Category Archives: Engelska

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (pausunderhållning)

De senaste tre månaderna har jag ägnat åt att plöja igenom teveserien Sopranos. Den handlar om maffiabossen Tony Soprano, som bor i New Jersey med sin hemmafru Carmela och två barn. Det handlar ofta om att Tony är arg. Ibland är det någon som är skyldig honom pengar, då slåss han. Ibland mördar han folk som stör honom. Ibland svär han bara åt dem. Tony är överviktig och äter mycket, särskilt italiensk skinka och glass. Alla i Tonys maffiafamilj har sicilianskt ursprung, men alla är födda i USA, utom Furio som var med ett tag, han var direktimporterad. Den italienska kulturen har mycket hög status; den har nästan något mytiskt över sig. Bara några få av maffiamännen kan italienska. De andra låtsas att de kan.

Vad har detta att göra med slemmiga monster? Jo, just den italienska kulturens höga status. Det är den som är det slemmiga monstret på den amerikanska östkusten. Jag ska förstås understryka att italienskan inte gör några anspråk på att ta över hela domäner från engelskan, och att den inte heller har hög status på särskilt många områden. Dessutom, eftersom det inte är särskilt många som faktiskt kan italienska, tar sig statusen nästan aldrig uttryck i kodväxling (men jag återkommer i ett senare inlägg till vad som egentligen kan tänkas föräras med beteckningen kodväxling). Italienska lånord förekommer dock frekvent, det var det jag skulle säga.

Det kan vara intressant att titta på vilka typer av ord som maffioserna väljer att säga på italienska i stället för på engelska.

En av de tydligaste trenderna är att lånorden nästan bara är substantiv och interjektioner. Ofta betecknar de mat, som manicotte, ziti, canolli, prosciutto, capicola och så vidare. Ingen chock att de maträtterna har italienska ord; de finns antagligen inte på engelska. När det ska ätas, och framför allt drickas, kan det också passa bra med en a salute eller cent’anno eller varför inte båda tillsammans: salute a cent’anno. Det betyder bokstavligen ‘hälsa i hundra år’, men används som vi svenskar använder ‘skål!’.

Andra ord är knutna till maffiaverksamheten, som capo eller capitan som används för mellanchefer. Ordet paesano används också i det sammanhanget, för att beteckna en person som har samma ursprung som en själv – det betyder just ‘landsman’. Motsatsen är en madigan, alltså en ‘amerikan’. En verksamhet som är kopplad till själva maffian, om än lite lösare, är männens sexuella relationer till andra kvinnor än deras fruar. Ordet för älskarinna är till exempel gomaar, vilket kommer från italienskans cumare som har samma betydelse. Med snygga tjejer kommer ofta också en snygg gagooz, ‘röv’, från syditalienskans gaguzza som egentligen betyder squash eller squashblomma.

Som jag nämnde tidigare blir Tony arg rätt ofta. Det hände till exempel när hans dotter blev tillsammans med en mulignon, som är ett nedsättande ord för svarta, ungefär som engelskans nigger, eller för den delen svenskans ‘neger’. På temat politisk korrekthet kan jag också fylla på med att det tog hus i helvete när det kom fram att en capo i familjen var fenucca, alltså ‘bög’. När ilskan slår till kan det kännas bra att avreagera sig med några väl valda svordomar. Klassikern är förstås va fungool, ‘gå och knulla’, ‘dra åt helvete’. Förolämpningar som ubats – från pazzo, ‘tokig’, ‘du är tokig’ – kan också funka i sådana sammanhang. Cidrule har ungefär samma betydelse: ‘vad korkad du är’. Om någon kommer med ett erbjudande som man faktiskt kan vägra så säger man stoo gatz – från questo cazzo som egentligen betyder ‘den här kuken’, men i sammanhanget snarare ‘det kan du glömma’. En svordom som passar bättre för spontana utrop är a managia, som alltså betyder ungefär ‘jävlar också’. Lite timidare är utropet marone som betyder ‘madonna’, och används ungefär som svenskar använder ‘herre gud’.

En slutsats av detta kan vara att italienskan kommer fram när det kulturella ursprunget blir viktigt. Vid rituella sammankomster som maffiakonferenser och familjemåltider passar italienskan. De italienska svordomarna och skällsorden kanske kan ses som ett tecken på den italienska kulturens höga status inom gruppen: när de nedvärderar en person tar de stöd av ett högt värderat språk. Talaren kan ibland använda språket som ett tecken på att hen har tillträde till ett finrum där den smädade inte får komma in.

Särskilt intressant i sammanhanget blir det ju att många av orden har ett uttal som ligger ganska långt ifrån det ursprungliga italienska uttalet. De italienska lånorden blir i stället som en imitation av det högt skattade språket och av den kultur som är knuten till det, men i själva verket är det egentligen ingen av maffioserna som har fullt tillträde.

Fotnot: Många av orden och förklaringarna till dem har jag tagit från Greg Gaglianos Viewer’s Glossary. Ta en titt om du inte är mätt.

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 5)

Frekvensen av belägg för svenskars kodväxling har dalat. Dokumenteringen av ditot på den här bloggen, that is. I verkligheten har det förstås kodväxlats som aldrig förr, jag har bara varit för lat för att dokumentera det. Nu kommer hur som helst det femte belägget (med 10 i sikte). Det kommer från en Facebook-status, eftersom Facebook har blivit något av ett tema i bloggen.

JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 4)

Jag märker att jag väljer mindre och mindre ortodoxa belägg för min tes om att svenskar brukar fylla ut sina yttranden med fraser på engelska. Det beror inte på att det inte finns ortodoxa exempel, utan på att jag är alldeles för ateistisk för att ta med dem. Igår åkte jag till exempel tunnelbana med en kille som kodväxlade like there was no tomorrow. Men jag ska inte använda honom som exempel, för jag tror han var bipolär eller arenbifän. Istället ska jag citera en affischreklam som körs av ett stort teknikföretag just nu.

AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

Äsch, det kändes som en bra idé när jag antecknade det. Kanske kommer den känslan tillbaka.

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 3)

Det här är det tredje belägget för att svenskar plötsligt kan dra till med en engelsk fras i ett i övrigt svenskt samtal. Det utspelar sig i kommentarsfältet i ett fotoalbum på Facebook. De skrivande är kusiner, och båda har svenska som förstaspråk. Fotot är en närbild på Karsten.

KVINNA: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
KARSTEN: Haha, people keep saying that..

Karsten heter egentligen något annat.

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 2)

Det här är det andra belägget för att svenskan håller på att bli uppäten av slemmiga engelskmonstret. Vilket det alltså inte håller på att bli. Den här kategorin av inlägg blir ju bara mer och mer förvirrande by the minute.

I går morse vaknade jag till en hätsk diskussion mellan Täppas Fogelberg och en man som var arg på något som jag inte hann definiera innan diskussionen var slut. Det hela avbröts nämligen av att Täppas sa ett telefonnummer och så:

TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

Och så blev han överröstad av den där hoppiga sången.

Lämna en kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 1)

Jag skrev för några dagar sedan att jag skulle återkomma till temat att engelskan är som ett slemmigt monster som äter upp den stackars svenskan vilket man till exempel kan se i det att många unga personer lägger till engelska fraser i slutet på yttranden like what the fuck. Det här är inte det slutgiltiga återkommandet; jag tänkte att jag istället skulle ägna några veckor åt att samla på mig belägg för analys. Det här belägget kommer från personalen på en skönhetsinrättning i Stockholm. De hade börjat prata om bröstläget hos de kvinnliga anställda.

KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.
(samtalet dör)

5 kommentarer

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Engelskan är som ett slemmigt monster som tuggar i sig den stackars svenskan

Ibland hör man folk som tycker att engelskan är som ett slemmigt monster som tuggar i sig den stackars svenskan. Jag är inte en av dem. Dock tycker jag att det är intressant att se hur och var engelskan finns i svenskan. Ibland är den onödig, ibland berikande.

Det står i Svensk ordbok att potatis är ett lånord från engelskan. Det kunde man inte tro. Det känns så konstigt att jag misstänker att jag tolkar texten fel.

Alldeles för ofta har jag läst om engelska lånord i svenskan. Jag är uttråkad. Svenska språket skiter fullständigt i att räls ursprungligen kom från engelskans rails. Det spelar faktiskt inte längre någon särskilt stor roll. Det är ett svenskt ord med svensk böjning och så pass svensk stavning att det till och med innehåller en bokstav som inte ens finns i det engelska alfabetet. Och detsamma gäller för lite nyare ord som mejl och dejt (åtminstone med de stavningarna). Ja, tesen för det här stycket är: de där lånorden kommer aldrig – a l d r i g – att utgöra ett hot mot svenskan.

Kanske utgör inte heller följade fenomen något hot, men likväl förtjänar det att nämnas. Jag har nämligen lagt märke till att människor i min omgivning ofta drar till med hela fraser på engelska i lättsamma konversationer. What the fuck is that about? Det ska jag fundera på i några dagar. Om jag kommer på något smart så återkommer jag; om inte så raderar jag diskret det här inlägget.

1 kommentar

Filed under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk