Etikettarkiv: Språkriktighet

Kan man inte få säga som man vill? Jo

I dagarna släppte Svenska datatermgruppen nya rekommendationer för vad vi ska kalla ett antal tekniska manicker och funktioner i vår vardag. En bärbar dator som man styr med fingrarna direkt på skärmen bör kallas för en pekplatta eller datorplatta (inte surfplatta eftersom den används för mer än surfning). Mejl och mejla ses nu som fullgoda alternativ till e-brev, e-post och e-posta. Filmer som spelas upp direkt från en webbplats ska kallas för strömmande.

Men varför ska en grupp språkvetare och mediepampar sitta i ett kontor i Stockholm och bestämma hur folket ska tala? Den frågan lyftes upp i kommentarsfältet när Anna-Malin Karlsson uppmärksammade de nya rekommendationerna i SvD:s språkspalt. ”Gäsp” anmärkte en skribent med signaturen Frank Sinatra. ”Vem orkar bry sig?”. Andra påpekade att språkbrukarna faktiskt sällan känner till rekommendationerna, utan använder de ord de själva tycker är mest användbara – och att det är så naturligt språket oftast fungerar.

Hållningen är varken ovanlig eller ovidkommande. Det är extremt viktigt att rekommendationerna inte kommer från höga hästar som inte har någon kontakt med dem som faktiskt ska använda orden (vilket är just vad Anna-Malin Karlssons spalt handlar om). Det är därför Datatermgruppen är en blandad samling av personer från översättningsföretag, språkteknologiska företag, etermedia, tidningar och tekniska högskolor, utöver de språkvetenskapliga representanterna från bland annat Språkrådet och Institutet för de inhemska språken. Den breda deltagargruppen kan på så sätt bidra med varierande erfarenheter av språkbruket.

Men ändå! (kan vi tänka oss att Frank och Adam utropar) Vad ger denna elit rätten att rekommendera hur vi vanliga språkbrukare ska tala? Språk är ju ett naturligt fenomen som fungerar oavsett om det finns några språkvårdsinstitutioner eller inte. Varför ska någon överhuvudtaget ge rekommendationer om språkbruk? Är det inte brukarna som bestämmer?

Frank och Adam har en poäng. Språkvården ger ibland rekommendationer som visar sig missa målet fullständigt. Att Datatermgruppen en gång rekommenderade ordet pekdon för det vi i dag kallar mus, är något som ofta tas som bevis på språkvårdens verklighetsfrånvändhet. Men faktum är att nya rekommendationer nästan alltid tas emot på det sättet. ”Pekdon? Hahaha, skulle jag säga pekdon? Jag skrattar ihjäl mig!” För de allra flesta rekommendationer klingar skratten av efterhand. Det blev inte så med pekdon, men det finns flera exempel på ord som lyckats bättre.

År 1999 skrev Tommie Jönsson en artikel i den nu saligen insomnade tidningen Darling. Artikeln hette Chatta på svenska och var modigt framtidsspekulerande. Hur skulle chattandet förändra svenskan? Ja, en sak var säker 1999, nämligen att engelskan skulle vinna allt mer mark. Hur översätter man chat utan att det blir fånigt, undrar Tommie Jönsson. Inte alls, kan vi hälsa från framtiden. Chattande funkar fortfarande fint på svenska. Finns det något vettigt svenskt uttryck som kan ersätta refresh, frågar han sedan. Vi här i framtiden får tveka lite. Menar han uppdatera? Och sedan gör han något som är så fantastiskt att en som jag, som skriver en sådan här text tretton år senare, blir rörd till tårar.

Arbetet [att hitta svenska ord för engelska datatermer] är berömvärt, men låt oss se klart på saker och ting för en stund: finns det någon poäng med att vara lokalpatriot och säga ”webläsare”? Alla vet ju att man surfar till http://www.netscape.com och laddar ner den senaste browsern.

Ärade förfader, jag hör precis hur löjligt webbläsare låter för dig. Men det är bara en skugga av hur urbota ärketöntig du framstår när du surfar in på http://www.netscape.com.

