa, och fick sedan ringar på båda sina a:n. Detta har jag inget belägg för.)

När jag gick på Språkkonsultprogrammet fick vi en dag finbesök av Språkrådets dåvarande ordförande. Han höll en föreläsning om språkvård och språkråd. När vi studenter fick ställa frågor frågade jag vilket svenskt ord som har flest likadana bokstäver i följd. ”Zoooordning”, svarade Olle Josephson.

10 kommentarer

Filed under Språk

Wikipedias motsvarighet till googling

Världssamfundets svar på Kim Jong Il, sökmotorföretaget Google, har som bekant stuckit till oss ett nytt verb: att googla. Det är nog överlag praktiskt för Google. Konkurrenten Alta vista har till exempel inget eget verb, så vi använder Google i stället för att kunna berätta vad vi sysslar med om någon skulle undra. Verbet gör att Google får stå för själva urtypen av att söka information på internet, trots att både Alta vista och Yahoo var större för mindre än tio år sedan (den som behöver en källa för detta kan till exempel lyssna på Hello Saferides låt Highschool stalker från 2005, där det sjungs ”I’ve been on the Alta vista, I went twice on the Yahoo”).

Googlandet är förstås ett nytt påfund. Jag tror att jag hörde det första gången i ett avsnitt av Gilmore Girls  från 2004, där morfarn i serien säger till mormorn i serien ”Emily, I’m going to google you”, varpå mormorn indignerat säger ”You are certainly not going to google me!”, uppenbarligen illa berörd av att bli utsatt för något så abstrakt som en googling. Själv hade jag gärna identifierat mig med den teknikmedvetna och trendkänsliga morfarn i scenen, men tyvärr var googlandet lika nytt för mig som för den hopplöst efterblivna mormorn. Visst hade jag hört talas om sökmotorn Google, men det var inte något jag använde så frekvent att jag kunde bilda mig en uppfattning om vad man gör när man googlar en människa.

I dag har jag kommit ikapp med utvecklingen, och är redo att raska vidare. Minst lika ofta som jag googlar efter information, använder jag nämligen encyklopedin Wikipedia, och nu behövs ett likadant transitivt verb för att söka information där.

Vi börjar med att studera morfologin i ordet Wikipedia. Det är uppbyggt av två led: Först kommer wiki, som kommer från hawaiianskans ord för snabbt, och används för webblösningar som alla människor får vara med och bygga upp. Sedan kommer (encyclo)pedia, som såklart betyder ‘encyklopedi’, ‘uppslagsverk’. Om man vill ha med båda leden i det nya verbet blir att wikipedia ett bra ord (om slutet uttalas som slutet på kedja). Men det ser likadant ut som substantivet. Och det ser inte ut som ett svenskt verb, även om det slutar på a.

Strunt i morfologin. Vi håller oss till förledet wiki. Traditionellt bildar man svenska verb av substantiv genom att ta bort eventuella avslutande vokaler och lägga till ett a (bastu, att basta). Så hur vore det med ett ord med uttalet /vicka/? Nja. Det blir svårt att stava. Vicka, wika, wikka, wicka? Vicka är dåligt. Det är redan ett ord, och det är ansträngande att se kopplingen till Wikipedia. Wika är närmare ursprungets stavning, men då går det inte att fatta att det ska uttalas med kort i. Wikka har anskrämlig stavning; dubbel-k finns bara i finska och samiska lånord som jokk. Det bor inte i vår språkkänsla. Wicka är okej, k-ljudet stavas enligt svenska regler, och w:et ger en hint om att man har att göra med Wikipedia. Men samtidigt fungerar då ck-stavningen förvirrande.

Kanske måste vi också strunta i svenskans verbbildningsregler. Vad händer om vi låter hela wiki vara kvar innan vi lägger på ett a? Wikia. Tja. Det uttalas /wickja/. Jag wikiar det. Det visar sig att det namnet redan är upptaget.

Så jag vet inte. Det var fåfängt av mig att tro att jag kunde lansera en lösning. Jag inväntar kidsens lösning i stället. Tills vidare säger jag att jag slår upp det på Wikipedia. Gäsp.

11 kommentarer

Filed under Språk

Betäckningen är viktig

När jag gick i fyran var det stavningstest en dag. Fröken, hon hette Britta, läste upp en fras: ”Jag har en bil i mitt garage – skriv garage”. Jag var bra på att stava, och fick bara ett enda fel: ”Fartyget sjönk efter att ha krockat med ett isberg – skriv isberg”. ”I-S-B-Ä-R-G” textade jag noggrant.

Det här inlägget ska handla om stavning för smarties. De flesta som gått igenom grundskolan klarar nu att stava till isberg, men ändå är valet mellan e och ä en av de hårdaste stavningsnötterna vi stöter på som svenskskrivare. Det beror troligen på att det finns så många homofona ordpar där det ena stavas med e och det andra med ä: sett och sätt, enda och ända, streck och sträck, bredd och brädd. Det är nog just såna stavfel som är vanliga i dag: de som datorbaserade stavningskontroller inte kan upptäcka, eftersom den stavningen finns i ett annat ord. Det är i såna sammanhang det är viktigt att vi faktiskt kan stava; här kan inte Words rödpenna hjälpa oss.

Frågan om det ska vara e eller ä i ett ord kan ofta besvaras genom att man funderar på vad ordet egentligen betyder. I uttrycket ”objektivt sett är det ingen skillnad” handlar ju sett om att se – om man ser på det objektivt är det ingen skillnad. I de fall där det inte går att tänka sig ett seende så är det ofta sätt som i ‘skick’ eller ‘maner’ som ska användas: ”på sätt och vis är det ingen skillnad”. I valet mellan enda och ända kan man också tillämpa logik. Enda kommer från räkneordet en – ”jag har bara en enda tomat kvar”. Ända har att göra med den man har på baksidan av kroppen, ett (rygg)slut alltså – ”har du gått ända hit?”.

I valet mellan streck och sträck börjar det bli svårare. Visst, sträck är besläktat med att sträcka ut sig och att sträcka sig efter en tomat, men det gör kanske inte stavningen enklare. I stället för logik får man här tillämpa regelstoppning. Streck är sådana man ritar på ett papper och som man stryker över delikata ämnen – ”vi stryker ett streck över det här”. Sträck används när man pratar om något som sträcker sig från en punkt till en annan – ”Paloma flög till Nangijala i ett sträck”, alltså raka vägen och utan paus.

Bredd och brädd är allra svårast, men nu är ni ju uppvärmda. Med det första ordet är det inga konstigheter, det är samma sak som bredhet – ”soffans bredd är en och en halv meter”. Det här ordet används ju nästan oftare i någon slags metaforisk betydelse som i ”i den här idrottsklubben satsar vi på bredd” (utan att man för den skull vill ha rundnätta utövare). Ordet brädd betyder ungefär samma sak som kant, särskilt inre kanten där en behållare tar slut. Ett glas är således fyllt till brädden. Problemet med detta ord är att ingen använder det i sin faktiska betydelse. Om man söker på det i tidningsarkivet Presstext får man bara 14 träffar mellan 1991 och 2009. Då ska man också notera att 8 av dem nämner ordet i samma sammanhang som jag gör nu; det är artiklar som handlar om att det är svårt att stava till det förbannade ordet (en plötslig filosofisk tvistefråga mellan värdet av gemenskap vs. värdet av unikhet tornar upp). Ordets ofrekvens gör alltså att många tar till den enda stavningen de känner till för ljudet. Därför är det förståeligt att man skriver om bägare fyllda till bredden även om det kan uppfattas som ett indicium på att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten. Skriv ”fylld till brädden” om du vill undvika sådant.

Sensmoral: Beteckningen är viktig. Inte lika viktig för vår fortlevnad som betäckningen, men viktig är den.

5 kommentarer

Filed under Språk