Etikettarkiv: Engelska

09 december 2012 · 5:00

9. Jul ska firas på svenska

 

Vi har ju varit inne på det här tidigare i kalendern, det här med att jul är en naturlig tradition, något rejält svenskt och inte något påtvingat. Det här med att julen i Sverige ska vara svensk är en idé som slagit hårt mot min gamla hemstad Umeå i år. Där har man nämligen lanserat en julmarknad under namnet Umeå Christmas Market.Jul ska firas på svenskaNätverket Språkförsvaret var tidigt ute och reagerade mot detta i ett pressmeddelande. ”Vad är det för speciellt med Umeå julmarknad, så att den måste ha ett engelskt namn?” undrar de. Arrangörerna svarar att de har samarbetat med utländska studenter, och att det därför föll sig naturligt att ge evenemanget ett engelskt namn. Språkförsvaret tror inte alls på förklaringen, utan menar att det måste bero på att arrangörerna tror att svenska namn inte är fina nog, att engelska ska ha en magisk dragningskraft på de presumtiva besökarna. Det är knappast någon långsökt förklaring, om man väl ställer sig frågan.

Journalisten Kjell Albin Abrahamsson går hårdare fram, när han i en krönika kallar Umeå för ett talibanfäste. Han frågar sig om arrangörerna väntar sig en turistvåg från rika länder med engelska som huvudspråk, eller varför de inte lika gärna kunde välja något av Sveriges nationella minoritetsspråk för att namnge julmarknaden. I ett slags ilsket klimax antyder Abrahamsson att namnvalet gör Umeå till en drängstuga för Jimmie Åkesson. Och dessutom! ångar han på i en andra våg. Ska det ändå vara på engelska kan det väl heta Christmas Fair! Det vore bättre! Eller Yule Fair! Folk är så urbota dumma som tror att de kan engelska när de inte alls kan det!!!11

Den grundläggande frågan om varför julmarknaden har fått ett engelskt namn är onekligen relevant, eftersom den blottlägger idéer hos dem som valde det. Men frågan i sig inrymmer också en grundläggande idé, nämligen att det mest naturliga är att allting som finns i Sverige eller har med Sverige att göra ska formuleras på svenska. Men varför det, egentligen? I en artikel i Västerbottens Folkblad kopplas den svenska användningen av engelska till demokrati, rättssäkerhet och patientsäkerhet. Och tro det eller ej, men artikeln handlar just om julmarknaden.

Nej, begriplighetsargument räcker knappast för att propsa på att företeelser i Sverige ska få svenska namn, särskilt inte när det gäller något så trivialt som en julmarknad. Hur många i Sverige förstår ”Umeå julmarknad” men inte ”Umeå Christmas Market”? Jag är inte säker på att min nittiofemåriga farmor skulle förstå det senare vid en första anblick, men det skulle å andra sidan antagligen falla på plats om hon fick höra om det i ett sammanhang. Argumentet får sig dessutom ytterligare en törn när språkförsvarare som Abrahamsson föreslår att engelskan ska bytas ut mot finska, meänkieli eller samiska. Det är knappast mer gångbara språk bland de breda massorna i Sverige.

Det enda argument som håller i kampen mot Umeå Christmas Market är att det låter löjligt, eftersom det antyder att detta mycket lokala arrangemang skulle vara en global angelägenhet som måste få ett namn på ett globalt språk. Vilka tror de att de är egentligen? Det handlar alltså inte alls så mycket om hot mot svenskan som om ett hot mot den svenska självbilden. Det är ett helt vanligt brott mot jantelagen.

19 kommentarer

Under Julkalender 2012

Taggat som , , , , , , ,

04 december 2012 · 5:00

4. Jul är en naturlig tradition

Nog för att det i dessa dagar är svårt att komma på något annat att nynna på än Bjällerklang, men så värst länge sedan är det inte som vi firade en annan högtid i stugorna. Den är dock lite obehaglig, och det är inte bara för att den inkluderar spöken och skrämselpynt, utan framför allt för att den är så ny och har ett så besynnerligt namn. Halloween.

För några år sedan gjorde Konsumentföreningen Stockholm en undersökning bland 715 föräldrar om vad de tycker om halloween. En del tyckte förvisso att det var trevligt att ha en anledning att göra lyktor av pumpor, men väldigt många lyfte fram kritik som vittnar om en intressant idé om vad högtidsfiranden borde vara. ”Halloween är ett amerikanskt jippo som inte har nåt med Sverige och svensk kultur att göra” sa de. Det är nytt, osvenskt och huvudsakligen kommersiellt. Flera deltagare jämför även med rediga gamla svenska traditioner, som jul. Där har vi en naturlig tradition, verkar många vara överens om.

Jul är en naturlig tradition

Vad som gör en högtid naturlig, och därmed positiv, verkar huvudsakligen vara att vi firat den länge. Men allting är väl nytt i början, och man kan fråga sig vad folk tyckte om julen när den kom till stugorna. Själv vet jag inte, men kanske är det ovanligt provocerande med nymodigheter nuförtiden, när de ofta tar sin utgångspunkt bland vanliga människor. Jag är inte helt säker på att det stämmer – kulturhistoriskt bevandrade får gärna rätta mig – men jag har fått för mig att trender hellre startade i borgerskapet förr, fram till för ungefär 100 år sedan. När förra årets julkalender tog sig an julklappens historia kunde vi i alla fall konstatera att traditionen med presenter på julafton, som första gången uppmärksammades i skrift år 1762, var något som hade börjat hos förnämt folk. 2012 års version av klassamhälle kanske inte inrymmer sådana trendstarter.