En sak kan vi lära av Tommie Jönsson, och det är att vi nästan aldrig kan lita på vår magkänsla inför nya ord. Anledningen till att de låter konstiga är oftast att vi aldrig har hört dem förut. Sådant kan förändras till oigenkännlighet på betydligt mindre tid än 13 år.

Så åter till språkvårdsrekommendationerna – behövs de? Ja de behövs, men inte som en överhöghet som bestämmer över vanliga språkbrukare. Den som vill säga browser har fortfarande fritt fram. I stället är rekommendationerna framför allt till för dem som ber om rekommendationer, för dem som inte vill fundera över om det ska stavas schyst, schysst, sjyst, just eller juste, utan bara vill komma till saken. Tanken är framför allt att språkvården ska göra språket lättanvänt. Och visst – håller du inte med om att rekommendationen gör språket enklare, så har du fullt mandat att säga som du vill. Rekommendationerna anpassar sig efter språkbrukarna, och du är en av dem.

27 kommentarer

Under Språk

Särskrivningar är felaktiga, men inte farliga

I dag firas grammatikdagen runt om i landet och Fredrik Strage tar tillfället i akt att hata lite på särskrivningar. Det är inte så att man kissar på sig av exaltation. Jag citerar:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Den dystra framtidssynen är inte ny. Någon borde på allvar försöka avgöra hur länge tillbaka man har ansett att folket (inte sällan pöbeln) sprider lingvistiska virus som fräter sönder vårt språk. Låt mig ge ordet till Nils Linder, den legendariska språkvårdaren bakom hållningar som ”En persons sätt att nyttja skiljetecknen är en ganska tillförlitlig gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet”. Nils Linder uttalar sig så här om särskrivningar i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886:

Så särskrivningar är inte något nytt. De har funnits i svenskan ungefär så länge svenskan har funnits. De har aldrig varit korrekta, och de ska alltid korrigeras vid korrekturläsningar, men man kan ändå med ganska stort självförtroende fastslå att särskrivningar inte är något lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk. Svenskans ställning har i många avseenden blivit starkare sedan 1886, trots att flera obildade, oeftertänksamma och oordentliga språkbrukare med all sannolikhet har kastat ur sig några sjuka gymnaster och skumma tomtar under åren. Särskrivningar är felaktiga, men de kommer inte – det lovar jag med handen på SAOB, SAOL och Svenska skrivregler samtidigt – fräta sönder vårt språk.

Fredrik Strage gör en poäng av att man inte ska använda sin språkkunskap för att sparka neråt på andraspråksinlärare och dyslektiker. Det hedrar honom. Och visst har han rätt i att det är trevligt med välvårdade sammansättningar i offentliga texter. Språkgranskare och korrekturläsare gör ett jättefint jobb. Men när Fredrik blir rädd av att Ikeas webbplats har sökträffar på ”stål ben” men inte på ”stålben”, då tänker jag att någon borde trösta honom. Vännen, det finns inget att vara rädd för.

23 kommentarer

Under Språk

22. Med siktet inställt mot dopparedagen kommer vi fram till julafton

I dag är det dagen före dagen före dopparedagen och ögontindringen har kommit igång på allvar. I morgon är det dagen före dopparedagen och sen kommer – den med känsla för logik skulle gissa fel här, för dagen som kommer sen kallas inte dopparedagen utan – julafton. Låt oss begrunda detta faktum över ett litet vinterstycke från 1871 av Elias Sehlstedt.

Precis som avslutningen av dikten antyder, så har beteckningen dopparedagen att göra med att det är dagen då man äter dopp i grytan. Nordisk Familjebok från 1880 skriver:

Dopparedagen kallas af ålder julaftonen, med anledning af en i flere landsorter gängse sed, som består deri att man då samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt spad, samt doppar bröd deri och sedan förtär detsamma. Seden att ”doppa” om julen är möjligen en qvarlefva från de gamla hedniska offermåltiderna.

