Etikettarkiv: Grammatik

17. På julen ska det pluralböjas

En konsekvens av att julen är både konservativ och sentimental är att vi antagligen mer än någon annan gång återvänder till gamla sånger och dikter, och det för med sig att pluralböjda verb nog är vanligare till julen än någonsin annars. Stjärnorna på himmelen de blänka. Barnen och herdarna följa dig gärna. En liten tid vi leva här. Det går nog rentav att påstå att det finns lite julstämning i de där främmande verbformerna.På julen ska det pluralböjasJag kan hålla på hur länge som helst: Vi komma, vi komma från pepparkakeland. Alla sova i enslig gård. Kring jord som sol’n förlät, skuggorna ruva. Barnen i ring dansa omkring, dansa omkring. Alla sova, släckta äro ljusen. Alla ögon då stråla som bäst.

Det var alltså norm i skriven svenska fram till ungefär mitten av 1900-talet att böja verben olika beroende på om subjektet var en eller flera. Alltså:

Jag kommer från pepparkakeland.
Men:
Vi komma från pepparkakeland.

Detta är onekligen en bra resurs att ta till i julklappsrimmandet. I Språkrådets råd för den som knåpar med julrim varnar de dock för användning av pluralböjda verb till subjekt i singular. Till exempel har de hittat detta julkort:

Julkort med felaktig verbböjningDär ska det ju vara ”tomten lyktan tänder” och ”han även en julhälsning sänder”, eller ”tomtarnatända” och ”desända” – om man vill lyda under gamla tiders verbkonventioner vill säga.

Däremot är det nog rätt ont om folk som kräver konsekvens i pluralböjningen. I sångtexten till julsången Bjällerklang verkar till exempel de flesta välja pluralböjning när det behövs för rimmen, och strunta i det när det passar bättre. Sålunda sjunger vi ”Blacken travar på … där höga furor stå” pluralböjt, men ”snön omkring och yr … vi färden hemåt styr” utan pluralböjning. Och så kan det ju få vara.

13 kommentarer

Under Julkalender 2012

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk

Den välgörande vaginabäraren från Hägersten

På teve står en penisbärare och föreläser från en konferens. Ja, penisen är förstås inte med i bild, men jag antar att personen som föreläser har en penis. Det är en korthårig person med ganska grov överkropp, utan några större fettsamlingar över bröstkorgen. Nå, det kan förstås vara en vaginabärare, men jag drar ändå slutsatsen, på rimliga grunder, att det är en penisbärare. Något kön ska ju människan i alla fall ha. Ja, låt oss kalla personen för en man.

Själv har jag en vagina. Ursäkta, det kanske blev lite väl privat. Vi behöver inte gå närmare in på detaljer, jag vill bara tydliggöra att det är det jag har där nere. Inte så att vår relation på något sätt behöver inkludera själva organet, men det kan väl ändå vara skönt att veta. Så du slipper undra. Det är lite äckligt med folk där man inte fattar. Liksom, har du en kuk eller fitta? Man undrar ju. Jag har en fitta.

Den här ivern att kategorisera människor utifrån deras könsorgan brukar förklaras med vårt fortplantningssystem. Om man inte har speciell medicinsk utrustning (eller tillgång gudomligt ingripande, som vi pratade om i julas) så måste vi se till att en penis och en vagina möts för att det ska bli några barn av. När man vill para sig är det onekligen bra att kunna se skillnad på penisbärare och vaginabärare. Och man vet ju aldrig när andan faller på.

En annan sak som är viktig att hålla ordning på är vad folk äter. Det är sjukt jobbigt när man ska bjuda flera personer på middag och man inte vet vilka som äter kött och vilka som är vegetarianer. Till råga på allt är vissa laktosintoleranta och någon tål visst inte tomat, plus att Robin håller på med den där dieten där man inte äter kolhydrater. Sånt får man dock ingen hjälp med. Det är inte så att laktosintoleranta har örhängen och klackskor, eller att vegetarianer aldrig har kjol. Det finns inte ens något pronomensystem för att skilja dem åt! Tänk vad praktiskt det vore. Hun (vegetarianen) kan sitta till vänster om hinom (tomatallergikern), och så kan hyn (kolhydratsundvikaren) sitta mittemot, bredvid hönne (den laktosintoleranta). Fast tja, det skulle förstås kunna bli lite irrelevant i andra sammanhang. Jag fick en soffa av en laktosintolerant i Hägersten i söndags. Det var väldigt generöst av hönne.

Nej, fortplantningssystemet är mer centralt i våra liv än några sporadiska middagsbjudningar. Man kan förstå varför det inte finns ett pronomensystem som tar hänsyn till människors olika matpreferenser.

Men apropå parningsdriften: om man vill para sig är det ju viktigt att veta huruvida personen man vill para sig med också känner för det. Det kan leda till mycket pinsamma situationer om man råkar stöta på en person som visar sig vara intresserad av penisbärare, när man själv har en vagina. Ja, mer relevant än att skilja mellan bärarna, vore det egentligen att skilja mellan vilket slags könsorgan personen riktar in sig på. Är det där en vaginasökare eller en penissökare? Ingenting hindrar att man varierar efter dagsform.

Jag fick en soffa av en penissökare i Hägersten. Oj, fel information på fel plats. Penissökandet har ju inget med soffan att göra. Det är varken rationellt eller relevant att dra upp det mitt i soffberättelsen. Nej, då är det mer hänsynsfullt och artigt med det system vi har.

Mina mörkhyade och ljushyade, sittkissare och ståkissare, överviktiga, underviktiga och normalviktiga, vänner som varit i Tunisien och ni som inte varit det, får jag presentera svenskans pronomensystem: ett pronomen för alla som har penis, och ett för alla som har en vagina. Det blir effektivt på det sättet. ”Vaginabäraren som skänkte soffan till mig” kan snabbt packas ner i det nätta hon: ”Hon som skänkte soffan”. Så förstår man att välgöraren hade en vagina, men vi slipper prata om könsorganet uttryckligen. Det kan ju anses vara lite överflödig information. Men man vet ändå, ifall man har en penis och skulle vilja göra ett försök att para sig med henne.

I ljuset av detta: Läs en debattartikel om pronomenet hen. Tyck på bara, folk tenderar att göra det i den här frågan.

187 kommentarer

Under Språk

En ny stjärna på uppsatshimlen

Som bloggens stamgäster kanske vet har jag knåpat med en magisteruppsats de senaste månaderna, och nu är jag färdig med den. Efter en helig studentikos ceremoni erkändes den under titeln Texten som stöd för handling. Den handlar om hur begripliga och användbara myndigheters texter om företagande är. Om du vill kan du ladda hem uppsatsen genom att klicka på bilden här nere.

Bilden är för övrigt ett ordmoln som jag skapade av de tio myndighetstexter jag analyserar i studien. Det blev ett mycket illustrerande moln. Vad jag har undersökt är nämligen texter som förklarar hur företagare ska utföra olika procedurer som rör företaget. Du ser: det är många näringsverksamhet, företag, verksamhet och sådana ord. Det är också många ekonomiska ord, som avdrag, kr, belopp, inventarier, expansionsfond. Men de allra största orden är ju ska och får. Dessa ord blev också något av ett tema för studien. Jag undersökte nämligen bland annat hur texterna uttryckte instruktioner och anvisningar, och ett sätt är ju att använda sådana deontiska modala hjälpverb som ska och får: ”Du ska göra ett schablonavdrag”. Men det finns flera andra sätt att uttrycka instruktioner. Häng med på en sensommarpromenad i textanalysens sumpmarker.

Jag fann två olika variabler för uttrycken för instruktion: dels grammatisk form, dels agent. De grammatiska former man kan använda är deontiska modala hjälpverb (”Du ska göra ett schablonavdrag”), presens aktiv (”Du gör ett schablonavdrag”), presens passiv (”Ett schablonavdrag görs”) och slutligen imperativ (”Gör ett schablonavdrag”). Bland agenterna, alltså de som utför handlingarna, finns tre typer. Det finns konstruktioner med ett du eller ni, konstruktioner med en tredje person som läsaren kan identifiera sig med (till exempel ”Företagare måste göra schablonavdrag”), eller konstruktioner där agenten är bortskriven så att man inte vet vem det är som utför handlingen (såsom ”Ett schablonavdrag görs”).