För julens del kan vi hur som helst konstatera att all storm som eventuellt har rått har lagt sig nu. De mest störande nymodigheterna i vårt julfirande i dag är väl det där inslaget på Kalle Anka där de visar klipp från en modern Disneyfilm. Traditionalisterna ryser hastigt av obehag, men snart är det jobbiga över, och tillbaka kommer Benjamin Syrsa med ett meddelande som spelades in på 1960-talet av Bengt Feldreich och har låtit likadant sedan dess. Vid det laget spelar det inte längre någon roll att traditionen har ett amerikanskt ursprung. Det är redig svensk gammal högtid när den är som bäst.

12 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , ,

21 april 2012 · 23:16

Språk och makt – en förtrolig och mångbottnad relation

Det påstås ofta lite slängigt att språk är makt. Vad man menar med det vet jag inte riktigt, men det går åtminstone att konstatera att det finns en relation mellan språk och makt, och att den går åt båda hållen. För det första kan man notera att den som behärskar språkkoden i ett visst sammanhang får ett maktövertag, och för det andra är det oftast så att den som har ett maktövertag i ett sammanhang får makten att bestämma vad som är rätt språkkod. Detta gäller både mellan olika stilar inom ett språk, och mellan olika språk.

Så länge fördelningen av makt är ojämn mellan människor, kommer det att vara så. Språk har ju i sig varken makt, status eller prestige. Det vi tycker om språk handlar därför oftast om vad vi tycker om personerna som talar språket, kulturen som språket talas i eller den politik språket används för att föra fram. Och också där går relationen åt båda hållen, för när ett språk har börjat förknippas med ett visst värde – säg modernitet exempelvis – kan det speglas tillbaka till dem som använder språket.

Med detta som bakgrund kan man fråga sig vad det gör med svenskan att vi i Sverige ofta använder ett annat språk för prestigeuppdrag som att benämna tjusiga projekt och byggnader, formulera forskarens vetenskapliga artiklar, och uttrycka känslor i popsånger. År 2005 startades nätverket Språkförsvaret i övertygelsen om att trenden är så våldsam att den kan skada svenskan. Svenskan måste försvaras. Som ett mångröstat manifest för denna hållning släppte nätverket år 2011 antologin Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva.

I skrivande stund för Språkförsvaret en diskussion om initiativet Open Streets Stockholm, som handlar om att hålla en gata i centrala Stockholm bilfri under sommaren. Varför används engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt? frågar de i ett blogginlägg. Också Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius ger sig in i debatten med hållningen att det möjligen inte finns någon principiell orsak att bli upprörd över engelska namn i Sverige, men att svenska trots allt bör vara att föredra för den som vill bli förstådd. Varför används då engelska?

Svaret är nog att det handlar om relationen mellan språk och makt, i all sin komplexitet. Idéprogramgruppen bakom Open Streets motiverar namnet med att det är ett internationellt vedertaget begrepp, något som Språkförsvaret ifrågasätter. Flera andra namn florerar för liknande initiativ, så fanns det inte i själva verket något annat motiv bakom namnvalet? Jo, det är nog inte en alltför drastisk gissning att den som ville kalla initiativet för Open Streets åtminstone också försökte inkassera prestige från en kultur med hög status.

Men låt oss nu vända på steken. Samma benämning fick Språkförsvaret att rynka på näsan – där hade benämningen snarare ett uttalat negativt värde. Varför då? Varför inte använda engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt?

Det finns en stark idé om att svenskan är ett hotat språk. Hotidén kan ta sig olika uttryck; ofta bygger den på uppfattningar om att obildade människor våldför sig på språksystemet och fördärvar det med sådant som särskrivningar och normbrytande stavning (se mitt tidigare inlägg om den saken). Andra gånger handlar hotbilden just om engelskans övergrepp på svenskan: sådant som att engelska slemmiga kodväxlingsmonster håller på att äta upp svenskan, eller att nya fenomen i Sverige får engelska benämningar.

Det ligger i hots natur att det är svårt att veta hur allvarliga de är innan hotet har införlivats, men det vore inte helt kontroversiellt att påstå att Open Streets Stockholm inte kommer att påverka svenskan som språksystem det allra minsta. Att fenomen som behöver ha hög prestige benämns med hjälp av högstatusspråk är ingenting nytt – det har kanske alltid funnits. Däremot låter det ofta väldigt löjligt – och det är nog vad det egentligen handlar om.

Detta är ett inlägg i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Jag fick pinnen av Språkförsvaret. Vem vill ha den nu?

16 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

17 april 2012 · 16:39

Kan man inte få säga som man vill? Jo

I dagarna släppte Svenska datatermgruppen nya rekommendationer för vad vi ska kalla ett antal tekniska manicker och funktioner i vår vardag. En bärbar dator som man styr med fingrarna direkt på skärmen bör kallas för en pekplatta eller datorplatta (inte surfplatta eftersom den används för mer än surfning). Mejl och mejla ses nu som fullgoda alternativ till e-brev, e-post och e-posta. Filmer som spelas upp direkt från en webbplats ska kallas för strömmande.