Vi har alltså både varianten dopparedag och varianten doppardag, och i finlandssvenskan finns dessutom även doppandagen enligt Focis gamla julkalender. För att smyga in ett litet språkråd mitt i julmyset kan jag rekommendera fullkomlig ödmjukhet inför SAOL i såna här frågor. Undrar du om det heter dopparedag eller doppardag ska du gå till www.saol.se, se vilket ord de använder, och lyda duktigt. SAOL skriver dopparedag, och jag har inga goda skäl att inte skriva likadant. Rebell kan man vara någon annan gång.

Dopparedag alltså. Det ordet, med sina varianter, går tillbaka till år 1838, och syftar oftast på julafton. Framför allt tycks ordet dock användas för att räknas ner till julafton; i exempelvis Mediearkivet ingår över hälften av träffarna på ordet i konstruktionen ”före dopparedagen” (med stavningsvarianter), och flera av de övriga träffarna är kreativa konstruktioner som också räknar ner, som ”en knapp vecka återstår till dopparedan”. Man kan kanske tänka sig att ordet har stärkts av att det är så lämpligt d-stint i uttrycket ”dan före dan [*x] före dopparedan”.

Det nära släktskapet med en ramsa gör att ordet har en ganska informell prägel, vilket gör att det främst används i privatlivet. I lite mer officiella sammanhang kan man dock utan problem hitta det också. Exempelvis hittade jag det i en rätt förtjusande annons i Kungliga bibliotekets digitala tidningsmagasin. Annonsen fanns i Jönköpingsbladet den 13 januari 1872 och lyder:

Den herre, som ”dagen före dopparedagen” reste med godståget från Jönköping till Mullsjö och derunder godhetsfullt tillwaratog en af en annan resande i kupéen qwarglömb grön plaid, återfinner det saknade plaggets egare i Jönköping efter anmälan å Jönköpingsbladets kontor.

8 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

13. På luciadagen firas ett katolskt helgon – med liten bokstav

Natten går tunga fjät, för i dag är det luciadagen. Och varför det heter lucia har väl de flesta ett hum om?

Just precis: det är ju det gamla helgonet Lucia från Syrakusa som har sin högtidsdag. Lucia betyder ‘den ljusa’ och man kan väl tänka sig att det är därför traditionen med ljuskrona i håret är så stark – den liksom upprätthålls av en slump av namnet på det helgon vi firar. Men nu släpper vi etymologin.

På temat varför heter det lucia finns nämligen en annan fråga att diskutera: varför står lucian med litet l? Språkrådet ger en tydlig rekommendation på den punkten. Så här skriver de i sin frågelåda:

När lucia betyder ’luciadagen’ skrivs den som alla andra kalenderdagar med liten bokstav. När lucia betecknar ’flicka med ljus i håret’ skrivs det också med liten bokstav, precis som ljusbärerska eller jultomte. Däremot skrivs Lucia med stor bokstav när det är någons namn. Jämför med Björn.

Traditionen att fira lucia går långt tillbaka i svensk historia, och vi tycks ha gjort på ungefär samma sätt i åtminstone 125 år. Så här skriver Nordisk Familjebok från 1886:

Kl. 3 eller 4 i den mörka vintermorgonen väckes allt husets folk af en hvitklädd flicka, som på hjessan bär en krans af brinnande ljus, och man undfägnas på sängen med de håfvor (kaffe eller öl och bränvin), som hon medför på en bricka. Derefter kläder man sig och tillbringar ottan med ätande och dryckjom, hvarvid en glögg ej plägar saknas.

Men inte minst är väl luciadagen ett tillfälle att visa upp unga ljusa kvinnors skönhet under förevändning att de ska sjunga. Den som är sugen på en ogenerad dos av objektifiering därvidlag kan också denna dag vända sig till Svt:s Öppet arkiv, som har en film från en luciauttagning från 1943. Om inte annat kan man trösta sig med att kvinnor i dag åtminstone tillåts yttra små ljud när de dokumenteras på film.

