Etikettarkiv: Bibeln

21. Lilla jul är en mindre variant av den stora motsvarigheten

Det finns en handfull officiella datum för firandet av en mindre variant av julafton, och utöver detta kan ett mindre anspråksfullt firande infinna sig ungefär när som helst inom en månad före, eller möjligen någon vecka efter julafton. Ett av alla dessa formella datum är dock Tomasdagen, den 21 december.

I Finland firas en ganska officiell lillajulsafton årligen på lördagen före den första advent. Då ska man pynta en liten dvärgjulgran och ge sina barn minijulklappar. Högtiden är inte så officiell att den är en helgdag, men allmänt spridd i hela landet.

Inom försvaret finns det också ett traditionellt julspex som kallas lillejul. Det tycks oftast firas sista lördagen före julafton.

Från Skåne härstammar en tradition att fira lilla julafton, då dagen före den egentliga julafton.

Vissa firar Sankt Nikolaus dag, den 6 december, som en slags minivariant av julafton, medan andra kallar kyndelsmässodagen den 2 februari för lilla julafton. Ytterligare en dag som fått denna benämning är luciadagen, och en annan är Mårtendagen den 11 november. Dessutom kan både trettondagsafton och tjugondag knut få epitetet. (Uppgifterna kommer från Nationalencyklopedin, uppslagsord lillejul.)

Totalt finns det tio mer eller mindre officiella datum, varav ett råkar infalla just i dag (fattas bara). Firandet för dagen är annars aposteln Tomas, som var känd som kollegiets stora tvivlare. Han trodde nämligen inte på Jesus återuppståndelse förrän han uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus förmanade ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Men jag vet inte, jag tycker att Tomas verkar ha haft en sund hållning. Så vanligt är det ju inte att folk återuppstår från de döda.

En annan Tomas som gillar att använda sin tankeförmåga är för övrigt herr Riad, som svors in i Svenska Akademien under högtidsdagen igår den 20 december. Det kan vi väl också fira i dag på Tomasdagen. Här kan du läsa hans inträdestal.

15 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk, Uncategorized

16. Krubban blev Jesusbarnets första crib

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Du kan historien. Josef och den höggravida Maria tvingades ut på en påfrestande resa mellan Nasaret och Betlehem. Du vet fortsättningen också: I Betlehem var alla rum upptagna, Maria behövde föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba.

Av alla saker man kan ta fasta på ur julevangeliet har just detta fått en möjligen oproportionerlig uppmärksamhet. Det hade lika gärna kunnat vara en skolåda bakom en lagerhylla i en basar, men nu blev det en krubba, och således ska julpyntet innehålla en liten halmmodell som återger den spartanska scen då Jesus föddes. Den lilla modellen kallas för en julkrubba, eller bara krubba.

Den krubba som Jesusbarnet låg och jollrade i var en behållare för utfodring av kor och hästar. Svenskan har lånat in ordet från lågtyskan på 1400-talet, och den ursprungliga betydelsen är ‘korg’, ‘kärve’ eller ‘flätverk’. Ordet är för övrigt gemensamt med engelskans crib, som ju i dag betyder ‘spjälsäng’ och även är ett rätt vanligt amerikanskt slangord för ‘hem’ – och därtill ett möjligen utdöende slangord för ‘stjäla’. Alla dessa har samma ursprung som den svenskspråkiga krubban. Läs gärna mer på etymonline.

På svenska har vi också spunnit vidare på ordet och skapat slangordet krubb, som i ‘mat’ och krubba, som i ‘äta’. Den betydelsen fick vi under första halvan av 1900-talet, men här är inte Jesusbarnets krubba inblandad, utan ordet syftar helt enkelt på att djur äter ur en krubba. Den bibliska händelsen har dock legat till grund för barnkrubba, som är ett äldre ord för förskola.

Lämna en kommentar

Under Julkalender 2011, Språk

9. På Annadagen kulminerar julstöket

I går firade vi dagen då Maria blev till helt utan snuskiga aktiviteter. I kommentarsfältet lanserade en läsare en intressant teori om att det kanske är så att avlelsen blev till med en slags tidig IVF-teknik. Hur det är med den saken kan man aldrig veta, men sant är i alla fall att många barn i dag blir till med den tekniken – det vill säga helt obefläckat, om man nu vill använda det lugnt sagt laddade begreppet. Det kan man kanske påpeka för Maria-anhängarna (som märkligt nog oftare verkar vara negativt inställda till denna typ av systematiserade obefläckande avlelse).

Nåväl. I dag är det Annadagen. Och vem är Anna, utom just hon som inte hängav sig åt befläckning just på Marie avlelses dag? Just det: Anna är Marias moder, Jesus mormor, som också bland annat var fruktbarhetens helgon. Inte undra på, när hon själv är så fruktbar att hon blev gravid av en kyss.

Annadagen är en viktig hållpunkt i det traditionella julplanerandet. Ett gammalt ordspråk från Borgå lyder ”Anna med sin tomma kanna, dansar fjorton dagar före jul”, och på så sätt påmindes man om att det är dags att lägga på ett kol om man vill servera ett redigt julbord till julfirandet (ärligt talat får jag inte riktigt ihop det där med fjorton, men jag brukar försöka avstå från att uttala mig i matematiska frågor).

Till Annadagen finns traditioner som att avsmaka årets julöl, eller börja brygga det, eller åtminstone – om man är mer bekvämt lagd – skriva upp på inköpslistan. Det är hög tid att lägga alla eventuella lutfiskar i blöt och att börja baka sitt vörtbröd och sina pepparkakor. Dessutom är detta dagen då julgrisen ska slaktas, julbyket ska vidtas och juleljusen ska stöpas.

Hur detta relaterar till Jesus mormor vet jag inte riktigt, och det verkar finnas lite motstridiga hållningar om huruvida det verkligen är den Anna vi uppmärksammar i dag på Annadagen. Hur som helst kan man fundera över hur folk kunde ha tid och ro till att uppmärksamma något över huvud taget, utöver ölet, fisken, brödet, kakorna, grisen, tvätten och ljusen. Multitasking fanns visst redan förr i tiden.

4 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

8. Marias avlelse får ett extra e

I dag är det torsdag den 8 december. Känns dagen trist och grå? Känns det olidligt länge kvar till söndagens firande av tredje advent? Då kanske du kan drömma dig tillbaka 500 år i tiden, för då var dagens datum helgdagen Marie avlelses dag. (Dagen slutade vara helgdag år 1571, men fanns kvar som en liten påminnelse i våra almanackor fram till år 1901.) Så även om allt sannerligen inte var bättre förr hade du åtminstone haft ledigt i dag om du hade levt för 500 år sedan.

Ämnet för högtidlighållandet är alltså den obefläckade avlelsen, eller immaculata conceptio. I korthet kan man säga att det handlar om föreställningen att Maria har blivit till utan att hennes föräldrar hängett sig åt några syndfulla aktiviteter, och att hon därmed är fri från arvssynden. (Den obefläckade avlelsen handlar alltså inte om Jesusbarnets kyska tillblivelse, vilket man annars lätt hade kunnat tro.)

Datumet har satts till den 8 december helt enkelt för att hennes födelsedag räknas till den 8 september, och vare sig det försiggått någon synd eller inte ska det tydligen vara nio månader mellan befruktning och leverans. Hur man firade dagen har jag dessvärre inte kunnat hitta någon information om, men jag kan tänka mig att man skålade i julmust och kanske åt några torkade fikon.

Men en språkbloggsjulkalender kan knappast passera detta ärende utan att fråga sig varför det heter Marie avlelse, när vi alla vet att kvinnan heter Maria. Jag lämnar över ordet till Svensk språklära utgifven av Svenska Akademien (1836), som förklarar:

Qvinnors namn på ia eller na bibehålla i biblisk stil stundom den latinska ändelsen i genitiven, t.ex. Maria, genit. Marie

Att a:et blir till e i slutet av namnet, är alltså ett latinskt sätt att markera ägande – på samma sätt som man i svenskan lägger till ett s.

36 kommentarer

Under Julkalender 2011

2. Ljusstaken var en spets att sticka in i ljuset

Nu drar vi vidare på vårt julordsupptäckarstråt. Nästa ord på tur är ljusstake – för ett föremål som inte är distinkt knutet till just julen, men som väl dyker upp titt som tätt i julfirandet.

Ordet ljus är ett urgammalt ord som har släktingar i språk som latin (lux), grekiska (leukós) och engelska (light). I det svenska språkets ljusfamilj finns också medlemmar som lykta, låga och lysa, alla med gemensamt ursprung. Detta vittnar för övrigt om att lj-stavningen en gång faktiskt var motiverad, trots att den i dag ifrågasätts av varje någorlunda kritiskt sinnad människa som försöker lära sig att skriva på svenska. En gång i tiden hördes alltså l:et.

Ursprungligen syftade ledet stake på en spets som stack upp i hållaren, som man stack in i det mjuka ljuset. Staken är alltså något som stagar upp, och förr användes det också i betydelsen ‘käpp’ eller ‘påle’. Svenska Akademiens ordbok anger den primära betydelsen ‘lång, smal, (tämligen) jämntjock o. rak påle’. Alla som gått i mellanstadiet kan ta tillfället i akt att fnissa åt påminnelsen om den andra betydelsen som ordet kan ha.

Också sammansättningen ljusstake har några år på nacken. Så tidigt som år 1526 formulerades Matteus 5:15 så här: ”Ey tender man liws och säter thet vnder ena skeppo, vtan på en liwsa staka ath thet lyser allora them som i hwset äro” (enligt SAOB). Alltså ungefär ‘man tänder inte ett ljus och sätter det under en skäppa, utan på en ljusstake så att det lyser för alla som är i huset’. I dag lyder bibelordet ”och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren”. Ljusstakar har visst under 2000-talet förlorat sin självklara förstaplats som ljuskälla. Men budskapet står pall: när man ändå ska tända ett ljus kan man väl passa på att lysa upp för fler än sig själv. Det var väl ett julebud så gott som något.

4 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Två påskpassager i temat passera

1
”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.” Så säger herren Gud själv i bibelns Andra mosebok 12:12–13. Inte så trevligt kanske, men det är här vårt påskfirande en gång började.

I dag handlar ju den svenska majoritetspåsken, förutom tillfället att sälja slut på rester av must och skinka som blev över efter julen, och förutom tillfället att äta groteska mängder lösviktsgodis och chokladdragerade marsipanägg, om att hedra minnet av Jesus död och uppståndelse. Men redan innan Jesus var påtänkt (om man nu i strikt bemärkelse kan hävda att han någonsin var påtänkt, med tanke på jungfrufödseln och allt) firades påsk. Då var det en judisk högtid som hedrade minnet av israeliternas uttåg ur Egypten.

Innan Israel blev en ockupationsmakt hade deras invånare det ganska knapert ett tag, och därför utvandrade många israeliter till Egypten för att överleva (allt enligt moseböckerna, med hull och hår). När israeliterna började få det godare ställt blev makten nervös att de skulle ta över landet, och därför förslavade makten alla israeliter. Då fick israeliterna det ännu mer knapert, och Gud försöker därför lösa detta. Så här presenterar Gud sin plan när han pratar med Moses och Aron:

Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren. (Andra mosebok 7:3–5)

Personligen ser jag inte egenvärdet i att medvetet göra farao hård och omedgörlig, men Guds vägar är som bekant ougrundliga. Efter detta kom de där nio plågorna, med gräshoppor och grodor och Gud vet vad, och så slutligen den tionde plågan. Det är då vi kommer till påskpoängen: Gud ska gå ut i Egypten och döda allt förstfött han kommer över, och för att slippa denna plåga ska man slakta ett lamm eller en get, tömma det på blod och stryka blodet runt sin dörr. När Gud ser detta ska han passera, eller ”pesach”, som det visst heter på hebreiska. För att göra en lång historia kort: Gud skonade israeliterna, och i och med detta kunde de göra sig fria från slaveriet – hurra! – och härav pesach som sedemera blev till ordet påsk.

2
Denna religiösa ökenvandring blir särskilt intressant i ljuset av en skylt som sitter uppe bakom Stockholms universitet för närvarande. Skylten har nog inte egentligen någon påsklig avsikt, men i brännpunkten mellan traditionsutgärvningar och texters funktionalitet finner den ändå sin plats i här, just denna påskafton:

Det är just passerandet som är det intressanta. Passera, som i ”gå härifrån för annars får du sprängning på dig”, eller passera som i ”gå på bara för det är lugnt just nu”?

För att ha användning av skylten behöver vi tolka förhållandet mellan skyltens två yttranden. De korta signalerna förklaras med hjälp av en påståendesats som berättar vad som händer: skott kommer. Förklaringen till långa signaler är en uppmaning till vad vi ska göra när vi hör dem: passera. Man kan tänka sig att samma information inte gäller för två olika typer av signaler, vilket innebär att det antagligen inte kommer att komma skott när det är lång signal, och att man inte uppmanas att passera när det är kort signal. Mycket längre kommer vi dock inte. För att kunna räkna ut vad vi ska göra när det kommer korta signaler, måste vi veta vad motsatsen till ”passera” är. Ska vi vänta tills sprängningen är över, ta oss härifrån, eller absolut inte passera sprängningsplatsen?

Instruktioner är svåra, det har jag skrivit en hel magisteruppsats om. Två problem blir direkt tydliga i denna kortfattade skylt. För det första bör man skriva instruktioner som instruktioner; om det är tänkt att jag ska bete mig på ett särskilt sätt på grund av att det kommer att komma skott, är det bäst att skriva det. För det andra är det enklare att förstå en instruktion och att genomföra den handling den instruerar till, om man får veta varför man ska göra det. Men begriplighet vore ju en enkel match om det inte vore för tydlighet. Man skulle utan vidare kunna överösa den där skylten med information om hur sprängningen går till och hur den påverkar förbipasserande, men då skulle den bli mindre översiktlig och därför ännu mindre användbar. Konsten är att berätta så mycket som möjligt så tydligt som möjligt på så lite utrymme som möjligt.

Glad påsk!

10 kommentarer

Under Begriplighet, Språk