Men varför ska en grupp språkvetare och mediepampar sitta i ett kontor i Stockholm och bestämma hur folket ska tala? Den frågan lyftes upp i kommentarsfältet när Anna-Malin Karlsson uppmärksammade de nya rekommendationerna i SvD:s språkspalt. ”Gäsp” anmärkte en skribent med signaturen Frank Sinatra. ”Vem orkar bry sig?”. Andra påpekade att språkbrukarna faktiskt sällan känner till rekommendationerna, utan använder de ord de själva tycker är mest användbara – och att det är så naturligt språket oftast fungerar.

Hållningen är varken ovanlig eller ovidkommande. Det är extremt viktigt att rekommendationerna inte kommer från höga hästar som inte har någon kontakt med dem som faktiskt ska använda orden (vilket är just vad Anna-Malin Karlssons spalt handlar om). Det är därför Datatermgruppen är en blandad samling av personer från översättningsföretag, språkteknologiska företag, etermedia, tidningar och tekniska högskolor, utöver de språkvetenskapliga representanterna från bland annat Språkrådet och Institutet för de inhemska språken. Den breda deltagargruppen kan på så sätt bidra med varierande erfarenheter av språkbruket.

Men ändå! (kan vi tänka oss att Frank och Adam utropar) Vad ger denna elit rätten att rekommendera hur vi vanliga språkbrukare ska tala? Språk är ju ett naturligt fenomen som fungerar oavsett om det finns några språkvårdsinstitutioner eller inte. Varför ska någon överhuvudtaget ge rekommendationer om språkbruk? Är det inte brukarna som bestämmer?

Frank och Adam har en poäng. Språkvården ger ibland rekommendationer som visar sig missa målet fullständigt. Att Datatermgruppen en gång rekommenderade ordet pekdon för det vi i dag kallar mus, är något som ofta tas som bevis på språkvårdens verklighetsfrånvändhet. Men faktum är att nya rekommendationer nästan alltid tas emot på det sättet. ”Pekdon? Hahaha, skulle jag säga pekdon? Jag skrattar ihjäl mig!” För de allra flesta rekommendationer klingar skratten av efterhand. Det blev inte så med pekdon, men det finns flera exempel på ord som lyckats bättre.

År 1999 skrev Tommie Jönsson en artikel i den nu saligen insomnade tidningen Darling. Artikeln hette Chatta på svenska och var modigt framtidsspekulerande. Hur skulle chattandet förändra svenskan? Ja, en sak var säker 1999, nämligen att engelskan skulle vinna allt mer mark. Hur översätter man chat utan att det blir fånigt, undrar Tommie Jönsson. Inte alls, kan vi hälsa från framtiden. Chattande funkar fortfarande fint på svenska. Finns det något vettigt svenskt uttryck som kan ersätta refresh, frågar han sedan. Vi här i framtiden får tveka lite. Menar han uppdatera? Och sedan gör han något som är så fantastiskt att en som jag, som skriver en sådan här text tretton år senare, blir rörd till tårar.

Arbetet [att hitta svenska ord för engelska datatermer] är berömvärt, men låt oss se klart på saker och ting för en stund: finns det någon poäng med att vara lokalpatriot och säga ”webläsare”? Alla vet ju att man surfar till http://www.netscape.com och laddar ner den senaste browsern.

Ärade förfader, jag hör precis hur löjligt webbläsare låter för dig. Men det är bara en skugga av hur urbota ärketöntig du framstår när du surfar in på http://www.netscape.com.

En sak kan vi lära av Tommie Jönsson, och det är att vi nästan aldrig kan lita på vår magkänsla inför nya ord. Anledningen till att de låter konstiga är oftast att vi aldrig har hört dem förut. Sådant kan förändras till oigenkännlighet på betydligt mindre tid än 13 år.

Så åter till språkvårdsrekommendationerna – behövs de? Ja de behövs, men inte som en överhöghet som bestämmer över vanliga språkbrukare. Den som vill säga browser har fortfarande fritt fram. I stället är rekommendationerna framför allt till för dem som ber om rekommendationer, för dem som inte vill fundera över om det ska stavas schyst, schysst, sjyst, just eller juste, utan bara vill komma till saken. Tanken är framför allt att språkvården ska göra språket lättanvänt. Och visst – håller du inte med om att rekommendationen gör språket enklare, så har du fullt mandat att säga som du vill. Rekommendationerna anpassar sig efter språkbrukarna, och du är en av dem.

27 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,

16 december 2011 · 5:00

16. Krubban blev Jesusbarnets första crib

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Du kan historien. Josef och den höggravida Maria tvingades ut på en påfrestande resa mellan Nasaret och Betlehem. Du vet fortsättningen också: I Betlehem var alla rum upptagna, Maria behövde föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba.

Av alla saker man kan ta fasta på ur julevangeliet har just detta fått en möjligen oproportionerlig uppmärksamhet. Det hade lika gärna kunnat vara en skolåda bakom en lagerhylla i en basar, men nu blev det en krubba, och således ska julpyntet innehålla en liten halmmodell som återger den spartanska scen då Jesus föddes. Den lilla modellen kallas för en julkrubba, eller bara krubba.

Den krubba som Jesusbarnet låg och jollrade i var en behållare för utfodring av kor och hästar. Svenskan har lånat in ordet från lågtyskan på 1400-talet, och den ursprungliga betydelsen är ‘korg’, ‘kärve’ eller ‘flätverk’. Ordet är för övrigt gemensamt med engelskans crib, som ju i dag betyder ‘spjälsäng’ och även är ett rätt vanligt amerikanskt slangord för ‘hem’ – och därtill ett möjligen utdöende slangord för ‘stjäla’. Alla dessa har samma ursprung som den svenskspråkiga krubban. Läs gärna mer på etymonline.

På svenska har vi också spunnit vidare på ordet och skapat slangordet krubb, som i ‘mat’ och krubba, som i ‘äta’. Den betydelsen fick vi under första halvan av 1900-talet, men här är inte Jesusbarnets krubba inblandad, utan ordet syftar helt enkelt på att djur äter ur en krubba. Den bibliska händelsen har dock legat till grund för barnkrubba, som är ett äldre ord för förskola.

Kommentera

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , ,

15 december 2011 · 5:00

15. Julbord är en definition av Sverige

Det är inte ovanligt att svenskar klagar över Sveriges brist på mattradition. Det finns det visserligen inte direkt något fog för, men det kanske ändå är därför samma svenskar blir så rörda av att engelskan har varit omtänksam nog att låna in ordet smörgåsbord. Ordet har  även spridit sig till andra språk, då i formen ”svenskt bord” på respektive språk (denna diskussion vittnar exempelvis om att det finns på tjeckiska; säg gärna till om du kan visa fler språk där ordet finns).

Ska sanningen fram är det faktiskt vanligare att vi på svenska använder buffé än smörgåsbord för matarrangemang med plockmat. Det antyder i alla fall en sökning i Dagens Nyheter med hjälp av Mediearkivet: Sedan 1991 har DN skrivit buffé 740 gånger, och smörgåsbord 404 gånger. Och för det tillfälle då vi troligare än någonsin kommer att äta inom ramen för detta arrangemang kommer vi inte att säga vare sig buffé eller smörgåsbord, utan det som är ordet för dagen, nämligen julbord (629 träffar!).

Som ord har julbord funnits sedan 1817 (enligt Svensk ordbok), men som definierat koncept är det något yngre, snarare från början av 1900-talet, berättar en mycket trevlig artikel ur Populär Historia. Samma artikel berättar också att den riktiga föregångaren inte var något som kallades smörgåsbord (det ordet kom först 1842, säger Svensk ordbok), utan fenomenet brännvinsbord. Det är ungefär så krasst som det låter: ett dukat bord där en brännvinskantin spelar huvudrollen, och några salta tillbehör ackompanjerar.

Hur som helst är julbordet i dag en omistlig komponent i det svenska julfirandet – och kanske är det också på god väg att bli en omistlig komponent i den svenska identiteten. Vill vi att engelsktalarna ska fortsätta säga smorgasbord bör vi i rättvisans namn hålla liv i den mattradition som ordet betecknar.

21 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk, Uncategorized

Taggat som , , , ,

02 december 2011 · 5:00

2. Ljusstaken var en spets att sticka in i ljuset

Nu drar vi vidare på vårt julordsupptäckarstråt. Nästa ord på tur är ljusstake – för ett föremål som inte är distinkt knutet till just julen, men som väl dyker upp titt som tätt i julfirandet.

Ordet ljus är ett urgammalt ord som har släktingar i språk som latin (lux), grekiska (leukós) och engelska (light). I det svenska språkets ljusfamilj finns också medlemmar som lykta, låga och lysa, alla med gemensamt ursprung. Detta vittnar för övrigt om att lj-stavningen en gång faktiskt var motiverad, trots att den i dag ifrågasätts av varje någorlunda kritiskt sinnad människa som försöker lära sig att skriva på svenska. En gång i tiden hördes alltså l:et.

Ursprungligen syftade ledet stake på en spets som stack upp i hållaren, som man stack in i det mjuka ljuset. Staken är alltså något som stagar upp, och förr användes det också i betydelsen ‘käpp’ eller ‘påle’. Svenska Akademiens ordbok anger den primära betydelsen ‘lång, smal, (tämligen) jämntjock o. rak påle’. Alla som gått i mellanstadiet kan ta tillfället i akt att fnissa åt påminnelsen om den andra betydelsen som ordet kan ha.

Också sammansättningen ljusstake har några år på nacken. Så tidigt som år 1526 formulerades Matteus 5:15 så här: ”Ey tender man liws och säter thet vnder ena skeppo, vtan på en liwsa staka ath thet lyser allora them som i hwset äro” (enligt SAOB). Alltså ungefär ‘man tänder inte ett ljus och sätter det under en skäppa, utan på en ljusstake så att det lyser för alla som är i huset’. I dag lyder bibelordet ”och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren”. Ljusstakar har visst under 2000-talet förlorat sin självklara förstaplats som ljuskälla. Men budskapet står pall: när man ändå ska tända ett ljus kan man väl passa på att lysa upp för fler än sig själv. Det var väl ett julebud så gott som något.

