Tag Archives: Språk på webben

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (materialsamling)

Här är de tio belägg jag samlat ihop för min slemmiga monster-serie. En analys finns i inlägget ovan.

1
KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.

2
TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

3
MARIANNE BORG: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
JAN MOLIN: Haha, people keep saying that..

4
AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

5
JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

6
MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer.

7
MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

8
KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

9
FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

10
ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 10)

Här kommer det tionde och sista belägget för det här engelska slemmiga monstret som håller på att tugga i sig stackars svenskan.

Som rätt många gånger tidigare är detta ett belägg i text; jag idkar metodologisk bekvämlighet, som någon så stilfullt en gång uttryckte sig. Det här är ett alldeles särskilt intressant belägg, på grund av vem som yttrade det.

Belägget kommer nämligen från Lingvistbloggen, denna lingvistikauktoritet i det svenska språksamhället. Och det är ingen mindre än Östen Dahl som ligger bakom kodväxlingen. Det hela utspelar sig i kommentarsfältet till ett inlägg för vilket Östen Dahl fick skäll av en läsare.

ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Point taken, alltså. Men nog kan man tycka att Östen borde ha besvarat den arga läsarens puss.

Då var materialet för denna kvasivetenskapliga studie hopsamlat. Min plan är att låta dessa tio belägg gro några veckor nu, medan jag skriver färdigt min uppsats. Förhoppningsvis kommer en lika kvasvetenskaplig analys av de här beläggen i början av juni. Det är fritt fram att bidra till analysen, till exempel genom att klicka på kategorin ”Det slemmiga monstret” här nedan, läsa igenom beläggen och skriva sin analys i kommentarsfältet.

5 kommentarer

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Wikipedias motsvarighet till googling

Världssamfundets svar på Kim Jong Il, sökmotorföretaget Google, har som bekant stuckit till oss ett nytt verb: att googla. Det är nog överlag praktiskt för Google. Konkurrenten Alta vista har till exempel inget eget verb, så vi använder Google i stället för att kunna berätta vad vi sysslar med om någon skulle undra. Verbet gör att Google får stå för själva urtypen av att söka information på internet, trots att både Alta vista och Yahoo var större för mindre än tio år sedan (den som behöver en källa för detta kan till exempel lyssna på Hello Saferides låt Highschool stalker från 2005, där det sjungs ”I’ve been on the Alta vista, I went twice on the Yahoo”).

Googlandet är förstås ett nytt påfund. Jag tror att jag hörde det första gången i ett avsnitt av Gilmore Girls  från 2004, där morfarn i serien säger till mormorn i serien ”Emily, I’m going to google you”, varpå mormorn indignerat säger ”You are certainly not going to google me!”, uppenbarligen illa berörd av att bli utsatt för något så abstrakt som en googling. Själv hade jag gärna identifierat mig med den teknikmedvetna och trendkänsliga morfarn i scenen, men tyvärr var googlandet lika nytt för mig som för den hopplöst efterblivna mormorn. Visst hade jag hört talas om sökmotorn Google, men det var inte något jag använde så frekvent att jag kunde bilda mig en uppfattning om vad man gör när man googlar en människa.

I dag har jag kommit ikapp med utvecklingen, och är redo att raska vidare. Minst lika ofta som jag googlar efter information, använder jag nämligen encyklopedin Wikipedia, och nu behövs ett likadant transitivt verb för att söka information där.

Vi börjar med att studera morfologin i ordet Wikipedia. Det är uppbyggt av två led: Först kommer wiki, som kommer från hawaiianskans ord för snabbt, och används för webblösningar som alla människor får vara med och bygga upp. Sedan kommer (encyclo)pedia, som såklart betyder ‘encyklopedi’, ‘uppslagsverk’. Om man vill ha med båda leden i det nya verbet blir att wikipedia ett bra ord (om slutet uttalas som slutet på kedja). Men det ser likadant ut som substantivet. Och det ser inte ut som ett svenskt verb, även om det slutar på a.