8 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Skriv lite fel för allt i världen

Att behärska språk skiljer sig i huvudsak inte mycket från andra färdigheter. Det kan till exempel jämföras med den synnerligen ovanliga färdighet som denna person har:

Imponerande va? En person som jonglerar med tre hammare – och inte nog med det: han kan till och med jonglera in spik i taket! Den du. Nu ska vi lämna hammarjonglören en liten stund.

När det gäller komplicerade språkliga färdigheter har det många gånger antytts, påståtts eller till och med påbjudits att folk som inte behärskar dem bör hålla sig till att skriva enklare texter. Det är en mycket sund inställning om man är rädd att svenskan ska bli befläckad av drumliga språkbrukare som inte följer reglerna. Ekvationen går ju ihop: ju färre som skriver, desto färre som bryter mot skrivregler. Det är också en sund inställning om man tänker sig att elegant språkbehärskning är en gudagåva i stil med trevliga föräldrar eller bruna ögon – något vissa har och andra inte, utan att någon kan göra särskilt mycket åt det. Problemet är att ingen föds med fulländad behärskning att att använda semikolon, eller med kristallklar uppfattning om diskursbegreppet i Fairclough-traditionen.

Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.

Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.

Åter till mannen med den åtråvärda förmågan att jonglera in spikar i tak. Kan man tänka sig att han har följt devisen att man inte under några som helst omständigheter får jonglera med hammare förrän man behärskar konsten till fullo? Antagligen inte; då hade han nog inte lärt sig det. Det har troligen hänt en gång att hammarjonglören höll i en hammare för första gången. Kanske kändes hammaren klumpig och tung i hans grepp. Och även om den inte gjorde det, även om han är en naturbegåvning så har han åtminstone i någon mening varit barn i början. Jag menar, det finns en början på det allra, allra mesta. Och början är inte att sätta sig i en taxi på väg mot sitt mål.

Det sägs att folk inte borde använda ord som de inte förstår. Det är en rätt illvillig sak att säga. Behärskningen av ett ord är något som kommer inifrån språkbrukaren själv; det är en process som är utsträckt över både tid och delmoment. Att förstå ett ord är att ha byggt upp dess betydelse inom en. Jag kan inte tänka mig ett sätt att använda ett ord som inte utgår från att man har byggt upp en betydelse för det. Använder man ett ord så förstår man det, på ett eller annat sätt. Denna förståelse kan visserligen skära sig mot den konventionella betydelsen, och sådant är i sanningens namn lite opraktiskt. Men sådana skärningar måste också kunna ses som delmoment i betydelseskapandet. Man måste få en chans att testa att hanka sig fram med den betydelseskiss man jobbar med. Det är väl inte hela världen om man använder ett ord på ett sätt som skär sig lite mot Svensk ordboks definition.

Sen är det klart att var sak har sin tid. Det är onödigt att jonglera med hammare ovanför ett sovande spädbarn. Man ska välja sina stunder för semikolonexperiment. Samtidigt kan det vara betryggande att påminna sig om att språkliga slintningar sällan leder till så dramatiska konsekvenser som hammarjonglering kan göra. Det är också därför det är så ont om käcka youtube-filmer med uppvisningar i avancerad semikolonanvändning. Det är helt enkelt inte särskilt spännande.

8 kommentarer

Under Språk

En konstfull kommentar till petimätrar

(Efter tips från Lingvistbloggen.)

2 kommentarer

Under Språk

Ursprungets lockande lärdomar

Visste du att ordet tråkig kommer från verbet tråka som ursprungligen betydde ‘klämma ihop’ (som trycka), och att det kanske fick sin nuvarande betydelse via norskans troka som betyder ‘stampa på samma ställe’? Eller att ordet loft ursprungligen är samma ord som luft? Eller att ordet lotteri ersatte det gamla ordet lyckepotteri, där man hade lappar i en potta för lycka?

Läran om ords ursprung kallas etymologi, och det är onekligen en intressant vetenskap för den vetgirigt lagda. Den som googlar på frasen ”varför heter det” kan se att många delar denna fascination med mig. Runtomkring på internet i bloggar, nättidningar och forum har folk ställt och besvarat frågor om ords ursprung. Varför heter det boxningsring när man boxas i en fyrkant? Varför heter det prinskorv? Varför heter det julklapp?