I uppsatsen diskuterar jag hur begripliga och användbara dessa olika uttryck är. En slutsats som jag drar är att instruktioner måste vara enkla att identifiera som instruktioner. En mening som är svår att identifiera som instruktion är till exempel den här: ”I ruta 40 anges verksamhetens beräknade överskott”. Läsaren skulle kunna tolka detta som en instruktion, men den skulle lika gärna kunna tro att det är en beskrivning av något som händer, och tro att verksamhetens beräknade överskott redan finns angivet i ruta 40. Mest begripliga och användbara är imperativkonstruktioner och konstruktioner med du.

En idé som jag presenterar i uppsatsen är därför att det är enklast att förstå instruktioner som följer vissa grammatiska mönster som är typiska för just instruktioner. Det är till exempel också lätt att förstå imperativ som ”Ange verksamhetens beräknade överskott i ruta 40″, men mindre lätt att förstå avpersonifierade fraser som ”Verksamhetens beräknade överskott ska stå i ruta 40″.

Nå. Detta med uttryck för instruktioner är en av de tre saker jag undersöker i uppsatsen. De övriga två är hur det går att använda texterna och vilka förkunskaper texterna kräver. Den som vill veta mer om detta får ladda hem uppsatsen och läsa vidare. Jag hoppas att det blir en trevlig läsning.

5 kommentarer

Under Språk

Stundenttiden är tiden för gamla verbformer

Nu har tydligen traktorerna med flak fyllda av berusade vitklädda slynglar börjat rulla runt i landet. I Umeå var det alltid någon som bodde ute på landet som hade en traktor hemma som man kunde låna för spektaklet. Jag undrar hur det funkar i storstan.

Det ska sjungas vid studenttiden. Det ska sjungas om studentens lyckliga dag. Eller skas det? Hur går studentsången nu igen?

I Språkrådets språkliga almanacka finns en diskussion om hur texten för studentsången egentligen ser ut. I den andra raden i studentsången finns den gamla verbändelsen -om, som står för första person plural imperativ: ”Låtom oss fröjdas i ungdomens vår”. Så hur är det då med den första raden? Står det sjung om eller sjungom studentens lyckliga dag?

Språkrådet idkar retroaktiv språkvård, och menar att man inte kan sjunga studentens dag. Man kan besjunga den, alltså sjunga för att hylla den, eller så kan man sjunga om den, på det sätt som vi vanligen uppfattar den gamla visan. Ändå är det många som hävdar att sjungom är den korrekta formen. Se till exempel här, här eller här.

Enligt Wikipedia sjöngs studentsången första gången 1852, och den ska tydligen vara skriven av Herman Sätherberg och Prins Gustaf. Redan dessa två ädla herrar hade olika uppfattning om hur den första raden skulle skrivas. Herr Herman, som stod för själva texten, skrev faktiskt ”sjung om”, medan herr prinsen, som stod för sångens noter, hade skrivit ”sjungom”.

Så vem hade då rätt? Tja, kanske båda. Men i en rättskrivningstvist skulle jag kanske hellre hålla på en erkänd lyriker än på en som delar genpool med kungen.

Vad som är särskilt intressant är dock att de flesta som har en åsikt i frågan verkar anta att den konstigaste formen är mest rätt. Det är väl något slags grammatiskt mindervärdeskomplex som spelar in. Allt går som bekant utför med svenskan. Snart kan man inte ens yla lite salongsberusat på ett traktorflak utan att besudla vår ädla svenska historia.

8 kommentarer

Under Språk

”Det var de som sa det” – inget bra argument

I en debatt vill man förstås gärna framstå som trovärdig. Det gör man bäst genom att använda vattentäta argument. För detta ändamål finns det en del grammatiska knep.

På lördagsmorgnar går det ett bra program på p1. Konflikt heter det. Dagens program handlade om islamistiska våldsbenägna organisationer, däribland Al-Shabaab. Sedan några månader tillbaka har det hävdats att denna organisation har rekryterat svenskar för att strida i Somalia, och vissa, bland annat Säpo, har också hävdat att några av dessa svenskar har dödats i striderna. Utrikesdepartementet, å sin sida, menar att detta inte är någon säker uppgift. Ett bra underlag för en diskussion alltså.

Konflikts reporter Ira Mallik pratade med UD:s departementsråd Berndt Fredriksson om frågan.
– Det finns inget belägg för detta, sa Berndt Fredriksson.
Ira Mallik ifrågasatte detta:
– Det som kan göra en konfunderad då, är ju alla uppgifter i media om att ett antal svenska medborgare har dött i Somalia under just de här åren [2005–2009].
– Mmm, sa Berndt Fredriksson. Jag har frågat vår konsulära enhet om detta och det är de som har försett mig med det här beskedet.

Vilket bländande exempel på vattentät retorik! Betydelsemässigt säger departementsrådet ”det var de som sa det”. Men rent grammatiskt uttrycker han sig betydligt mer komplext: ”det är de som har försett mig med det här beskedet”. Det han bygger sina argument på är alltså inte något så flyktigt som att någon har sagt något, utan i stället att någon har försett honom med ett besked. Man får lätt en bild av att den konsulära enheten lämnar över ett stort paket som innehåller beskedet.

För att förklara detta kan man använda den språkvetenskapliga termen grammatisk metafor. Det är språkvetaren Michael Halliday som ligger bakom denna term, och man kan definiera den som ‘det att använda en grammatisk form för att ge uttryck för en betydelse som typiskt har en annan grammatisk form’. Betydelsen i departementsrådets uttalande är alltså att den konsulära enheten har berättat något för honom. Berätta är ett verb, och det är ett sådant verb som utgör själva kärnan i betydelsen. Men när departementsrådet i stället väljer att ge uttryck för betydelsen i frasen förse (någon) med ett besked, så är det i stället besked som utgör kärnan. Besked är ett substantiv.

Den grammatiska metaforen i Berndt Fredrikssons uttalande är alltså att prata om en process, något som har hänt, i termer av substantiv i stället för verb. Klassiska substantiv, namn på ting som bok och ring, är ju fasta saker som man kan se och ta på. Substantivet besked får styrka av sina grammatiska syskon. Det är därför man kan föreställa sig att den konsulära enheten överlämnade ett paket med ett besked. Beskedet blir påtagligt och obestridbart. Det är inte längre något som någon har sagt och som går att ifrågasätta; det är en fast form som existerar, oavsett vad Säpo eller Ira Mallik säger.

I debatter kan det alltså vara mer effektivt att bygga sina argument på beständiga substantiv än på flyktiga verb. Begriplighetsmässigt är det kanske inte alltid så lyckat, eftersom den grammatiska metaforen kräver att läsaren omvandlar substantivet till ett verb för att kunna förstå formuleringen. Men att vara obegriplig kan förstås vara en fördel för den som behöver extra näring åt sin argumentation.

Fotnot: Termen grammatisk metafor lanserades ursprungligen år 1994 i Michael Halliday – An Introduction to Functional Grammar. På svenska finns termen också beskriven i Per Holmberg och Anna-Malin Karlsson – Grammatik med betydelse. Definitionen ovan har jag dock formulerat själv.

1 kommentar

Under Språk

Varför Jan Guillou hade fel

Babel är det bästa som går på teve just nu. Den som inte förstått det än har fortfarande chansen att uppdatera sig på svt play. För några veckor sedan hade Babel-studion besök av två människor som förenades under rubriceringen gamla kommunister: Jan Guillou och Henning Mankell.

Det råder inga tvivel om att Jan Guillou är rätt nöjd med sig själv, och det är nu inte för inte: han har lyckats klämma ur sig kanske 50 böcker, han har suttit i fängelse efter att ha avslöjat orättvisa förhållanden i samhället och han har nog en och annan likhet med pojkdrömmen Carl Hamilton.

Daniel Sjölin, Babels programledare, har också en hel del att vara nöjd över: bara en sån sak att han ligger bakom en av svt:s genom tiderna bästa produktioner torde väga tungt. Dessutom har även han klämt ur sig en och annan bok: senast Världens sista roman, som nominerades till Augustpriset 2007. Hans roman Personliga pronomen vann Bernspriset 2006.

Babelavsnitt utgår alltid från ett par författare som besöker studion och pratar om sin och andras litteratur. Det var så det kom sig att Jan Guillou fick för sig att Daniel Sjölin behövde lära sig ett och annat om att skriva lyckade hårdkokta deckare. Det hela började med att Daniel Sjölin frågade om Jan Guillou har några kärleksdikter i sin byrålåda.

– Hmm, sa Jan Guillou. När man kan så lite som författare, och har så få erfarenheter, så söker man sig – precis som du gjorde i din roman förresten…

Jan ler faderligt mot Daniel.

– … av samma skäl…

– Tvåhundra fyrtiofem läsare, upplyser Daniel Sjölin (vilket är ett internskämt som syftar tillbaka på något som sagts tidigare i programmet).

– Ja, vilket är rättvist. Då söker man sig till formen. Man experimenterar. Man är ett geni. Man skriver om svenskan, man hittar på olika trix. Man uttrycker sig poetiskt, man är vansinnigt förtjust i metaforer och allt sånt där. Detta tillhör ungdomen. Det är den första berusande känslan av att vilja bli författare, som Henning och jag känner igen i ditt verk och bland andra ungdomar. Det gäller att komma förbi det där.

Inget ont i Jan Guillous litterära verk (åtminstone inte här), men det är ingen slump att han aldrig har nominerats till Augustpriset. Jan Guillou skriver om spioner och tempelriddare som har många brudar, stort ego och stark känsla för rättvisa. De uppfyller nog sitt syfte. Men Jan Guillou har fel i att det gäller att komma förbi det där med experimentella former.

Det finns en utbredd myt om det osynliga språket, ett språk som ligger tätt inpå texten som en direktförmedlande länk mellan sändaren och mottagaren. Informativa texter kan försöka sträva mot det målet, men det kommer aldrig att uppnås. När det gäller skönlitteratur är myten rätt och slätt dum. Skönlitteratur ska förmedla världar, tillstånd och känslor. En bra roman lyckas med detta, men den gör inte det endast genom att beskriva händelser. Det handlar om att beskriva händelser på rätt sätt.

Just nu läser jag Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den handlar om misär. Den beskriver de fattigaste kyrkråttor som finns i vårt samhälle. Och den gör det på ett lysande sätt.

Den som har fascinerats av Jonas Hassen Khemiris språklek i Ett öga rött bör läsa den här subtila imitationen av fattigdomens språk. Svinalängorna är dåligt redigerad, trodde jag först. Den har syftningsfel, särskrivningar, satsradningar, icke-satsformade meningar. Jag tänkte först: låt gå, men nog borde man ha kunnat förvänta sig mer av Bonniers. Men så, på sida 217 blev det äntligen klart för mig. Handlingens klassmarkörer finns inte bara i spriten, de ärvda kläderna, hungern och hemmavåldet. Den finns såklart också i formen.

Terrie juckade mot ett avbrutet ben. Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter. Mitt i denna tystnad kvittrade en gråsparv. Jag kliade mig på benet och gick sedan ut.

Visst, det är subtilt. Det är kanske inte ett medvetet val av Alakoski, och kanske inte ens av redaktören. Men särskrivningen ska vara där. Ett regelbrytande språk är en av de mest markanta klassmarkörerna som finns i vårt samhälle. Det spelar ingen roll om du har nya kläder, rätt ålder, rätt ursprung och rätt könsorgan – bryter du mot etablerade skrivregler så kommer du att dömas för det. Det är lika orättvist som att dömas för ålder, ursprung och kläder, men det händer.

