”Bah! Humbug!” säger Ebenezer Scrooge som svar på nevön Freds gladlynta julhälsningar. Mot denna anklagelse har Fred svårt att försvara sig. Det är klart att jul är humbug, trams, kulturellt hittepå. Vad Charles Dickens klassiska julsaga handlar om är dock att humbug är precis vad både Ebenezer Scrooge och resten av världen behöver för att bli lycklig.

Så julkalenderns upptäcktsfärd genom allehanda julidéer ska inte ses som ett försök att avslöja att julen är fånig. Det visste vi redan från början att den var, och så ska den förbli. Däremot var tanken att julidéerna skulle ge oss en bättre förståelse för vad jul egentligen är för något. Det gick upp ett ljus för mig när jag skrev gårdagens lucka och försökte argumentera för att jultomten finns, om än bara i form av en kulturell konstruktion. Plötsligt slog det mig att detsamma gäller för själva julen. Julen finns, för vi beter oss som om den fanns. Vad jul är, blir då vad vi ser som jul. Och då faller det ju sig så väl att vi just har gått igenom en hel räcka idéer som handlar om detta ämne.

Det finns tre inslag som återkommit i julkalenderluckorna: julidéer är ofta konservativa, kommersialistiska och patriarkala. Men vi ska inte hänga läpp över dessa dystra slutsatser, för sådana kan nästan alla diskursanalyser, i princip oberoende av material, komma fram till. Åtminstone när det gäller de två senare strömningarna handlar det nog mest om det samhälle som julfirandet utspelar sig i; de skulle säkert gå att hitta om vi tittade närmare på påsk, midsommar och halloween också. De konservativa inslagen tror jag dock är lite mer unika för just denna högtid. Det tar sig uttryck dels i idéer om att mysig jul ska vara som ”förr i tiden”, dels i ett ovanligt puristiskt motstånd mot förändringar. Hur blev det så?

Sociologen Pierre Bourdieu har sagt mycket klokt om idéer som växer till övertygelser i en kultur. Om historia och föreställningar om ursprunglighet har han sagt att ”what appears, in history, as being eternal is merely the product of a labour of eternalization performed by interconnected institutions” (i Masculine Domination). Han säger alltså ungefär att det som verkar vara evigt när man tittar på historien i själva verket är en produkt av olika institutioners insatser för att få det att framstå som evigt. Så vilka institutioner har konstruerat dessa idéer, och i vilket syfte? Svaret finns nog inte riktigt, men det kan vara nyttigt att ställa sig frågan.

Och samtidigt som man funderar på det där får man inte glömma att skråla med i någon amerikansk juldänga som det säkert går att hitta dunkla misogyna strukturer i. Diskursanalys är faktiskt inte så mycket mindre fånigt än något annat, om man verkligen ställer det mot väggen.

God jul!

Detta ämne har faktiskt hunnit debatteras i kommentarsfältet på en av årets julkalenderluckor. Visst kan man se det som att tomten inte finns, för i stället för att uppträda i egen hög person är han ju en figur som gestaltas av andra personer. Som barn fick vi intygat för oss att gestaltningen är själva figuren, och kanske är det triumfen över genomskådandet av den livslögnen som får oss att dra den förhastade slutsatsen att tomten helt enkelt inte finns. För det är ju klart att han gör det. Vi kan prata om tomten, är överens om hur han ser ut och hur han beter sig. Vi vet ungefär hur hans röst låter och att han tycker om risgrynsgröt.

Att det inte finns någon enskild köttslig referent för denna idé är visserligen sant, men som koncept finns han ändå. På det sättet påminner konceptet tomten om konceptet julen som helhet (men debatten är ju inte lika ivrig om huruvida julen verkligen finns, trots att den uppenbarligen är påhittad).

Så tomten finns, och utgörs av våra idéer om vem han är. Under resten av dagens lucka ska vi titta närmare på hur dessa idéer ser ut. Essensen är att han är god och glad.

