Etikettarkiv: Dialekter

23. Under sjursmäss firas okänd Sigurd

I dag, dagen före den stora dagen, ska vi fira något som för vissa är en självklarhet, men som många andra läsare aldrig har hört talas om. Det är inte drottning Silvias födelsedag, även om den också inträffar i dag. Däremot ska vi uppmärksamma sjursmässodagen.

I en artikel ur tidningen Jämten från 1924, diskuterar Matts Ling sjursmässofirandets ursprung (han är för övrigt farfar till Staffan Ling, bland annat känd som taskig tajming-Hedlund). Allmänt anses sjursmäss vara en sammandragning av sigurdsmäss. Men frågan är vem denna Sigurd är. Matts Ling spekulerar i att det kan vara den gamla hjälten Sigurd Fafnesbane, legendarisk drakdödare. En annan teori, föreslagen i en artikel av Lars Faxen i Nordisk tidskrift, år 1970, är att Sigurd är en gammal betydelsefull biskop på 1000-talet.

I och med reformationen förbjöds sjursmässofirande, och den protestantiska kyrkan försökte demonförklara stackars Sigurd (vem det nu var). Flera källor (de ovanstående, och även Jämtlandsbeskrivaren Bo Oscarsson) kopplar samman sjursmässan med uttrycket gammalsjul (eller gammelsjul), som är något man kallar djävulen. Lite på samma sätt gick det för övrigt för mannen som en gång kallades kung Erik den helige; han finns med i exempelvis SAOB:s listning över smeknamn på djävulen: både gamle Erik och hornerik (åtminstone menar Matts Ling att det är samma person som åsyftas). Så kan det gå när ett land ska byta statsreligion.

Än i dag är sjursmässofirandet en bekant tradition i Jämtland, Härjedalen och Tröndelagen. Nu för tiden verkar dock firandet inte stå i konflikt med julen längre. Inom vissa subkulturer i Sverige har man helt enkelt gjort det sista stöket inför julafton till en fest i sig.

13 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

19. Att pynta är att ställa hemmet i ordning för fest

Det börjar sannerligen dra ihop sig. Om bara fem dagar går startskottet för julfestligheterna, och de flesta som avser göra det har nog börjat pynta sitt hem vid det här laget. Så vi ägnar dagens lucka åt detta ord: pynt.

Ordet är besläktat med ett fornsvenskt pynta som betydde ‘ställa i ordning’. I lite drygt 400 år – sedan 1576 – har vi också kunnat använda ordet i betydelsen ‘dekorera’. Särskilt i juletid är det många som får användning för ordet. Att dekorera för andra festligheter kallas kanske inte gärna för pyntning längre, eller?

Ordet kommer från en stor familj besläktade ord. Med på tåget finns till exempel punkt, akupunktur och poäng. Det är dock lågtyskans punten, ‘ordning’, som i Svensk ordbok får ta åt sig äran för att vi i dag använder pynt och pynta på det sätt som vi gör.

På sistone har ju en ny betydelse seglat upp också, och där har det att göra med pengar. ”Har du något pynt?” kan man till exempel fråga en vän när man står i kassan och inser att man är black. ”Jag kan pynta för julgranen”, kan man erbjuda en annan gång. Betydelsen togs upp i ett avsnitt av radioprogrammet Språket i höstas, och där hittar Lars-Gunnar Andersson ordet i några slangordböcker, den äldsta från 1969 (Haldo Gibsons Svensk slangordbok). Jag skulle gissa att de som använder ordet i denna betydelse är ganska unga och har någon anknytning till Stockholmsområdet. Kan det stämma?

16 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

He fram ”he” i ljuset

I mitt tal dominerar verbet he över många andra verb för förflyttning och placering. Man her sig upp ur sängen, her av väckarklockan, her på radion på P1, her några ägg och lite vatten i en kastrull, her på plattan, her ägg på en macka, her i sig frukosten, tänker att man får he bort från bordet i kväll, her på sig kläderna man hedde fram dagen före, her igen ytterdörren, undrar var man hett sin börs, her sig iväg till bussen. Man är så trött att man inte vet vart man ska he sig.

Detta behändiga lilla verb utsågs nyligen till månadens dialektord av myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Det tog faktiskt en stund innan jag förstod vilket ord de egentligen avsåg, för det som fick rubricera utnämningen var ett ord med stavningenhäva. Det hade aldrig slagit mig att det var här mitt så bekanta ord hade sitt ursprung. I rättvisans namn måste man säga att det är en ganska avsevärd vandring som ordet har gjort ifrån standardsvenskans betydelse (även om det så klart inte var från den moderna standardsvenskan som vandringen påbörjades). För häva anger Svensk ordbok i första hand betydelsen ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’. Vid sidan av detta finns sekundära betydelser som ‘göra slut på giltigheten’ (häva ett beslut), ‘konsumera i stora portioner’ (häva öl) och ‘yttra utan eftertanke’ (häva ur sig floskler). Men vad är det då för betydelser i spel i den vidgade användningen, den där häva heter he?

Vad betyder he?

Ett vanligt svar är att he ersätter verben sättaställa och lägga. Det stämmer förstås delvis, men ett test i exempelsamlingen här uppe avslöjar genast att det inte bara är dessa tre verb som ersatts. Vi varken sätter, ställer eller lägger oss ju ur sängen. Och ersatts förresten, det ordet signalerar ju att allting skulle utgå från just dessa tre verb, men så är det inte nödvändigtvis. Många gånger är heför mig det naturliga ordet, medan jag får fundera över vilket annat verb som skulle passa, om jag vill ha en ersättare. Sätter man igen dörren? Puttar igen? Stänger igen? Om svaret är en annan konstruktion – här exempelvis stänger utan något igen, ”stänger ytterdörren” – så vet jag att he har en fast gjuten plats i mitt primära ordförråd.

Ett annat vanligt förslag till betydelse, som går i linje med det förra, är att he är svenskans motsvarighet till engelskans ”put” eller franskans ”mettre”. Också detta stämmer delvis, men föga förvånande är orden inga exakta speglingar av varandra. Hur skulle det exempelvis låta att ”put oneself away to the bus”?

Så vad betyder he egentligen?

He betyder häva?

Kanske går det att ringa in betydelsen genom att titta närmare på ursprungsordet häva. Det är ett gammalt ord, som redan har hunnit slå in på massvis av mindre sidospår genom historien. Det kan vi se i moderna ord som upphov och framhäva; dem går det knappast att förstå genom att tänka på en kraftig förflyttning uppåt. I sådana här situationer är det svårt att klara sig utan Svenska akademiens ordbok.

I denna trettiofembandstegelsten kan vi hitta motsvarande lite drygt tolv A4-sidor betydelser, användningsområden och användningsexempel för häva, från 1500-tal till bandets tryckår 1932. Särskilt intressant är det som kategoriseras som betydelse 2, där häva beskrivs som synonymt med orden kastavältravräka och störta – samtidigt som det påpekas att den betydelsen främst förekommer i vardaglig eller vitter stil (lite senare kan man också se en fingerslintning uppå det höga, rena och sköna språket, då det anges att en specialbetydelse endast används i bitter stil). Så här skriver den så förkortningsförtjusta ordboken:

2) (numera nästan bl. dels vard., ofta bygdemålsfärgat, dels i vitter stil, ålderdomligt) kasta l. vältra l. vräka l. störta (ngn l. ngt ngnstädes); äv. refl.; ss. refl. äv. ngn gg med sakligt subj.

SAOB ger flera belägg för hur häva kan användas i denna betydelse, men anger samtidigt oftast att dessa användningssätt är ”numera föga brukliga”. Här kan vi dock hitta flera exempel på där häva lika gärna skulle kunna bytas ut av ett he.

Ett recept på kokt höna i en kokbok från 1650 uppmanar läsaren: ”Hääff litet Salt ther vthi” (antagligen i grytan). På samma sätt anger Åke Rålamb i Adelig öfning från 1690 att man måste vattna fruktträden försiktigt ”så att man intet häfwer Wattnet inpå Stammen”. Här tycker SAOB att ordet är jämförbart med hälla, med en betydelse som går något i stil med ‘få vätska eller massa att rinna ur ett kärl genom att luta det’.

Denna betydelse kan också vidgas till en ”mer eller mindre oegentlig eller bildlig användning”, då det kan talas om att häfwa folk vthi fängelse – något man ju lika gärna skulle kunna beskriva som att (lite med vänsterhanden) he folk i fängelse. Att förflytta sig själv eller andra kan enligt SAOB generellt beskrivas som att man häver dem eller sig åt något håll – precis som man eller de kan hes. ”Martinus sade:” (detta var 1626) ”Häff them hijt, at the må känna tigh!”. Och ”Kongen” från 1660, han ”hoof sigh strax tädan”. Också ting kan hävas åt olika håll, som i påståendet att han ”står just uppe i dörren till rännet, färdig att häva ner höet i kärran nedanför” från 1927. En typisk he-aktivitet.

Det tycks alltså vara särskilt lämpligt att ersätta häva med he de gånger då det också skulle kunna ersättas av liknande verb för förflyttning som kräver krafttag (vältravräkakasta och liknande). Det märkliga är att just he inte har kravet på att det som hes ska vara tungt eller otympligt.

Vi tittar lite närmare på hönan och saltet som exempel. Om kärlet som vätskan eller massan ska förflyttas ifrån är stort och tungt, blir hävbetydelsen rimlig. Det är också en bild av en matlagare med en enorm säck med salt på axeln som jag får framför ögonen när jag försöker föreställa mig hur det ser ut att häva salt i kycklinggrytan. Däremot skulle jag utan problem själv kunna råda någon att he i en nypa salt i samma gryta – då med helt andra associationer. Heendet anger ingenting specifikt om mängden, men säger något om engagemangsgraden för aktiviteten. Det går knappast att med minutiös noggrannhet he i ett kryddmått salt; det blir krock mellan två betydelser. Därmed inte sagt att den som her salt i maten är fullkomligt arrogant, bara att den inte är lika ambitiös som den som tillsätter.

Hur blev häva he?

Det verkar alltså som att vi måste godta att verbet häva en gång användes som många använder he i dag. Huruvida häva hade samma betydelse för Åke Rålamb på 1600-talet som he har för mig i dag är dock svårt att svara på. Definitivt är att om häva i mitt dialektområde har gått en betydelsevandring ifrån det där med kraftiga förflyttningar uppåt, så har det gått tillbaka nu. Någon som häver överflödigt socker från bakpappret (1746) har tjogvis med sockeröverflöd med min tolkning. Och jag kan knappast tänka mig ett tillvägagångssätt som skulle motivera att häva någon i fängelse. I dag, i min moderna Umeådialekt, betyder häva definitivt något i stil med Svensk ordboks ‘förflytta uppåt med en kraftig, ögonblicklig rörelse’.

I dag finns verbet he i flera dialekter främst i Norrland, men belägg har också hittats i Småland. Uttalet och stavningen förekommer på några håll, vilket i sanningens namn ligger närmare ursprunget. Men i exempelvis Umeådialekten har verbet ett tydligt e-ljud, vilket kan te sig underligt eftersom samma dialekt har ett mycket öppet ä-ljud som distinkt skiljer sig från dess e-ljud (västerbottningar lär exempelvis låta mycket lustiga när de säger ”kräm”, något jag själv naturligtvis aldrig förstått mig på). Min kollega Martin Persson, som är betydligt mer bevandrad i fonologins mörka irrmarker än jag själv är, föreslår att det hela kan bero på att häva ofta har haft en grammatisk funktion som gjort att det sällan betonas. I sådana lägen brukar också uttalet neutraliseras; det är exempelvis ingen större skillnad på uttalet i ”gå bort” och ”go kväll”, eftersom det normalt är den senare stavelsen som betonas.

Så he kommer från häva och betyder ‘förflytta eller placera med måttlig ansträngning’. I den slutsatsen får vi nöja oss. ”Stat up och häf nu bort thet swarta Mörkretz Tekke!” Så tänkte jag avsluta det hela. Nu her jag mig iväg.

22 kommentarer

Under Språk

Vad har du på foten, Jan?

Det har varit en veritabel vargavinter i större delen av den svensktalande världen, också i år. Många har funnit sig nödgade att kalla in extra förstärkning till vinterkängorna. Något tjockt, varmt och stickat på fötterna vore väl härligt. Men vad heter plagget egentligen?