Bra romaner förmedlar känslor, och det finns ingen känsloförmedling utan form. Det går inte att komma ifrån formen; det är inte ens eftersträvansvärt. En text med osynlig form är lika otänkbart som ett liv med osynlig form. Saker händer inte bara, de händer på ett visst sätt. Det är det som en riktigt bra författare klarar av att förvandla till form.

9 kommentarer

Under Språk

Framtiden är nära

Jisses. Jag väntar mig en Jetpack inom de närmaste månadernas framtid. I går testade jag nämligen Google Översätt. Det var sent på eftermiddagen och jag slöläste en artikel om språkförståelse, som nämnde att datorer inte förstår språk. Lite illmarigt bestämde jag mig för att retas med Google Översätt. Jag tänkte att översättningen kunde få statuera som ett vackert exempel här i bloggen. ”Researchers in the field of artificial intelligence (AI) have occupied themselves with this question in their quest to build intelligent computer systems that can perform human tasks such as problem solving and language comprehension.”, skrev jag till robotöversättaren, beväpnad med ett hånflin, pösigt nöjd över min mänskliga oöverträffbara språkförmåga.

Hånflinet fick dock en kort livstid. Se här på Googles översättning till svenska: ”Forskare inom artificiell intelligens (AI) har sysselsatt sig med denna fråga i deras strävan att bygga intelligenta datorsystem som kan utföra mänskliga uppgifter såsom problemlösning och språkförståelse.”

Hatten av! Översättningen har bara ett enda fel, och det är dessutom ett fel som infödda svensktalare gör ofta. Det är att ”deras” ska bytas ut till ”sin”, eftersom det syftar på subjektet. De engelska särskrivningarna som på svenska ska vara hopskrivna klarar översättningen av. Den förstår också att vi svenskar inte använder konstruktioner som ”forskare inom fältet av”, och stryker således den biten. Dessutom vet den att ”occupied” inte ska översättas bokstavligt till ”ockuperat”, utan lämpligen till ”sysselsatt” (om man i stället skriver in ”In 1936, Germany occupied Poland” översätter den – till råga på allt enligt grammatikens alla v2-regler – till ”År 1936 ockuperade Tyskland Polen”).

Snart är framtiden här. Jag betraktar utvecklingen med andakt.

4 kommentarer

Under Språk

Språkvetare ska leva som de lär

Det finns några språkriktighetsregler som vetarna kommit överens om att man inte behöver upprätthålla. En sådan är att använda innan som preposition i meningar som ”jag pluggade innan lektionen” (traditionellt har innan bara varit en subjunktion, vilket innebär att det måste komma ett verb efter: ”jag pluggade innan jag åkte till lektionen”, och den traditionellt korrekta meningen utan verb är ”jag pluggade före lektionen”). En annan är konstruktioner som ”han är lika bra som mig” (där det hävdats att det egentligen är en kortare form av ”han är lika bra som jag är”, vilket innebär att det ska vara jag i stället för mig). En tredje är konstruktioner som ”ett smärre problem”, där smärre ursprungligen är komparativ av små, och alltså bara kan användas för huvudord i plural (”två små problem”, ”två ännu smärre problem”). Språkrådets frågelåda, liksom flera andra språkriktighetsauktoriteter, har hävdat att det är okej att bryta mot dessa förlegade regler.

Detta har lett till en konstig situation. Det har nämligen ofta blivit så att de som är verkligt kunniga i svenska fortfarande följer de regler som språkråden säger att man ska strunta i. Det har bildats en hemlig elitklubb av folk som vet att det trots allt ändå är lite fel att använda smärre för ett singulärt huvudord. Vi i elitklubben kan på så sätt skilja ut oss från pöbeln.

Nyligen läste jag en intressant artikel i en mycket prominent skriftserie, skriven av en mycket prominent språkvetare. Den artikeln inleds med en mening där den prominenta författaren använder smärre singulärt. ”Kors vad pinsamt!” tänkte jag. ”Vet inte denna prominenta människa att smärre bara används för huvudord i plural? Kan det vara så att hen inte känner till den hemliga elitklubben?”. Jag dryftade frågan med några medlemmar i elitklubben. Vi fnissade, sådär som man kan råka göra när man känner sig överlägsen. Men sedan skämdes vi.

Man ska förstås aldrig fnissa åt folk som avstår från att följa regler. Dessutom slog det mig att det egentligen är omöjligt att den prominenta författaren inte kände till den här regeln. Mitt smärre hån förvandlades till respekt när jag tvingades inse att den prominenta författaren troligen faktiskt medvetet klev ur den hemliga elitklubben.

Elitism är ju rätt äckligt. När språkriktighetsauktoriteter har kommit överens om att vissa regler är för ogenomskinliga för att upprätthålla, är det väl dags att vi alla börjar ignorera dem. Heder åt den prominenta författaren. Hen ställde sig på de vanliga svenskanvändarnas sida. Man ska leva som man lär. Påstår man öppet att en konstruktion är helt korrekt, så ska man inte i hemlighet fortsätta att undvika den. Elitklubben for the loss.

9 kommentarer

Under Språk

Apropå de och dem – eller kanske de och dom?

Catharina Grünbaum, DN:s språkorakel, skrev för någon vecka sedan en spalt om hur dagens ungdomar är så dåliga på att skilja mellan de och dem. Jag har också lagt märke till att många tycker att det är svårt, även om jag för säkerhets skull vill höja ett ögonbryn åt påståendet om att det är ett nytt problem. Olle Josephson skriver i min favoritbok, den som heter ”ju”, att svenskar har sagt ”dom” för både de och dem i ungefär 300 år. Det verkar rimligt att anta att vi har haft svårt med skriftformen ungefär lika länge. Nåväl, det kan säkert andra ta reda på bättre än jag kan.

Det här inlägget skriver jag för att påstå att det möjligen endast är dem som vållar problem – inte de. Grünbaum själv menar att hon lagt märke till ”uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom”. Man klämmer alltså till med ett dem på alla ställen där man i talspråket skulle ha sagt dom. Det blir ju rätt ungefär hälften av gångerna. Men se här vad jag lånade från en Facebook-väns yttrande om en impopulär myndighet:

JAN MOLIN: fuck dom, de vill inte hjälpa nån

Den här lösningen kanske har framtiden för sig: de för subjekt och dom för objekt. Ja, kanske. Det är dock antagligen så att de flesta svenskar i talspråket skulle ha sagt ”dom” även för subjektet i den där meningen: ”dom vill inte hjälpa nån”. Det gör att vi har väldigt svårt att hålla koll på om dom:et är ett subjekt eller objekt, vilket vi ju kan testa med hjälp av vår oöverträffbara språkkänsla för de flesta andra pronomen.

Om det stämmer skulle det bara vara dom:ets placering i meningen som kan hjälpa oss att avgöra huruvida det ska stavas de eller dem (förutsatt att vi inte har lust att göra en grammatisk analys). Subjekt kommer ju ofta före verbet, medan objekt ofta kommer efter: ”De sjöng för dem”. Men den regeln funkar långt ifrån alltid. I meningen ”Dem sjöng jag för” kommer till exempel objektet allra först. Och ännu klurigare blir det med meningar som ”Senare på kvällen sjöng de”. Just i sådana fall där dom:et kommer i slutet på en mening är det nog särskilt svårt att avgöra om det ska stavas de eller dem.

Jag tror att jag hade rätt i att det här problemet har funnits i 300 år, och det finns ingenting som tyder på att det kommer lösa sig själv. Hopplösheten har gjort att många föreslagit att man ska etablera skriftformen dom för både subjekt och objekt. Det tror inte språkvetarna på, eftersom formen har så lågt stilvärde. Själv vet jag inte hur vi ska lösa det här problemet. Kanske är folkbildning det bästa vi har att tillgå. Men det är ju synd när svenskan är så svår att flera hundra tusen svenskar gör fel.

2 kommentarer

Under Språk