En rationell och mindre vetgirigt lagd person skulle kanske kunna fråga sig varför man behöver veta sådant. Och tja, sanningen att säga spelar det sällan någon större roll vad ett ord en gång betydde. Dock hör man ofta folk argumentera med stöd av ordens ursprung. Folk menar att det är anskrämligt att prata om en muffins, eftersom det är pluralformen i ordets ursprungsspråk. Och på motsvarande sätt kan folk påstå att det är direkt vedervärdigt att prata om flera scheman, eftersom den ursprungliga grekiska pluralformen var schemata. Också svenskinternt kan man träffa på folk som argumenterar att det heter i dag och inte idag eftersom i:et ursprungligen var en fristående preposition.

Så visst ändå, etymologin spelar en viss roll. Det går att ignorera etymologin om man känner för det, men många tycks faktiskt vara intresserade. Är du redo att sätta igång? Tack vare ålder och utgångna upphovsrätter finns två av svenska språkets bästa etymologiska ordböcker helt gratis på internet.

Den första är Svensk etymologisk ordbok, skriven av Elof Hellquist på 1920-talet. Den är en så kallad faksimil (visste du förresten att det var det ordet som en gång på juppiernas tid förkortades till fax?) vilket innebär att den inte är helt användarvänlig, men med lite tålamod ska den nog framstå som användbar ändå.

Den andra etymologiska ordboken är en gammal kändis: Svenska akademiens ordbok, SAOB. Detta är ett veritabelt mästerverk, som dessvärre förvisso har tagit lite tid på sig. Efter att akademien bildats år 1786 bestämdes det snart att de skulle ta fram en ordbok. Du vet hur det kan bli med sånt där. Man tänker att man borde sätta igång snart, man tänker att det är en riktigt bra ide, men möjligheter är som bekant ofta klädda i blåställ. Det är lätt hänt att det går hundra år utan att något händer. Så kom det sig att det dröjde ända till 1898 innan det första bandet släpptes på marknaden. Sedan dess har akademien kämpat på, och släppt ett band i snitt kanske vart tredje år. Nu börjar de se slutet på alfabetet; i juli 2009 släpptes bandet som behandlar orden mellan Trivsel och Tyna. De beräknar ha betat av alla bokstäver lagom till 2017. Men för den främre delen av alfabetet är detta en utomordentlig källa, särskilt om man är sugen på att gräva ner sig i kuriosa.

Adjö då, som man säger. Eller snarare a Dieu, mot Gud.

3 kommentarer

Under Språk

Titelmarkering? Fråga din språkkänsla

Sommaren lider mot sitt slut. Det ser vi inte så bra i de sjunkande temperaturgraderna eller i de mörknande kvällshimlarna som i den ökande ambitionsnivån hos den generella medborgaren. Jag själv, generell medborgare som jag är, har därför ruskat liv i min sommardåsiga bloggnerv. Vi börjar höstsäsongen med en fråga som lyftes av en kommentator till den här bloggen: Är det inte dags att vi reder upp vårt sätt att skriva titlar på böcker, filmer och liknande? Kommentatorn som lyfte frågan anmärkte på frasen ”Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976″, som finns i en artikel jag skrev för Språktidningen. Heter romanen ”Maken” eller ”Maken från 1976″, kan man undra, menar kommentatorn. Jo, det kan man ju. Och det skulle man inte behöva om jag hade markerat boktiteln med citationstecken eller kursiv.

Samtidigt är det viktigt att ha en pragmatisk inställning till den här frågan. Risken är att en text ser plottrig ut om man strösslar allt för generöst med olika typer av grafiska markeringar. Skribenten behöver alltså bedöma hur stor risken för missförstånd är. Tror man verkligen att romanen heter ”Maken från 1976″?

I sådana här frågor finns en given auktoritet: Språkrådets Svenska skrivregler. Det är en lagom kategorisk och mycket lätthanterlig regelbok för hur svensk text bör se ut. Så här skriver den boken om markeringen av titlar:

Titlar på tidningar, böcker, filmer, musikverk, utställningar etc. kan i löpande text markeras med citattecken eller kursiv. Det gäller framför allt där gränsen mellan titel och omgivande löptext annars skulle bli otydlig. Om det tydligt framgår vad som är titel är särskild markering onödig. I texter där flera titlar nämns bör alla markeras på samma sätt.

I praktiken behöver vi alltså bedöma från fall till fall hur den här regeln ska tillämpas. En känd titel behöver oftast inte markeras – ett uttalande som ”Jag såg Romeo och Julia på Dramaten” får nog inte läsaren att tro att jag har träffat två personer vid namnen Romeo respektive Julia. Där kan läsaren till och med ta lite hjälp av kontexten: Dramaten för lätt tankarna till teater, och där hör ju Shakespeares kända tragedi hemma. En annan gång kan det vara svårare att avgöra var titeln slutar och omgivande text tar vid. I ett sådant fall, där kanske varken kontext eller omvärldskunskap hjälper till, kan det vara bra att markera titeln: ”Jag såg Två ungherrar i Verona för några år sedan”.

Å andra sidan är behovet av grafisk markering rätt så konstruerat. I tal gör vi ju ingen nämnvärd markering för att hjälpa lyssnaren att förstå var en titel börjar och tar slut. I stället kan man använda olika uttrycksmässiga knep för att leda lyssnaren rätt: ”Jag såg Två ungherrar i Verona, du vet Shakespeares gamla pjäs, för något år sedan”.

En annan fråga är förstås vilken av markeringarna man ska välja, när man väl vill ha en: citationstecken eller kursivering. Inom den akademiska världen har det funnits en konvention att titlar på böcker står med kursiv, och titlar på artiklar och kapitel står inom citationstecken. Den regeln kan man följa i andra textslag om man vill, men det är inte nödvändigt. I korthet kan man säga att kursiv är lite svårare att läsa, men å andra sidan lättare att lägga märke till i en text (på gott och ont). Citationstecken å sin sida stör inte läsbarheten, men kan däremot störa rytmen i läsningen – man läser gärna in en paus före citationstecknet.

Så det blir ett krokigt besked i frågan om grafisk markering av titlar. För det första behöver man inte alltid använda någon markering, eftersom man riskerar att bli övertydlig. För det andra finns det egentligen inga tydliga konventioner som styr huruvida man ska använda citationstecken eller kursiv som markering. Det verkar som att frågan om markering av titlar helt enkelt blir ett fall för valfriheten.

3 kommentarer

Under Språk

Stundenttiden är tiden för gamla verbformer

Nu har tydligen traktorerna med flak fyllda av berusade vitklädda slynglar börjat rulla runt i landet. I Umeå var det alltid någon som bodde ute på landet som hade en traktor hemma som man kunde låna för spektaklet. Jag undrar hur det funkar i storstan.

Det ska sjungas vid studenttiden. Det ska sjungas om studentens lyckliga dag. Eller skas det? Hur går studentsången nu igen?

I Språkrådets språkliga almanacka finns en diskussion om hur texten för studentsången egentligen ser ut. I den andra raden i studentsången finns den gamla verbändelsen -om, som står för första person plural imperativ: ”Låtom oss fröjdas i ungdomens vår”. Så hur är det då med den första raden? Står det sjung om eller sjungom studentens lyckliga dag?

Språkrådet idkar retroaktiv språkvård, och menar att man inte kan sjunga studentens dag. Man kan besjunga den, alltså sjunga för att hylla den, eller så kan man sjunga om den, på det sätt som vi vanligen uppfattar den gamla visan. Ändå är det många som hävdar att sjungom är den korrekta formen. Se till exempel här, här eller här.

Enligt Wikipedia sjöngs studentsången första gången 1852, och den ska tydligen vara skriven av Herman Sätherberg och Prins Gustaf. Redan dessa två ädla herrar hade olika uppfattning om hur den första raden skulle skrivas. Herr Herman, som stod för själva texten, skrev faktiskt ”sjung om”, medan herr prinsen, som stod för sångens noter, hade skrivit ”sjungom”.

Så vem hade då rätt? Tja, kanske båda. Men i en rättskrivningstvist skulle jag kanske hellre hålla på en erkänd lyriker än på en som delar genpool med kungen.

Vad som är särskilt intressant är dock att de flesta som har en åsikt i frågan verkar anta att den konstigaste formen är mest rätt. Det är väl något slags grammatiskt mindervärdeskomplex som spelar in. Allt går som bekant utför med svenskan. Snart kan man inte ens yla lite salongsberusat på ett traktorflak utan att besudla vår ädla svenska historia.

8 kommentarer

Under Språk

Här löses världsproblem: en lektion i kolon- och semikolonanvändande

En av de hetaste skrivregelfrågorna genom alla tider är hur man använder semikolon. Det är inte konstigt, för när man ställer den frågan brukar man ofta få svaret att semikolon är som ett mellanting mellan punkt och kommatecken. Och zepto är det SI-prefix som ligger mellan atto och yokto. En bättre förklaring kan man kanske få till om man först förklarar fenomenet satsradning.

För att förstå satsradning behöver man allra först förstå vad en huvudsats är: Det är en språklig enhet med ett subjekt – till exempel Berta eller solen – och ett finit verb – till exempel svettas eller steker. ”Berta svettas” är en huvudsats. ”Solen steker” är också en huvudsats. Om man sedan sätter in två huvudsatser i en och samma mening, utan att skilja dem åt, så har man en satsradning: ”Berta svettas, solen steker”.

Satsradning ses ibland som ett brott mot skrivregler. Därför kan man skilja huvudsatserna åt på olika sätt. För det första kan man sätta en punkt mellan dem: ”Berta svettas. Solen steker.” (Max skriver bok. Boken är kort. Boken är tråkig.) För det andra kan man sätta in en konjunktion mellan huvudsatserna: ”Berta svettas, för solen steker.” Sådana konstruktioner kan vara bra om man vill klargöra sambandet mellan huvudsatserna. Och för det tredje kan man sätta in ett semikolon mellan huvudsatserna: ”Berta svettas; solen steker.”

Kort sagt ska man alltså använda semikolon när man vill ha två huvudsatser i samma mening, utan att förklara sambandet mellan dem.

Men det går också att sätta in ett kolon mellan två huvudsatser i en mening. Det gör att det ibland kan vara svårt att skilja mellan semikolon och kolon. En bra tumregel är att kolon fungerar som en pil framåt. Ett enkelt exempel, där bara kolon är korrekt, är när man berättar att man ska räkna upp något, och sedan gör det. Då behöver det inte heller vara en huvudsats på andra sidan kolonet.

Det finns tre saker som är bra med sommaren: grönskan, värmen och ledigheten.

Det finns tre saker som är bra med sommaren (de här): grönskan, värmen och ledigheten.

Kolonet fungerar alltså lite som ett osynligt ”det här”. Det är så det används även när texten efter kolonet är en fullständig huvudsats.

Jag gillar sommar: det är så grönt och varmt och ledigt då.

Jag gillar sommar (av den här anledningen): det är så grönt och varmt och ledigt då.

I en sådan mening är dock även semikolon korrekt. Men det betyder inte exakt samma sak; när man använder semikolon har huvudsatserna en mer jämställd relation.

Jag gillar sommar; det är så grönt och varmt och ledigt då.

När den första huvudsatsen inte pekar framåt mot den andra, är semikolon bättre än vanligt kolon.

I princip alla fåglar kan flyga; ett av få undantag är strutsar.

För att hålla sig inom lagens gränser ska man tänka på att ett semikolon i princip alltid ska följas av en fullständig huvudsats. Det är alltså inte korrekt att skriva ”Det finns tre saker som är bra med sommaren; grönskan, värmen och ledigheten”. Men å andra sidan kommer nästan hela det moderna svenska språket från felskrivningar, så om du gör fel i dag kommer åtminstone de kommande generationerna inte att döma ut dig.

15 kommentarer

Under Språk