Tomten skrockar avslappnat och har alltid tid att lyssna på ett barns önskemål om julklappar. Han är aldrig sur eller uttråkad, och i legenden om Rudolf med röda mulen tvekar han inte att ställa sig på den svages sida (eller ja, åtminstone låter han den svage utföra en tjänst åt honom). I sin frånvaro kan tomten också vara dömande – han håller koll på vilka barn som varit snälla och ätit sina grönsaker, och vilka som ställt till bekymmer för sina föräldrar. Dömandet fungerar så som ett latent hot mot bångstyriga barn att bli utan julklappar.

Också till sina yttre egenskaper är tomten en väletablerad figur. Han är självklart en man och är i den övre medelåldern: dessa två egenskaper symboliseras i ett och samma karakteristikum, nämligen det vita skägget. Tomten har också en distinkt kulmage, vilket blir en symbol för välstånd och pondus.

Med sin gladlynthet och givmildhet är tomten givetvis en viktig symbol för julen. Man kanske kan tänka sig denna figur som ett förkroppsligande av hur julen ska vara. Inte minst är det ju tomten som iscensätter kommersialismens viktigaste inslag i julfirandet: julklappsgivandet.

Intressant är också hur mycket tomten påminner om andra personer med makt i västvärlden. Också de är i regel lite äldre män med välfärdsmage, moralisk idolstatus och tillräckligt med ekonomiska resurser för att kunna vara så generösa att de ses som goda.

Santa Claus is coming to town i morgon. You better watch out.

Den här idén kan verka självförklarande vid en första anblick. Det kan tyckas finnas ett givet samband mellan traditioner och historiekärlek. Men det blir inte lika självklart om vi jämför med de traditioner vi har för högtiden som firas veckan efter julafton: nyår. Visst finns det starka idéer om hur nyår ska firas: bubblande vin, fyrverkerier, exotisk frukt och glittrande klädsel. Men det finns inte något puristiskt konservativt ideal; folk tycker normalt inte att nyår firades ordentligt förr i tiden, och att det bara blir sämre och sämre ju fler nya inslag som tillkommer.

För jul är dock sådana åsikter inte ovanliga, som vi sett tidigare i julkalendern. En illustration över den mindre bråkiga versionen av julens historiekärlek kan sajten juligen.se ge. Så här ser deras startsida ut:

Här finns flera signaler för något slags förr i tiden. En självklarhet är att tomten ska ta sig framåt med djurdragen släde, vilket är ett färdsätt som inte direkt någon använder i dag. I övre högra hörnet ser vi en tomte som sitter och skriver ett brev – med gåspenna och bläckhorn så klart. På bilden syns också en snögubbe med en slags ringklocka, och en anspråkslös liten stuga; ingenting särskilt historiemärkt, även om såväl ringklockor som femtonkvadratsbostäder var vanligare för hundra år sedan än i dag. Huvuddelen av sidan tas upp av en pappersrulle, vilket man på tjugohundratalet knappast någonsin ser i naturliga sammanhang. Fäst i pappersarket är också ett litet lacksigill, vilket också är något som i dag i princip aldrig används utom möjligen när det är dags att smycka julklappar. Det finns också detaljer som att information om julen illustreras med en gammal uppslagen bok, att önskelistan ska skrivas på pappersrulle, och att julbordet symboliseras med en hel gris upplagd på ett fat.

Det står alltså klart både att julen är historiekär, och att inte alla våra traditioner måste vara det. Varför ser det då ut så just när det gäller jul? Jag kan inte komma på något bra svar på den frågan.

De senaste åren har det dykt upp flera välgörenhetsorganisationer som tar fasta på traditionen att ge julklappar, och samtidigt utnyttjar människors notoriska bekymmer med att hitta på bra saker att ge bort. Genom dem kan man ge bort föremål som getter, skolböcker och brunnar – från julklappsmottagaren till en människa som behöver gåvan bättre. Andra organisationer hjälper till på hemmaplan, som Stockholmsbaserade Gula änglarna som hjälper hemlösa, och porträtterades i ett reportage i SvD en jul för några år sedan.

En legendarisk julvälgörare är vid det här laget Karl-Bertil Jonsson, som i en saga av Tage Danielsson och Per Åhlin bestämmer sig för att dela ut rika människors julklappar till de fattiga. Filmatiseringen av sagan har länge varit en klassiker på julaftonsteven.

Något av en sockerchock kan det bli av västvärldens musikers pompösa välgörenhetsinsatser i juletid, som Band Aids klagolåt om att there won’t be snow in Africa this Christmas, eller Triads uppmaning att tända ett ljus för jordens barn (vad de nu ska ha det till).

Det är klart att det alltid går att problematisera välgörenhet. Åsa Linderborg är en av alla som gett julgodheten en kritisk blick, och en av hennes slutsatser är att små välgörenhetsinsatser från privilegierade till oprivilegierade är en solidaritetsmässig skenmanöver och en klapp på axeln till klassamhället. Hellre en verkligt solidarisk skattepolitik än skatteavdrag för rika människors förmenta givmildhet, menar hon.

Visst, välgörenhet ska aldrig behöva ersätta ett stabilt samhälleligt skyddsnät. Och visst finns det något förmätet med att känna sig som en fantastiskt god människa efter att ha skänkt en tjuga till en hemlös. Men omfördelningspolitik och verklig godhet åsido – lite medmänsklighet kan knappast skada.

I många familjer blir barnen själva publiken för julidyllen. Matlagningen, knäckkokandet, pyntandet och noggrannheten med traditionerna är för barnens skull, och ögontindringen blir på så sätt ett kvitto för att arbetet har lyckats.

Självklart är detta en användbar idé att spela på för den som har något att vinna på att vi fixar mycket inför julen. Ett stort varuhus har exempelvis tagit vara på idén i denna annons:

Vem vill inte se en äkta, fysisk, förväntansfull glädje hos barn de tycker om? Exakt. Se då till att handla riktigt många saker, så att det blir uppfyllt.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

Det är dessutom fascinerade hur fasta dessa julens tre centralfigurers könsidentiteter är. Bäst är jultomten, som ju är en karaktär som sällan framträder i egen hög person, utan iscensätts av en massa andra människor varje år. Det har hänt mer än en gång att jag behövt hoppa in som ställföreträdande jultomte för de yngre julfirarna. Då är det givet att jag ska byta könsidentitet, och spela man. Jag ska ta på mig skägg, tala med mörkare röst och omtalas som han. Ingen kan tänka sig att tomten skulle kunna vara en hona – det är ju tomtemor som är det, och tomtemor kommer inte med en säck över axeln och klappar på dörren. (Och i heteronormativitetens heliga namn är det självklart outsägligt otänkbart att tomtemor skulle ackompanjeras av en annan hona.)

Att Jesus, vars födelsedag är själva föremålet för allt knäckätande, tycks ha råkat vara en man är det svårt att göra något åt vid det här laget. Man blir väl aldrig av med kommentarsfältspolitikerna om man föreslår att vi ska flytta julafton till, säg, Rakels födelsedag. Och Kalle Anka är uppenbarligen så helig julmark att inte ens själva Disney kan plocka bort en judestereotyp som ingen ändå brydde sig om. Men i tomtandet finns det faktiskt utrymme för lite ny könsfördelning. Ja, låt oss kvotera in några icke-män i farbror jultomtens vikariepool i år. Välsignad vare hen, som kommer som jultomten!

Det var alltså norm i skriven svenska fram till ungefär mitten av 1900-talet att böja verben olika beroende på om subjektet var en eller flera. Alltså:

Jag kommer från pepparkakeland.
Men:
Vi komma från pepparkakeland.

Detta är onekligen en bra resurs att ta till i julklappsrimmandet. I Språkrådets råd för den som knåpar med julrim varnar de dock för användning av pluralböjda verb till subjekt i singular. Till exempel har de hittat detta julkort:

Där ska det ju vara ”tomten lyktan tänder” och ”han även en julhälsning sänder”, eller ”tomtarna … tända” och ”de … sända” – om man vill lyda under gamla tiders verbkonventioner vill säga.