Flera av dem jag frågat har höjt på ögonbrynen. ”Finns det olika sätt att benämna dem? Självklart kallar jag dem …”

Det finns fyra starka kandidater. Starkast är nog raggsockor, en benämning med tonvikt på att plagget är grovt stickat. En högst anspråkslös undersökning jag gjort bland några bekanta tyder på att denna benämning är vanligast ungefär från Dalälven och söderut, undantaget Stockholmstrakten.

De tillfrågade med sina språkliga rötter i vår huvudstad ser dock oftast sockor som den självklara benämningen. Detta tycks också vara etablerat i Svenskfinland. Ordböckerna erkänner emellertid inte denna specifika betydelse, utan beskriver socka som ‘strumpa med kort skaft’ (Nationalencyklopedin).

I Svenskfinland florerar också benämningen yllesockor, vilken är rätt ovanlig i sverigesvenskan. I databasen Medieaekivet får den bara 269 sverigesvenska träffar, mot 2057 stycken för raggsockor.

En regional tungviktare i norra Sverige är tjocksockor. Det är det självklara valet för mig som växt upp i Umeå, och de jag tillfrågat som kommer från Jämtland eller norrut är benägna att hålla med. I Svensk ordbok finns dock inte detta ord med, vilket kan tas för en antydan om vilka språkliga varieteter som får vara med och etablera normen i svenskan (även om man för rättvisans skull bör påminna om att inte heller den snävare betydelsen av socka tas med, men det kan antagligen förklaras med att det snarare rör sig om en specificering än en ny betydelse).

Gemensamt för dessa fyra benämningar – raggsockor, sockor, yllesockor och tjocksockor – är ju ändelsen. Jag blev en smula förvånad över att så få föreslog ord som slutar på strumpa. För mig är nämligen de två orden synonyma, även om strumpor möjligen kan ses som lite finare än sockor. Andra menar alltså att de avser två olika typer av fotbeklädnader: en tunnare och en tjockare. ”Man har sockor utanpå strumporna”, som en av sockivrarna förklarade. Håller du med? Vad kallar du de varma plaggen du bär på fötterna?

Skriv gärna i kommentarsfältet om du stämmer in på den geografiska profilen eller inte. Du kanske säger tjocksockor trots att du är från Småland?

28 kommentarer

Under Språk

Så talade Munktorparen

När staten den sistlidna helgen utlyste nationell ledighet för sörjande över Kristi död och uppståndelse åkte jag till Västmanland. Där, i en förort till det lilla samhället Munktorp bor min farmor i ett hus jag uppfattade som ett slott när jag var liten. I Munktorp förändras saker då och då. Förr i tiden brukade farmor till exempel ha polkagrisar i en blå skål i salen, men när jag för några år sedan förväntansfullt smög in i salen för att ta en polkagris upptäckte jag att de nu fanns i en målad skål i frostat glas. Så har det varit sedan dess.

Större delen av min paternala släkt kommer från Munktorpsområdet. Där har de brukat jord, luktat på blommorna och levt länge. En gång på sjuttiotalet skrev min farmors farbror Petrus Jansson en text till Gillesnytt, medlemstidningen för Munktorps hembygdsförening. I det senaste numret av Gillesnytt nypublicerades texten, och jag har läst den. Med tillstånd från hembygdsföreningen ska jag nu också dela med mig till er. Texten heter Ett dagboksblad på munktorpsmål, och publicerades första gången 1976. Den kan ses som en försiktig imitation av munktorpsmålet, och därtill som en skojig skröna. Håll till godo!

Ett dagboksblad på munktorpsmål
Av Petrus Jansson
Ja hade sôvi dålit på natta så ja va närapå tung i huve när ja kôm ôp så ja tänkte närapå te gå sta å lägga mej igen, men skit i den sôm ger sej, tänkte ja å stog där å gapa ett långt tag å fundra va ja skulle ta mej te mä i da, å dä ä assinte mycke sôm ja duger te ôm sanninga ska fram, å ja ä så ovuli mä dä ja gör, men nå borde ja fäll hitta på, åstrekla iväg te boa å titta men där såg dä så dant ut så ja geck dän igen å glodde in i den andra boa men där va dä lika joxut å i skithuse, ja dä ska ja fäll inte tala ôm. Sen geck ja tebaks te trappa igen för ja hade assinte kômmi mej för te gjort nånting ve boana.
>
Nere ve stakete stog grannasmora Fia å vinka åt mej, du kan fäll gå hit ett tag sa ho, ja tycker ho ä så tröku te prata mä men ho ä stor i tuten så dä ä livat mä när ho drar på, ho ljuger mycke å tror ja trorna men inte kan ho slö i mej va söm helst.
>
Ho sa att ho fått så mycket potatis i år så ho har allri sitt på maken, för ho börja plocka av röttra i messömras å dä vart nya potatisar igen på röttra å ho plocka nya var fjortonde dag, sa ho, ja vart rå rålös så jag släppte mej te slut, usch va dä luktar av dej sa ho å ja va så snopen så ja geck hem te mej. Men ja tyckte ja skulle fäll nå göra i da mä, så ja geck hem å börja pôta i mitt land å si te gräva duger ja te, ja tar stora tag mä span så där blir stora kocklur å fort av bara håken ska dä gå så när den ena kockla ä i luften så ä den andra på väg dit mä, å så kulle ja gräva ve krusbärsbuskarna, döm har fått så mycket dynga i höst så ja tror inte att bära duger te å äta nästa sömmar. Men ja vart snart trött på te gräva så ja geck in a la mej på sôffa å läste romaner, men dôm sôm skriver nu för tin ä så oanständiga te skriva så dôm passar bara åt ungt fôlk, å ja ä en hederlig man, hm, men kunde inte låta bli å läsa dôm i alla fall. Sen geck ja ut ett tag å sätte mej på trappa å titta, å då kôm en grannbonde körandes å vika åt mej å ja geck t’en på vägen ve nyponhäcken å han bara prata ôm sina hästar, kor, svin å höns å sånt där intresserar inta mej längre så ja skicka snart iväg’en igen.
>
På ättermiddan feck ja främmande av en annan gammal gubbe sôm hör lika dålit sôm ja, å inte hjälper oss lurarna heller, men vi skrek å prata så take kunde lyfta sej, å te slut kôm grannas Fia in te ôss å fundra va dä va för fel, ho trodde att vi slogs, å hörde oss ända in i si stuga, vi var så snopna så gubben geck hem mä’dä’samma å sa inte ajö ens.
>
Så vart dä kväll te slut för mej å ja slog på TV, men där visar dôm så hiskliga saker så ätteråt kan ja knappast sôva om nättra. Gunatt!
Gunatt, Petrus. Kanske är Munktorpshumorn av ett alldeles särskilt slag, isolerad i det lilla lantbrukssamhället och opåträffad i den civiliserade världen. Det gäller i alla fall för dialekten.
>
Munktorp ligger inom det dialektområde som ibland kallas gnällbältet. Den som vill få en uppfattning om gnällbältesuttalet kan utgå från Tobbe i teveserien I en annan del av Köping. Munktorpsmålet kännetecknas bland annat av tjocka L, tonsvängningar i vissa långa vokaler (vilket jag tror att Petrus försöker imitera i de diakritiska tecknen ovanför o:na, ”sôvi”), flitigt bruk av verbpartiklar som ”ve” och ”te” (min farmor säger till exempel att någon ”inte tål vé” jordgubbar när hen är allergisk) och användning av det gamla adverbet ”dän” (”ja ha tagi dän dom gamla sängkläderna”). Men det ska förstås understrykas att jag har en bit kvar till min professur i dialektologi, och även att jag bara känner tre personer, alla kvinnor över 85, som pratar rent munktorpsmål.
>
Munktorp har fött fram ett par kändisar, som fotbollsspelaren Fredrik Stenman och politikern Sven-Erik Österberg. Båda tycks dock för det mesta fjärma sig från sin hemortsdialekt, men i den här intervjun kan man åtminstone få ett hum av Österbergs munktorpsmål. Riktigt hur det lät när Petrus var i farten vet nog bara farmor.

4 kommentarer

Under Språk

Uttalet skiljer mellan folk och folk

Den som försöker logga in på Stockholms universitets nät möts av ett meddelande om att nätverket undersöker om man ska få tillträde. ”Shibboleth Authentication Request Processed” står det. Vadå shibboleth-autentisering?

Shibboleth, eller schibbolet som det heter på svenska, är egentligen ett gammalt hebreiskt ord för den del av en planta som bär frön. Men ordet har också fått en helt annan betydelse, tack vare en biblisk legend om ordets uttal. I Domarboken 12:5–6 står det såhär:

Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej sade de: ”Säg shibbolet!” Om han då sade ”sibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.

Gileaditerna använde alltså uttalet av schibbolet för att avgöra om någon var vän eller fiende.

Såna här test lever kvar än i dag, även om vi inte är så drastiska som gileaditerna. Men visst kan vi fastställa en persons härkomst utifrån om hen säger ”kaffe” med grav accent eller akut. Visst lägger vi märke till om en människa säger /kånferangs/ eller /kånferens/ och /ackseptera/ eller /asseptera/. För en del ord finns det en språkriktighetsskillnad, vilket gör att vissa människor tar folk som säger ”situationstecken” för bakomvagnentappade efraimiter.

Detta fenomen ligger till grund för den språkvetenskapliga termen schibboletfunktion, som handlar om hur språkbruket kan användas för att skilja olika människogrupper från varandra. Man kan till exempel säga att varianterna ”större än mig” och ”större än jag” har blivit en schibbolet i det svenska språket. Den som säger fel är det fritt fram att hugga ner.

2 kommentarer

Under Språk

Det här är bra språk

Som utbildad språkexpert får jag ibland agera Björn Hellberg i diverse språkdispyter i min umgängeskrets. ”Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa?” frågade en man mig nyligen. Hans fru, som hade någon slags anknytning till stället Ramlösa, menade att alla som uttalade det med långt a blev tappade i ett marmorgolv när de var små. Själv menade mannen att uttalet med långt a var det enda rimliga utifrån den stavningen som ordet har. ”Säger du att du har inrammat din tavla också?” frågade han surt.

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Klicka på bilden för att lyssna på när Artie Bucco i Sopranos erbjuder sina restauranggäster lite "Rämlöousa".

Det äkta paret lyckas få med nästan alla argument som är värda att beakta när man ska besvara en språkriktighetsfråga. Få språkriktighetsfrågor har ett kortfattat korrekt svar. I stället måste man svara med en diskussion. De här frågorna måste man då ha med i diskussionen:

  1. Är något av alternativen betydligt vanligare än det andra?
  2. Har alternativen olika stilvärde, alltså verkar det som att man blev tappad i ett marmorgolv när man var liten om man väljer det ena alternativet?
  3. Har något av alternativen stöd av historien?
  4. Hur tillämpas regeln på liknande fall?
  5. Är något av alternativen enklare att förstå än det andra?
  6. Spelar det någon roll?

I något fall kanske man behöver komplettera med en fråga eller två, men överlag brukar man komma fram till en rimlig slutsats om man funderar igenom dessa frågor. Heter det då Raaamlösa eller Rammmlösa?

  1. Vanlighet: Uttalet Rammmlösa verkar vara vanligare i vissa trakter, medan Raaamlösa är vanligare i andra.
  2. Stilvärde: Båda varianterna verkar ha lågt stilvärde i de trakter där man föredrar det andra uttalet.
  3. Historien: Rammmlösa kan sägas ha stöd av historien, eftersom det är så man uttalar namnet i den trakt där stället finns.
  4. Liknande fall: Vokaler som kommer före en enkeltecknad konsonant ska normalt uttalas långt, vilket ger stöd för uttalet Raaamlösa. Samtidigt är den här regeln svår att tillämpa när den nästa stavelsen också börjar på konsonant. Frågan om huruvida a:et ska uttalas långt eller kort avgörs av huruvida man ser det som att det finns en morfemgräns mellan m:et och l:et. Om man tycker att det är en tydlig morfemgräns vore det rimligt att uttala ordet som man uttalar ”ramlag”, och om man inte ser någon morfemgräns ska det uttalas som ”ramla”.
  5. Begriplighet: Denna fråga är kanske viktigast av alla, men jag tycker inte att något av alternativen är svårt att förstå.
  6. Viktighet: Det spelar ingen roll. Särskilt när det gäller ledigt talspråk, och ännu särskildare när det gäller talspråk som varierar mellan olika dialekter, så tycker jag att inte ens Allah borde bry sig om vilken variant man väljer.

Där har vi alltså svaret. Heter det Raaamlösa eller Rammmlösa? Skitsamma.

7 kommentarer

Under Språk

Där finns grönt gräs i Malmö

Under påsken ska man södra sig så långt det bara går. Det är en passande genväg till våren, har jag märkt. Därför firar jag nu jesus död och uppståndelse i Zlatan-hood. Här finns det inte bara penséer och grönt gräs, utan också en stor användning av ordet ”där”.

- Finns där mjölk i kylen? frågar man.

- .jo, svarar man. Där finns tre liter.

Dialektdraget är ju egentligen inte konstigt – det är mer logiskt att använda ”där” än det rikssvenska ”det”. För vad betyder egentligen detet i en mening som ”Det finns mjölk i kylen”? Svaret är: ingenting. Anledningen till att vi använder ”det” är att svenskan har subjektstvång. Om inget annat ord kan användas som subjekt, så stoppar man in ett innehållslöst ord för att så att säga hålla meningen på plats. I rikssvenskan stoppar vi in ordet ”det” och vi kallar det formellt subjekt. Malmöiterna använder istället ett lite mer innehållsbärande ord i såna meningar. Men det funkar ju bara i meningar som handlar om en plats: som här i kylen.

Nej, det här draget är inte det minsta konstigt. I hela engelskan finns ett motsvarande drag – man säger ju ”There is milk in the fridge”.

Jag gillar dialekter. I nästa nummer av Språktidningen finns min och Linus artikel om det norrländska dialektdraget inandnings-jo (som vi förresten stavar ”.jo”. Köp tidningen och lär.

Lämna en kommentar

Under Språk

Nytt bevismaterial i mysteriet Beda

Jag måste erkänna att jag hade lagt fallet högt uppe i en dammig hylla, beredd på att aldrig mer se det. Men än en gång är Josefin en trogen Watson.

Detta har hänt: jag skrev ett inlägg där jag undrade var uttrycket ”Lungende Beda” kommer ifrån, frågade om läsarna kände till det, och om de i så fall också använde påhänget ”, det är vals”. Jag fick lite hjälp, bland annat från ovan nämnda dr Watson, och kom fram till att det åtminstone används i Piteå också.

Nu har Josefin rådgjort med en inbiten Pitebo, och han visste att Beda är något man kallar vem som helst, åtminstone i Piteå. Typ som en jeppe, om jag förstod det rätt. Så man skulle typ lika gärna kunna säga ”Hörru Beda, tare lugnt nu va”. Det är definitivt ett framsteg.

Men jag undrar fortfarande varför just ”Lungende Beda” är så gjutet. Jag har haft mina misstankar att det är citat från en film, teater eller bok, men uttrycket verkar väldigt geografiskt begränsat. Jag frågade ett par sörlänningar i klassen och de hade aldrig hört något sånt uttryck.

Nu hoppas jag på fler kommentarer. Det skulle verkligen vara intressant att hitta ursprunget. Säg till om du hört det, eller om du inte gjort det. Alla samtal är anonyma, och syns inte på telefonräkningen om du inte ringer.

Lämna en kommentar

Under Språk

Framsteg i Beda-mysteriet

Nedan kan man läsa mina desperata ord om ursprunget och existensen av uttrycket ”Lungende Beda, det är vals”. Jag bad mina läsare om en hjälp på traven.

Till att börja med vill jag tacka er läsare för att ni lydde order. Efter tips och kommentarer dels här, och dels mejlledes, har jag nu åtminstone fått bevis på uttryckets existens. En läsare hade hittat en Gammal norrländsk folkvisa som avslutas med en exotisk ordlista. Även om det aldrig står ”Lungende Beda” (eller ”lungen dä”, ”lungen de”) i visan, så finns uttrycket med som uppslagsord – i sin helhet: ”Lungen de beda, hä ba vals”. Det lilla B:et får mig att undra om det är något slags dialektalt ord, som i så fall säkert är besläktat med verbet att be. Min spontana tolkning har alltid varit att en kvinna vid namn Beda borde lugna ner sig (eftersom det bara är vals de dansar).

Min pitefödda klasskompis Josefin kände till uttrycket från sina hemtrakter. Som ni kan läsa i kommentaren på förra inlägget, har hon en skenande ko med i tolkningen. Kan så vara, men jag känner mig inte färdig än.

Fortfarande undrar jag vilket geografiskt område uttrycket rör sig i. Och framför allt: hur, i allsin dar, uppstod det?

8 kommentarer

Under Språk