Strunt i morfologin. Vi håller oss till förledet wiki. Traditionellt bildar man svenska verb av substantiv genom att ta bort eventuella avslutande vokaler och lägga till ett a (bastu, att basta). Så hur vore det med ett ord med uttalet /vicka/? Nja. Det blir svårt att stava. Vicka, wika, wikka, wicka? Vicka är dåligt. Det är redan ett ord, och det är ansträngande att se kopplingen till Wikipedia. Wika är närmare ursprungets stavning, men då går det inte att fatta att det ska uttalas med kort i. Wikka har anskrämlig stavning; dubbel-k finns bara i finska och samiska lånord som jokk. Det bor inte i vår språkkänsla. Wicka är okej, k-ljudet stavas enligt svenska regler, och w:et ger en hint om att man har att göra med Wikipedia. Men samtidigt fungerar då ck-stavningen förvirrande.

Kanske måste vi också strunta i svenskans verbbildningsregler. Vad händer om vi låter hela wiki vara kvar innan vi lägger på ett a? Wikia. Tja. Det uttalas /wickja/. Jag wikiar det. Det visar sig att det namnet redan är upptaget.

Så jag vet inte. Det var fåfängt av mig att tro att jag kunde lansera en lösning. Jag inväntar kidsens lösning i stället. Tills vidare säger jag att jag slår upp det på Wikipedia. Gäsp.

11 kommentarer

Filed under Språk

Du hänger väl med i IT-slangenJ

Ibland får jag kärvänliga mejl med en fristående J:n i sig. J:na förekommer främst i slutet av meningar, särskilt skämtsamma sådana. Wtf, brukar jag tänka. Är det där någon slags smajly? Var sitter ögonen? Vilken konstig mun den har.

Men nu vet jag (kanske några år senare än vad som får falla in under trendkänslighetsbegreppet). Den här bloggen förklarar för mig att Microsoft kodar smajlyr i typsnittet Wingdings. När man arbetar med ett Microsoftprogram som Outlook och klistrar in en smajly i ett mejl, så kodas det om till den smajly som finns i Wingdings alfabet. Gissa vilken bokstav smajlyn motsvarar? Just detJ. När mejlet når en mejlklient som har en annan kodning visas inte smajlyn, utan bara ett J.

Den som vill vara riktigt hipp ska således börja använda ett vanligt J i slutet på glada meningar. I samma anda är det tydligen också hippt att medvetet låta en etta slinka in i rader med utropstecken: !!!!!!!!111, eller ännu hellre rentav skriva !!!!!!ettett. Likaledes hippt är det att avsluta en mening med ett opassande s, som i ”jag är glads”. Jag tippar att detta kommer från att ICQ-meddelanden sändes med kommandot alt+s, och att man ibland råkade trycka i fel ordning.

Slangspråk relaterat till datoranvändande har kommit att kallas leet-språk, och om detta fenomen har Wikipedia en riktigt spännande artikel. Här har du således din räddning om du börjar känna dig gammal och grå. Vem som helst kan ju bli hipp när det finns en hel manual för det.

9 kommentarer

Filed under Språk

Framtiden är nära

Jisses. Jag väntar mig en Jetpack inom de närmaste månadernas framtid. I går testade jag nämligen Google Översätt. Det var sent på eftermiddagen och jag slöläste en artikel om språkförståelse, som nämnde att datorer inte förstår språk. Lite illmarigt bestämde jag mig för att retas med Google Översätt. Jag tänkte att översättningen kunde få statuera som ett vackert exempel här i bloggen. ”Researchers in the field of artificial intelligence (AI) have occupied themselves with this question in their quest to build intelligent computer systems that can perform human tasks such as problem solving and language comprehension.”, skrev jag till robotöversättaren, beväpnad med ett hånflin, pösigt nöjd över min mänskliga oöverträffbara språkförmåga.

Hånflinet fick dock en kort livstid. Se här på Googles översättning till svenska: ”Forskare inom artificiell intelligens (AI) har sysselsatt sig med denna fråga i deras strävan att bygga intelligenta datorsystem som kan utföra mänskliga uppgifter såsom problemlösning och språkförståelse.”

Hatten av! Översättningen har bara ett enda fel, och det är dessutom ett fel som infödda svensktalare gör ofta. Det är att ”deras” ska bytas ut till ”sin”, eftersom det syftar på subjektet. De engelska särskrivningarna som på svenska ska vara hopskrivna klarar översättningen av. Den förstår också att vi svenskar inte använder konstruktioner som ”forskare inom fältet av”, och stryker således den biten. Dessutom vet den att ”occupied” inte ska översättas bokstavligt till ”ockuperat”, utan lämpligen till ”sysselsatt” (om man i stället skriver in ”In 1936, Germany occupied Poland” översätter den – till råga på allt enligt grammatikens alla v2-regler – till ”År 1936 ockuperade Tyskland Polen”).