4 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , ,

01 december 2011 · 5:00

1. Det heter jul för att vi aldrig slutat kalla det så

Gläns över sjö och strand – snart är det jul. Och med julannalkandet kommer givetvis en språkbloggsjulkalender. Temat för årets kalender är ”Varför heter det så?”. Först ut är ordet jul, så har vi den lågoddsaren avklarad.

Ursprungligen var det egentligen en annan fest som vi kallade jul här i norden. Den festen låg passligt mitt i vintern, så när vi plötsligt skulle börja fira minnet av en ny gudoms födelse under ungefär samma tid blev det aldrig riktigt av att något nytt ord etablerade sig. Jul som jul. Poängen är att något ska firas. Man får kalvsylta nu också.

Vad ordet jul har för etymologiskt ursprung vet ingen säkert. I boken Ordens ursprung berättar Bo Bergman, vars visdomar säkerligen kommer att återkomma i julkalendern, att detta ord eventuellt är besläktat med ord som franskans joli ’vacker, söt’ och engelskans jolly ‘glad’. Ett besläktat ord finns också som högtidsbeteckning i engelskan, vilket bland annat syns i den klassiska julsången ”Have yourself a merry little Christmas”, vars andra vers fortsätter ”Make the Yuletide gay”. Den lustiga betydelseförskjutningen i gay är för övrigt varmt omhändertagen av den amerikanska komedin Make the Yuletide gay från 2009, som handlar om en bögig, snarare än glad, julhelg.

Ute i den julfirande världen finns det några olika varianter för julord. Det såg vi inte minst i 2010 års språkbloggjulkalender, där varje lucka visade en julmening på ett nytt språk. Det är vanligt att orden för antingen Jesus, natt eller födelse förekommer i ordet, vilket förstås vittnar om att de flesta språk har ett specifikt ord för det kristna julfirandet. Helig födelse heter det på kinesiska (shèngdàn), på franska och spanska firar man helt enkelt födelse (noël respektive navidad), engelskan firar Kristi mässa (Christmas) och på tyska är högtiden de heliga nätterna (Weihnachten).

Så varför heter det jul? Därför att vi inte slutat kalla det så. Vi är ju så innerligt historiekära så här års.

24 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , , ,

22 juli 2010 · 15:22

Vykort från en språkvetares semester

Hej igen. Som jag en smula förnöjt nämnde i det förra inlägget har jag utövat de senaste veckornas sommarlättja i malajiska hängmattor. Närmare bestämt har jag drivit omkring på västkusten av den malajiska delstaten Sabah på ön Borneo. En sådan resa är förstås trevlig för vem som helst, men som språkintresserad kan man dessutom vara säker på att få flera portioner lingvistisk kuriosa serverade. Här kommer några referat av sådana lingvistiska kuriositeter.

Tre olika språk
Det officiella språket i Malaysia är malajiska, eller Bahasa Malaysia, eller Bahasa Malay, eller bara Bahasa. Det är ett kärt barn. Därtill finns det minst två andra stora språk i Malaysia: kinesiska och engelska. Att kinesiska är stort beror antagligen helt enkelt på att det bor många kineser i Malaysia, och engelskans storhet beror nog på en kombination av det vanliga anglosaxiska statusinflytandet och det faktum att Malaysia var en brittisk koloni fram till 1957. Normalt skrivs malajiskan med latinskt alfabet, men det finns också ett alternativt alfabet, kallat Jawi, som är en avledning av det arabiska alfabetet. Allt det här innebar att många affärer och sådant hade tre olika namn: ett namn på en hipp kombination av malajiska och engelska, sedan det namnet skrivet på Jawi, och så ett namn på kinesiska. Alla ska ju få vara med.

… men engelska är ett haltande språk i Malaysia
Engelska var alltså definitivt ett språk i malajernas medvetanden, men det var långt ifrån alla som kände för att prata engelska. Det ledde till två saker: för det första försökte jag lära mig att prata lite malajiska, och för det andra fick jag nöjet att delta i några konversationer som skulle passa hos Stefan och Krister. En gång var jag till exempel i en butik på en rätt avlägsen ö och försökte hitta picknickmat. ”Helo” sa en kanske tioårig flicka glatt när jag kom in i butiken. Det betyder hej. ”Helo”, svarade jag således artigt. ”Apa kabar?” frågade hon, vilket betyder hur mår du. ”Kabar baik” svarade jag, så nöjd över min lingvistiska excellens att det pöste ut ur öronen på mig. Flickan blev ivrig: ”Haba hebu hibu bala?” Pösandet ur mina öron avtog. Jag log olyckligt mot flickan samtidigt som jag spelade upp ekot av hennes yttrande i minnet i jakt på någon av de hundrasex glosor jag dittills hade lärt mig från Lonely Planets turistlexikon. Ingen träff. Jag behövde testa engelska. ”Do you… have… peanuts?” artikulerade jag i ultrarapid. Men min tydlighet räckte inte, så flickan log lika olyckligt mot mig. ”Penis?” upprepade hon trevande. Jag log uppmuntrande, men skakade på huvudet. Sedan bestämde jag att jordnötterna fick vara. ”Terima kasih” sa jag dumt innan jag gick, eftersom denna fras – tack – föreföll mest lämplig bland dem min vokabulär erbjöd. De övriga var bil, rum, bara och räkneorden från ett till nittionio.

Två hejdå
Vad som hade passat bäst som avslut på ovanstående konversation är onekligen ”hejdå”. Här har malajiskan – skulle jag senare få lära mig – ett särskilt intressant drag. De säger nämligen ett hejdå till den som går, och ett annat hejdå till den som stannar kvar. Säg att du har haft en gäst hemma till exempel, och att gästen ska gå nu. ”Selamat jalan” skulle du då säga till gästen. Det betyder ungefär trevlig väg. Du skulle också kunna säga ”Jalan jalan” vilket ordagrant betyder väg väg. Gästen å sin sida skulle hellre säga ”Selamat tinggal”, vilket betyder ungefär trevligt stannande. Ibland var det svårt att bestämma vilket av hejdå:na som passade bäst. I slutet av ett telefonsamtal till exempel – ska man gå eller stanna då? Det hann jag aldrig förstå.

Ja, det var några ax ur skörden. Jag skulle också kunna berätta om hur malajiskan kan upprepa vissa ord i olika grammatiska syften, men mönstret spretar för mycket för att jag ska förstå det – ”ayam-ayam” tycks exempelvis betyda kycklingar, medan ”bagus-bagus” lär betyda mycket bra. Förstod jag det bättre skulle jag också kunna förbluffa med hur malajiskans ord för stycken egentligen betyder frukt: ”dua buah kereta” – två frukt bilar. Vill man däremot prata om två stycken frukter ska man tydligen säga ”dua biji buah” – vilket betyder två gryn frukter. Men nej, det överskrider egentligen mitt turistlingvistförstånd.

Nu återstår således att ta farväl. Och hur blir det nu: Passar det bäst att önska trevlig färd eller trevligt stannande? Är det skribenten som lämnar läsaren eller läsaren som lämnar skribenten? Det är tur att man har sitt modersmål: Hejdå.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , ,

13 juni 2010 · 19:42

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

Sedan september förra året har den här bloggen haft några temainlägg som handlar om att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan. Jag samlade in tio yttranden där vanliga svenskar i svenskspråkig kommunikation plötsligt häver ur sig ett engelskspråkigt yttrande. Ett inlägg neråt kan du se de tio belägg som jag samlat ihop.

Det heter kodväxling
Till att börja med vill jag slå fast vad det här fenomenet är för något: det kallas kodväxling. Det handlar alltså om att växla kod; oftast gäller det hela språk, men det kan också gälla byten mellan olika dialekter och gruppspråk. Detta begrepp kan också användas för att beskriva kodväxlingen hos personer som ledigt kan använda två olika språk för mer fullständig kommunikation. Hemma i Husby kan jag till exempel ofta höra folk prata på svenska, för att sedan växla till arabiska, och sedan kanske tillbaka till svenska. Men mina belägg handlar alltså om svenskar som bara för korta fraser växlar till engelska.

En knapp forskningsöversikt
Så till den viktiga frågan: Varför använder folk sig av kodväxling? Vi blir inte de första att ställa oss den frågan. Forskningen har åtminstone sedan 1950-talet försökt beskriva fenomenet. Tidigt ute var den polsk-amerikanska lingvisten Uriel Weinreich, som ställde sig kritisk till kodväxling, och menade att omotiverad kodväxling tillhörde ett fult språk [1]. På 1970-talet och 1980-talet började forskarna ha en mer tolerant syn på kodväxling, och i stället för att bedöma huruvida det var fint eller fult, började de fundera på hur och varför folk kodväxlar. Den största delen av kodväxlingsforskningen handlar om växlingen mellan kommunikativt bärande språk (till skillnad från bloggens slemmiga monster-serie där engelskan bara får någon kort fras på sig). Ett bra exempel är Jakob Cromdals forskning om kodväxlingen på en engelskspråkig skola i Sverige [2]. Många av eleverna på den skolan har engelskspråkiga föräldrar, eller har rentav bott i ett engelsktalande land tidigare. Man kan därför påstå att de har engelska som förstaspråk eller andraspråk, till skillnad från de svenskar som bara får sin engelskkunskap från skolan och populärkultur, och därmed har engelska som främmandespråk.

Så varför kodväxlar folk? Efter mina Google-efterforskningar kan jag kartlägga tre olika forskningsbaserade teorier som förslag till svar på den frågan. Alla tre handlar kanske främst om kodväxling mellan kommunikativt bärande språk.

  1. Folk kodväxlar när det inte finns något omarkerat sätt att uttrycka sig på i den aktuella koden. Det menar Carol Myers-Scotton, som tagit fram det som kallas ”the markedness model of code-switching” [3].
  2. Folk kodväxlar för att antingen öka eller minska avståndet mellan sig själva och den de talar med. Det hävdar Howard Giles, som ligger bakom ”the communication accommodation theory” [4].
  3. Folk kodväxlar för att skapa en kontrast, till exempel i syfte att få mer uppmärksamhet. Det anser Jakob Cromdal, som studerat tvåspråkiga skolbarns kodväxling mellan svenska och engelska [5].

Kan då dessa tre påståenden förklara kodväxlingen i de tio belägg jag samlat in? Ja, åtminstone delvis. Jag ska försöka mig på en analys där jag kombinerar dessa påståenden med några hemmasnickrade idéer.