En fantastisk källa för gamla tiders julidéer är Svenska fornsångers tredje band (1842), där Adolf Iwar Arwidsson beskriver hur ett präktigt julfirande ska se ut. Huvuddelen av julfirandet avhandlas under avsnittet om Trettondagsstjärnan, ett slags program för en artonhundratalsjulshow med dikter och sånger. Alltmedan programmet beskrivs kan dock författaren inte låta bli att ondgöra sig över hur sångerna  har ”nödgats emottaga fläckar och lyten af den folkklass hvars sysselsättning den numera utgör”. Precis som Avpixlat-bloggen i år rasade över att Svt visade luciafirande med rapmusik och en svart person i huvudrollen upprörs Adolf Iwar Arwidsson över hur ”nyare tiders händelser och lefnads åsigter hafva … intryckt sin stämpel”, och anser att ”det hela visar sig sönderbrutet och fragmentariskt”. I sin skildring av skådespelet använder han därför de uppteckningar som ”minst bära vittne om sednare klumpiga tillägg” (citaten från s. 514).

Idén om att julfirandet förstörs om det förändras är alltså ingenting nytt. Möjligen har den tagit sig ett nyare uttryck de allra senaste åren, när kritiken inte bara har riktats mot personer som anses tillhöra en lägre klass, utan även mot queerfeminism och antirasism som har ifrågasatt roller i luciatåget. Angående det där om den uteblivna pepparkaksgubben, som jag nämnde i luciadagens inlägg, har förresten radioprogrammet Medierna bringat lite mer klarhet och klokhet. Lyssna gärna på det! De frågar till exempel Jimmie Åkesson om han på allvar tror att julfirandet är hotat med tanke på den julpyntsöverdos som prunkar i varje offentligt rum (”It looks like Santa’s balls exploded”, som den amerikanska komikern Jon Stewart uttryckte det).

Det här är min version av sagan: Den handlar om en liten typ som heter Vigg, som ligger hemma i en ödslig grå stuga och har tråkigt. Så kommer en tomtenisse och tar med honom på julklappsutdelning i nejden. Medelklassungarna får medelmåttiga presenter, som pennknivar, psalmböcker och fingerborgar, medan överklassbarnen får överdådiga gåvor som glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Kungens barn får värsta militärscenen som öfvergick allt Vigg någonsin hade sett. Så man kan ju fatta att Vigg var ganska peppad efter allt detta när det slutligen var dags för honom att få sin julklapp. Och så fick han ett par raggsockor. Vigg ba ”…”.

I berättelsens andra del åker Vigg och tomtenissen till fjällkungen, som bor i ett lodrätt berg. När de går in i berget är det fullt med ormar och paddor som ser ganska äckliga ut. Det visar sig att en av de fetaste giftpaddorna är där på grund av Viggs oförnöjsamhet och afund. Varje gång en människa i trakten tänkte en ond tanke skulle det visst komma dit en padda eller huggorm. Men inte nog med att paddorna och ormarna är där och ser äckliga ut. Det finns också en prinsessa som håller på att dö, och på något oklart sätt hänger hennes livhank på att människorna i nejden ska tänka mer goda tankar, som blir till en guldvikt i den ena vågskålen, och inte onda tankar som blir till äckliga djur som krälar runt i den andra vågskålen. Vigg får sjukt dåligt samvete över att ha yrkat på en mer rättvis fördelning av julgåvorna. Prinsessan överlever.

Ungefär så här såg Viktor Rydberg ut när han begrundade sin sedelärande julsaga:

För föräldrar som inte har råd att ge jätteflashiga presenter till sina barn fyller sagan säkert en god funktion, men man hade verkligen kunnat hoppas på att Viktor Rydberg skulle ta vara på smashläget att lära barn lite om fördelningspolitik och motstånd mot ekonomisk orättvisa. I stället säger han bara åt Vigg att hålla tyst och vara nöjd med vad han har – och det inte ens för hans egen skull, utan för att en prinsessa i något berg dör annars.