Snart är framtiden här. Jag betraktar utvecklingen med andakt.

4 kommentarer

Filed under Språk

Meddelandespråket förändras

Det är ungefär tretton år sedan jag skaffade min första mejladress. Jag tror att det var när jag gick i femman och var elva år. blond_hallin@hotmail.com hette jag i cyperrymden. För elvaåriga tjejer på nittiotalet var det en rätt stark konvention att man skulle ange sin hårfärg i mejladressen. Att ha sitt eget namn i mejladressen var däremot otänkbart, så jag gjorde ett täcknamn av de tre första bokstäverna i mitt efternamn och mitt förnamn, och modifierade sedan dem lite lätt. Jag blev rätt nöjd med resultatet. Understräck, /anderlajn/, ansågs också vara synnerligen coolt.

Så var konventionerna för mellanstadieelever på nittiotalet. Vad man faktiskt uträttade med sin mejladress var mindre viktigt. I själva verket minns jag inte att jag över huvud taget använde den. I dag är mejladresser ingenting man har för att det är häftigt. I stället använder vi våra mejladresser som en viktig del av både den privata och den professionella kommunikationen. Vi börjar bli bra på det. Nya konventioner har uppstått, och några sådana tänker jag skriva om i det här inlägget.

Mejl har förstås vissa likheter med traditionella brev. Ni vet, man skriver till enskilda personer och till grupper, man skriver antingen för att man har ett meddelande eller för att man vill hålla kontakt, man börjar med ett hej. Men det är olikheterna som är det intressanta.

En ny förutsättning för mejl är ärenderaden. För brevväxling kunde den kommunikationsmedvetna om den ville skriva en ärenderad på kuvertet, men det var långt ifrån konventionaliserat. I mejltjänsterna finns dock alltid en liten ruta där vi förväntas ange vad mejlet handlar om. Ibland kan man utnyttja den effektivt, särskilt om man har ett specifikt meddelande. I min mejlinkorg är till exempel de fyra första ärenderaderna ”Rådets framtid”, ”Ditt e-brev är mottaget av Skatteverket”, ”Inbjudan till Språkrådsdagen 2010″ och ”Jan Molin har delat med sig av en länk i din logg”. Den som inte har något särskilt att säga, utan bara vill höra av sig, kan välja att lämna ärenderaden tom, eller skriva något intetsägande som ”Hej”. Antagligen kommer vi att bli ännu bättre på att utnyttja ärenderaden effektivt, så att den fungerar som en informativ rubrik till mejlet. Ärenderaden ska alltså vara temat för mejlet.

En annan ny förutsättning är att pauserna mellan samtalsturerna har blivit kortare. Eftersom mejlet kommer fram bara någon sekund efter att man skickat det, så förväntar sig den mejlande ett relativt snabbt svar. Om man låter det gå ett par dagar innan man svarar har man mer eller mindre försakat sin chans att yttra sig i konversationen. Samtalsturerna i sig har också möjlighet att bli kortare. Det går bra att svara ett mejl med ”Okej” eller ”Bra”; kanske bättre än för brev eftersom man inte anstränger vare sig plånboken eller någon brevbärare med sina mejl.

När jag skickade brev förr i tiden avslutade jag alltid med ”hejdå”, och det gör jag inte i mejl (jag har dock lagt märke till att jag ofta har svårt att skilja mellan nittiotal och barndom, så möjligen kan det förklara denna förändring). En sökning i min mejlkorg på ”hej då” och ”hejdå” ger ganska intressanta träffar. I mejl använder jag nästan uteslutande uttrycket ironiskt till personer som jag känner väl och är lite skämtsam med. Varför kan man använda ett så pass naturligt uttryck som ”hejdå” ironiskt? Kanske har det att göra med att uttrycket vanligen används för att avsluta dialogiska konversationer i realtid. Genom att anspela på dialogiska konversationer tar mejlet in mottagaren i texten. Draget till sin spets kan man med ett avslutande ”hejdå” antyda att man är medveten om att man haft ordet länge och förstår att mottagaren så att säga redan dragit efter andan för att komma med sin replik. Det där var väldigt spekulativt, jag hoppas ni ursäktar. Men kanske. För mer formella mejl har vi ju konventionaliserade avslutningsfraser som ”Hälsningar”, ”Vänliga hälsningar” och ”Vänligen”. I vardagliga mejl, där jag inte vill verka formell men inte heller skämtsam, tycker jag oftast att det passar bäst med en enkel underteckning. Så gjorde jag i det senaste mejlet jag skickade. Det går till ordföranden i ett råd jag sitter i, och hör till mejlväxlingen som rubriceras under ärenderaden ”Rådets framtid”:

Hej

Jag kommer sitta kvar våren ut, men inte i höst.
Det var väl allt?

Linnea

Det mejlet sammanfattar också de nya konventioner jag nämnt: För det första summerar ärenderaden ämnet för konversationen. För det andra är det nio timmar natt mellan mitt mejl och det jag svarade på. För det tredje är min samtalstur kort, komprimerad, och förutsätter att det inte är ansträngande att svara på. För det fjärde avslutar jag varken med ”hejdå” eller någon formellare avskedsfras, utan helt enkelt med namnet.

Det var allt.

Linnea

5 kommentarer

Filed under Språk

Så här blir du språkligt allmänbildad – gratis och utan större ansträngning

Ett enkelt sätt att göra sig språkligt allmänbildad är att ta del av intelligenta språkvetares lediga språkbetraktelser. Det kanske du redan hade på känn, eftersom du läser det här (det nya skiljetecknet SarcMarc kostar pengar att ladda ner, så därför nöjer jag mig med denna i stället övertydliga parentes. Usch vad tramsigt det känns. Jag tror jag får överge sarkasm helt. Nä fy, vad tråkigt. Jag återkommer). Själv prenumererar jag på nyheter från fem av svenskans främsta auktoriteter:

  1. Språkrådets Veckans språkråd. De redogör kortfattat för en aktuell språkriktighetsfråga, typ ”Heter det i eller på Haiti?” eller ”Skriver man ska eller skall?”.
  2. Catharina Grünbaums språkspalt i DN. Den diskuterar trender i språket, inte sällan med anknytning till svenska språkets historia.
  3. SVD:s Språkspalten. Här turas giganterna Siv Strömquist, Olle Josephson och Viveka Adelswärd om att diskutera dels nya språkfenomen, dels intressanta språkriktighetsfrågor. Alla tre skribenterna extraknäcker som akademiker, så de hänvisar ofta till ny forskning om språk.
  4. Lingvistbloggen från institutionen för lingvistik på Stockholms universitet. Där skriver institutionens personal, främst Mikael Parkvall och Östen Dahl, om vad som händer i språkvärlden. De är ju språkvetare, snarare än svenskvetare, så här får man den bästa internationella rapporteringen. Dessutom händer det till och från att de är spydiga mot dumma dagstidningsartiklar, vilket kan vara skojigt för den som är lagd åt det hållet.
  5. P1:s radioprogram Språket. Programmens upplägg är, en smula genusanalysabelt, att programledaren Anna Lena Ringarp presenterar ett aktuellt språkligt fenomen, och sedan bjuder in professor Lars-Gunnar Andersson som förklarar fenomenet eller ger svar på tal. Ofta utgår reportagen från lyssnarfrågor, och därmed handlar det ofta om vad som kan påstås vara rätt och fel i språket. Svaren brukar vara både ödmjuka och insiktsfulla, kudos för det.

Det smidigaste sättet att hålla koll på en blogg är att skaffa en rss-läsare. Det är en funktion som prenumererar på bloggar åt dig, så du får ett meddelande när någon av dina favoritbloggar får ett nytt inlägg. En bra rss-läsare är Google reader. Den kan du installera rakt in i verktygsfältet på din webbläsare, så då klickar du där när du har tråkigt. När det gäller den femte punkten, radioprogrammet Språket, får du skaffa dig en podcast-prenumeration. Jag använder iTunes för det ändamålet och är nöjd.

Ha så trevligt med dina nya kunskaper!

3 kommentarer

Filed under Språk