Kodväxlingen förmildrar yttrandet
Precis som en av bloggens läsare en gång påpekade, så kan engelska fraser användas för att tona ner ett budskap. Det här kan förklara åtminstone två av beläggen: det första (”it doesn’t count, you’re gay”) och det nionde (”nice ass”). Båda dessa yttranden kan uppfattas som ansiktshotande, eftersom de sätter mottagarens prestige på spel, och man kan därför tänka sig att talarna har försökt dämpa ansiktshotet genom att byta språk när de uttalas. Det är tänkbart att detta också kan förklara de två kodväxlingar som utgör repliker på ansiktshotande yttranden. Det gäller belägg 8 (där kodväxlaren fått höra att han luktar äckligt) och 10 (där kodväxlaren fått kritik för sin bristande läsvänlighet). Kanske valde dessa kodväxlare att yttra sig på engelska för att på något sätt dämpa sitt eget ansiktshot, eller för att ta avstånd från de känslor som eventuellt kunde förknippas med ansiktshotet.

Det här med att kodväxlingen förmildrar ett yttrande, kan kanske kopplas till Carol Myers-Scottons idé om att man kodväxlar om yttrandet är markerat, alltså sticker ut på ett eller annat sätt. Men som jag förstår Carol Myers-Scotton så bryr hon sig mest om hur markerad formen för yttrandet är, och därför kanske hennes idé inte passar helt och hållet här. Ett ansiktshot är ju markerat till sin funktion, snarare än till sin form, och därför borde det kanske inte spela någon roll vilket språk man yttrar ansiktshotet på. Någon som kan denna ”markedness model” bättre får gärna fylla på med kunskap här.

Kodväxlingen påverkar avståndet mellan de talande
Man kan kanske också tänka sig att folk kodväxlar för att ta avstånd från den de talar med. Så verkar det till exempel ligga till i belägg 1. Den första mannen kanske försöker fjärma sig från den andra mannen genom att yttra sin avsnoppning på engelska: ”It doesn’t count, you’re gay” – och nu får du inte vara med i samtalet längre. På samma sätt försöker kanske kodväxlaren i belägg 6 understryka sitt avståndstagande genom att kodväxla i sin argumentation: ”Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage.” Även de nyss ansiktshotade kodväxlarna i belägg 8 och 10 har förstås anledning att ta avstånd från sina samtalspartnar.

Den här idén påminner ju om Howard Giles ”communication accomodation theory”, alltså teorin att man kodväxlar för att öka eller minska avståndet mellan sig själv och den man talar med. Det är dock viktigt att påpeka att teorin inte är framtagen för att beskriva slemmiga monster-typen av kodväxling. Som jag förstått det efter min femdagarsbekantskap med teorin är Howard Giles i stället mest intresserad av kodväxling mellan olika uttal, dialekter och gruppspråk. Han menar till exempel att en talare kan härma lyssnarens dialekt för att skapa samhörighet dem emellan. Men kanske kan lösryckta engelska yttranden ses som en del av ett gruppspråk i svenskan, och då borde Howard Giles teori kunna passa.

Kodväxlingen ger uppmärksamhet
Det är vanligt att språkbrukare använder kontraster för att få uppmärksamhet, och ett plötsligt byte från ett språk till ett annat skapar onekligen en kontrast. Det här kan till exempel förklara belägg 2, där en radiopratare försöker övertyga sina passiva lyssnare om att ringa p1: ”Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring p1.” Kodväxlingen kan antagligen fungera som en rätt vass machete för att hugga sig igenom mediebruset. Liknande förutsättningar gäller för språksituationen där belägg 4 huserar. Där försöker ett företag skaffa nya kunder genom två reklamaffischer, där en av dem är på engelska: ”Bad sound kills good music”. Den plötsliga kodväxlingen utgör en kontrast i reklamdjungeln (åtminstone i det sammanhang där affischerna fanns). Möjligen kan också belägg 5 förklaras av den här idén: ”Resfeber as always, imorgonbitti bär det av.” Det belägget kommer från en Facebookstatus, och skribenten var antagligen väl medveten om att hon skulle slåss om uppmärksamheten på sina vänners nyhetsflöden.

Den här tanken kan kopplas till Jakob Cromdals tes, och det är inte ens kontroversiellt. Jakob Cromdal märkte i sin studie att eleverna ofta bytte språk när de upplevde att folk inte lyssnade på dem. I ett av hans exempel är det en elev som försöker stoppa en annan elev från att komma in i en koja. Först säger eleven ”you don’t get up here” och ”get down” och ”no”. När den andra eleven ändå inte gör som hon vill, skriker hon ”men hallå, gå ner då!”.

Kodväxlingen hämtar näring från engelskspråkig kultur
Jag har ofta en känsla av att den som kodväxlar citerar någon engelskspråkig källa. Detta kan dock bara förklara ett av beläggen, nämligen det sjätte. Precis som en av bloggens läsare så kunnigt påpekade, är ”We will have no mo marriage” ett citat ur Shakespeares Hamlet. Några av de övriga beläggen kan vara citat, men jag har i så fall misslyckats med att hitta deras ursprungskällor. Däremot har jag en vag känsla av att vissa av beläggen är någon sorts imitation av ett citat. Till exempel verkar det så i belägg 8, där Rocky säger ”Do I make you hungry, baby?” Frasen får ungefär 50 träffar på Google, och verkar alltså vara något slags uttryck även om det inte är etablerat. Dock hittar jag bara frasen i personliga texter på till exempel Flickr-sidor och bloggar. Därför framstår det inte som troligt att Rocky verkligen citerar någon.

Flera av beläggen innehåller etablerade engelska uttryckssätt. Det gäller exempelvis belägg 3: ”People keep saying that”. Om man söker i Brittish National Corpus på ”keep saying that” får man 22 träffar, varav 16 där ”that” är ensamstående objekt (och inte en subjunktion som ”people keep saying that Karsten looks like grandpa”). Det finns visserligen ingen träff på just people keep saying that, men jag antar att det också vore ett korrekt uttryck på engelska. De svenska uttrycken ”folk säger ju det” eller ”folk brukar säga det” skulle dock vara minst lika korrekta. Anledningen att Karsten väljer att uttrycka sig på engelska kan alltså inte vara att det inte går att säga det han vill säga på svenska. Samma sak gäller för belägg 5, där Facebookaren väljer att skriva att hon har resfeber ”as always”, trots att den svenska motsvarigheten ”som vanligt” är lika etablerad. Här verkar alltså de engelska fraserna fungera som ett minst lika tillgängligt uttryck som de svenska alternativen. Frågan är då varför språkbrukarna väljer de engelska uttrycken – de förefaller ju betydligt mer markerade och utstickande än de svenska.

Belägg 7 och 10 innehåller uttryckssätt som kan kategoriseras som fasta fraser: ”the bill is on me” (8 träffar i BNC) respektive ”point taken” (29 träffar i BNC). Här verkar det dock vara lättare att förklara kodväxlingarna. För även om det går att ge uttryck för de här betydelserna på svenska, finns det nog fasta fraser för dem. Visst går det att byta ut ”the bill is on me” mot ”jag betalar”, men det kan inte ses som en fast fras. På samma sätt kan man förstås säga ”jag har förstått” eller något liknande, i stället för ”point taken”. Här kan man kanske säga att språkbrukarna i beläggen väljer att utöka sin svenskspråkiga repertoar med några engelska fasta fraser. På sätt och vis växlar de alltså knappt kod.

Är det farligt?
Kodväxling är inte farligt. Det finns ingenting som tyder på att sådana här fraser kan skada ett språk på något sätt. Låt mig ta stöd av en av Sveriges främsta språkpolitiker: Olle Josephson. I boken ”Ju” skriver han att sådan här kodväxling egentligen bör ses som en extra uttrycksresurs i svenskan. Det finns, skriver han, ”något onaturligt i att inte göra bruk av hela det språkliga register man har tillgång till” [6]. Däremot kan det finnas anledning att vara på sin vakt när det gäller svenskars bruk av engelska i högre utsträckning. Så här skriver han:

En språkpolitisk idiot är alltså den som […] finner det vulgärt när folk säger No problems! eller Now we are talking, men samtidigt sätter barnen i engelskspråkig skola och föreslår att arbetsplatsen ska gå över till engelska som koncernspråk. [7]

Som kuriosa kan jag också nämna att slemmiga monster är långt ifrån nya i vårt svenska språksamhälle. Däremot har monstren inte alltid varit engelska. I ”Ju” citerar Olle Josephson en tysk kodväxling från 1800-talet:

Då vi kom i vår port sa mamma: ”Såg du sånt halsband Anna fått av Ernest.” – ”Ja”, sa min far, ”aber der Teufel lacht dazu.” [Men djävulen skrattar åt det.] [8]

Nej, kodväxling är inte farligt, och det är inte heller slemmiga monster. Slemmiga monster finns förvisso, men bara i skrämda människors huvuden. De kan förstås kännas lite obehagliga för den som är ängsligt lagd, men i verkligheten kan de aldrig göra någon skada. Och det kan inte heller kodväxlingar göra. Slutsatsen av detta niomånadersprojekt är således: Inget engelskt slemmigt monster äter upp svenskan. Åtminstone inte från det här hållet.

—————

Referenser
[1] Weinreich, Uriel (1953) Languages in Contact : findings and problems. Refererad i Wikipedias artikel om kodväxling, och i Cromdal (2002). [tillbaka]
[2] Cromdal, Jakob (2000) Code-switching for all practical purposes : bilingual organization of children’s play. [tillbaka]
[3] Myers-Scotton, Carol. (1993) Social Motivations for Codeswitching: Evidence from Africa. Refererad i Wikipedias artikel om modellen. [tillbaka]
[4] Giles, Howard (2008) ”Communication accommodation theory”. Ingår i Engaging theories in interpersonal communication : multiple perspectives. Refererad i Wikipedias artikel om teorin. Läs också en enkel förklaring på Changing Minds. [tillbaka]
[5] Cromdal, Jakob (2002) ”Tvåspråkigt samspel”. Artikel i Språkvård nr 1 2002. [tillbaka]
[6] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79 [tillbaka]
[7] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 69 [tillbaka]
[8] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79. Citerat ur: Bonnier, Tor (1972) Längesen : sammanklippta minnesbilder. Boken innehåller memoarer från slutet av 1800-talet. [tillbaka]

1 kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , , , ,