Author Archives: Linnea

Att skriva i en oföregången genre

Engelska blir ett allt starkare vetenskapligt språk i Sverige. Exempelvis skrivs nästan 9 av 10 avhandlingar vid svenska universitet på engelska i dag. Detta har bekymrat den svenska språkvården. Farhågan har varit att svenska forskare ska förlora förmågan att tala och skriva om sin forskning på svenska, och att själva det svenska språket kommer att sakna ord och uttryck som kan användas för att tala och skriva om vetenskap [1].

”Om den svenska vetenskapsvärlden helt går in för engelskan kommer givetvis detta på sikt att få allvarliga konsekvenser för svenskt vetenskapligt språk och svenskt fackspråk. Det kommer att successivt utarmas och bli alltmer otjänligt.” (Gunnarsson 2004, s. 114)

De här spekulationerna låter ganska rimliga, men frågan har egentligen aldrig undersökts i några djupgående empiriska studier – förrän nu. Tidigare i år publicerade Linus Salö och jag en artikel där vi undersöker precis ett sådant fall som språkvården länge oroat sig för. Det handlar om Kim Lind, som vi kallar honom, en svensk datavetare som har skrivit och läst all vetenskap på engelska hittills under sin karriär. Det är ingen unik erfarenhet: i princip har datavetenskap varit en engelskspråkig disciplin i Sverige ända sedan den etablerades här på 1960-talet. När Kim ställdes inför uppgiften att skriva två vetenskapliga texter på svenska – ett rapportkapitel och ett abstract (dvs. en sorts vetenskaplig sammanfattning) – såg vi därmed dessa som oföregångna genrer i dubbel bemärkelse: både språkbrukaren (Kim) och språket (svenska) tycktes sakna föregångare att bygga vidare från inom denna genre.

Men jag ska genast avslöja det viktigaste resultatet: han lyckades.

Kim själv säger i efterhand att han inte upplevde det som särskilt svårt att skriva dessa vetenskapliga texter på svenska. Det är språkvetenskapligt mycket intressant. Varför tyckte han inte det? Varför var den svenska han använde inte utarmad och otjänlig? När han själv fick frågan hur det kom sig att han visste hur han skulle skriva trots att han inte hade några föregångare, påpekade han att det ju ändå skrivs på svenska inom andra vetenskapliga discipliner – ”och det där kan man ju låna en del av”, som han uttrycker det. Han fortsätter:

Och då kan man i mitt fall å ena sidan förlita sig på vetenskapliga artiklar på svenska, å andra sidan förlita sig på icke-vetenskapliga tekniska texter av olika slag inom industrin och näringslivet, liksom praktikernas terminologi, och så kan man försöka foga ihop dom. Då får man något som, föreställer jag mig, ganska mycket liknar det här (pekar på abstractet) eller det här (pekar på rapporten).

Det är lätt hänt att vi lite väl förenklat föreställer oss språkförmågan lite som ett kortregister:

Kortregister

Längst uppe till vänster skulle Kims förmåga att skriva vetenskapliga abstract på engelska ligga. Under det ligger kanske hans erfarenheter av att skriva politiska debattartiklar, sedan hans skolkunskaper i franska, och så kommer hans kompetens i att översätta rysk poesi. I en låda finns hans förmåga att undervisa grundstudenter i datavetenskap, i en annan finns förmågan att läsa komplicerade datavetenskapliga artiklar, och i en tredje hans bekantskap med andra discipliners vetenskapliga produktion. Och när han ska skriva ett vetenskapligt abstract på svenska för första gången skulle han helt enkelt få inreda en helt tom låda.

Men Kims erfarenheter vittnar om en helt annan bild av hur den mänskliga språkförmågan fungerar. Framför allt illustrerar de att det handlar om en sammanhållen förmåga. Den kan ta sig uttryck i olika stillägen, genrer, register, i tal och i skrift, som svenska, engelska, franska, ryska och en rad andra språk som han har varierande tillgång till, men de är samlade i en språklig repertoar. Och gränserna mellan att tala om vetenskap på svenska och att skriva om vetenskap på svenska, eller att skriva ett abstract i datavetenskap på engelska och att göra det på svenska, är långt ifrån så skarpa och som kortregistrets lådor i massivt trä.

Egentligen är konceptet oföregången genre något av en paradox. Själva det faktum att Kim kan ställas inför uppdraget att skriva ett datavetenskapligt abstract på svenska vittnar om att den genren finns, åtminstone som idé. Och denna idégenre kommer givetvis från besläktade föregångare: har det inte funnits på svenska förut så har det kanske funnits på engelska, om inte inom datavetenskap så kanske inom nordiska språk, om inte i formen av skrivna abstract så kanske i tal under forskarmöten [2]. Och det där kan man ju låna en del av.

Fotnoter

[1] För spekulationer om vetenskapssvenskan och forskares förmåga att använda den, se t.ex. följande verk:

  • Margareta Westman (1996) Har svenska språket en framtid? I: L. Moberg, M. Westman (red.), Svenskan i tusen år: Glimtar ur svenska språkets utveckling. S. 182–194.
  • Ulf Teleman (2003) Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. T.ex. s. 229.
  • Britt-Louise Gunnarsson (2004) Svenska, English eller Deutch. Om språksituationen vid svenska universitet och högskolor. I: Svenska språknämnden, Engelskan i Sverige. Språkval i utbildning, arbete och kulturliv. S. 113–133.

Tillbaka upp.

[2] Linus Salö visar själv i en kommande artikel att idén om att svenska inte används som vetenskapligt språk ignorerar mängder av muntliga och skriftliga praktiker inom vetenskapen. Den preliminära titeln är The linguistic sense of place, och artikeln är för närvarande under granskning (december 2014).

Artikeln som inlägget handlar om heter Performance of unprecedented genres. Interdiscursivity in the writing practices of a Swedish researcher. Den publicerades i tidskriften Language & Communication 2014, volym 37, s. 12–28.

6 kommentarer

Filed under Språk, Utgivet

24. Jul är vad vi ser som jul

Något av det taskigaste man kan göra mot julen är nog en diskursanalytisk julkalender där man bit för bit går igenom märkliga kulturella övertygelser som finns om hur traditionen ska se ut. Den som är upplagd för det skulle knappast ha svårt att framställa idéerna som befängda och fåniga.

”Bah! Humbug!” säger Ebenezer Scrooge som svar på nevön Freds gladlynta julhälsningar. Mot denna anklagelse har Fred svårt att försvara sig. Det är klart att jul är humbug, trams, kulturellt hittepå. Vad Charles Dickens klassiska julsaga handlar om är dock att humbug är precis vad både Ebenezer Scrooge och resten av världen behöver för att bli lycklig.

Så julkalenderns upptäcktsfärd genom allehanda julidéer ska inte ses som ett försök att avslöja att julen är fånig. Det visste vi redan från början att den var, och så ska den förbli. Däremot var tanken att julidéerna skulle ge oss en bättre förståelse för vad jul egentligen är för något. Det gick upp ett ljus för mig när jag skrev gårdagens lucka och försökte argumentera för att jultomten finns, om än bara i form av en kulturell konstruktion. Plötsligt slog det mig att detsamma gäller för själva julen. Julen finns, för vi beter oss som om den fanns. Vad jul är, blir då vad vi ser som jul. Och då faller det ju sig så väl att vi just har gått igenom en hel räcka idéer som handlar om detta ämne.

Jul är vad vi ser som jul

Det finns tre inslag som återkommit i julkalenderluckorna: julidéer är ofta konservativa, kommersialistiska och patriarkala. Men vi ska inte hänga läpp över dessa dystra slutsatser, för sådana kan nästan alla diskursanalyser, i princip oberoende av material, komma fram till. Åtminstone när det gäller de två senare strömningarna handlar det nog mest om det samhälle som julfirandet utspelar sig i; de skulle säkert gå att hitta om vi tittade närmare på påsk, midsommar och halloween också. De konservativa inslagen tror jag dock är lite mer unika för just denna högtid. Det tar sig uttryck dels i idéer om att mysig jul ska vara som ”förr i tiden”, dels i ett ovanligt puristiskt motstånd mot förändringar. Hur blev det så?

Sociologen Pierre Bourdieu har sagt mycket klokt om idéer som växer till övertygelser i en kultur. Om historia och föreställningar om ursprunglighet har han sagt att ”what appears, in history, as being eternal is merely the product of a labour of eternalization performed by interconnected institutions” (i Masculine Domination). Han säger alltså ungefär att det som verkar vara evigt när man tittar på historien i själva verket är en produkt av olika institutioners insatser för att få det att framstå som evigt. Så vilka institutioner har konstruerat dessa idéer, och i vilket syfte? Svaret finns nog inte riktigt, men det kan vara nyttigt att ställa sig frågan.

Och samtidigt som man funderar på det där får man inte glömma att skråla med i någon amerikansk juldänga som det säkert går att hitta dunkla misogyna strukturer i. Diskursanalys är faktiskt inte så mycket mindre fånigt än något annat, om man verkligen ställer det mot väggen.

God jul!

18 kommentarer

Filed under Julkalender 2012, Språk

23. Tomten är alltid god och glad

Det börjar dra ihop sig; i morgon kommer tomten. Gör han ju inte alls det! gormar en del realister. Tomten finns inte!

Detta ämne har faktiskt hunnit debatteras i kommentarsfältet på en av årets julkalenderluckor. Visst kan man se det som att tomten inte finns, för i stället för att uppträda i egen hög person är han ju en figur som gestaltas av andra personer. Som barn fick vi intygat för oss att gestaltningen är själva figuren, och kanske är det triumfen över genomskådandet av den livslögnen som får oss att dra den förhastade slutsatsen att tomten helt enkelt inte finns. För det är ju klart att han gör det. Vi kan prata om tomten, är överens om hur han ser ut och hur han beter sig. Vi vet ungefär hur hans röst låter och att han tycker om risgrynsgröt.

Att det inte finns någon enskild köttslig referent för denna idé är visserligen sant, men som koncept finns han ändå. På det sättet påminner konceptet tomten om konceptet julen som helhet (men debatten är ju inte lika ivrig om huruvida julen verkligen finns, trots att den uppenbarligen är påhittad).

Så tomten finns, och utgörs av våra idéer om vem han är. Under resten av dagens lucka ska vi titta närmare på hur dessa idéer ser ut. Essensen är att han är god och glad.

Tomten är alltid god och glad

Tomten skrockar avslappnat och har alltid tid att lyssna på ett barns önskemål om julklappar. Han är aldrig sur eller uttråkad, och i legenden om Rudolf med röda mulen tvekar han inte att ställa sig på den svages sida (eller ja, åtminstone låter han den svage utföra en tjänst åt honom). I sin frånvaro kan tomten också vara dömande – han håller koll på vilka barn som varit snälla och ätit sina grönsaker, och vilka som ställt till bekymmer för sina föräldrar. Dömandet fungerar så som ett latent hot mot bångstyriga barn att bli utan julklappar.

Också till sina yttre egenskaper är tomten en väletablerad figur. Han är självklart en man och är i den övre medelåldern: dessa två egenskaper symboliseras i ett och samma karakteristikum, nämligen det vita skägget. Tomten har också en distinkt kulmage, vilket blir en symbol för välstånd och pondus.

20121222-234559.jpg

Med sin gladlynthet och givmildhet är tomten givetvis en viktig symbol för julen. Man kanske kan tänka sig denna figur som ett förkroppsligande av hur julen ska vara. Inte minst är det ju tomten som iscensätter kommersialismens viktigaste inslag i julfirandet: julklappsgivandet.

Intressant är också hur mycket tomten påminner om andra personer med makt i västvärlden. Också de är i regel lite äldre män med välfärdsmage, moralisk idolstatus och tillräckligt med ekonomiska resurser för att kunna vara så generösa att de ses som goda.

Santa Claus is coming to town i morgon. You better watch out.

2 kommentarer

Filed under Julkalender 2012, Språk

22. Jul ska vara som förr i tiden

Ett ämne som behövt flera turer i julkalendern är julens förhållande till (vår idé om) historien. Ofta tar det sig uttryck i puristiska ideal och konservativ ilska mot förändringar. Men det finns också en lite mer stillsam version av historiefäblessen i juletid – när ingen föreslår att en mörkhårig person kan vara lucia eller att man kanske kan avstå från att karikera judar åtminstone på själva julafton, så framstår den här förkärleken för förr i tiden som riktigt gemytlig.

Jul ska vara som förr i tidenDen här idén kan verka självförklarande vid en första anblick. Det kan tyckas finnas ett givet samband mellan traditioner och historiekärlek. Men det blir inte lika självklart om vi jämför med de traditioner vi har för högtiden som firas veckan efter julafton: nyår. Visst finns det starka idéer om hur nyår ska firas: bubblande vin, fyrverkerier, exotisk frukt och glittrande klädsel. Men det finns inte något puristiskt konservativt ideal; folk tycker normalt inte att nyår firades ordentligt förr i tiden, och att det bara blir sämre och sämre ju fler nya inslag som tillkommer.

För jul är dock sådana åsikter inte ovanliga, som vi sett tidigare i julkalendern. En illustration över den mindre bråkiga versionen av julens historiekärlek kan sajten juligen.se ge. Så här ser deras startsida ut:

Startsidan på juligen.se. Skärmbild 2012-12-21.Här finns flera signaler för något slags förr i tiden. En självklarhet är att tomten ska ta sig framåt med djurdragen släde, vilket är ett färdsätt som inte direkt någon använder i dag. I övre högra hörnet ser vi en tomte som sitter och skriver ett brev – med gåspenna och bläckhorn så klart. På bilden syns också en snögubbe med en slags ringklocka, och en anspråkslös liten stuga; ingenting särskilt historiemärkt, även om såväl ringklockor som femtonkvadratsbostäder var vanligare för hundra år sedan än i dag. Huvuddelen av sidan tas upp av en pappersrulle, vilket man på tjugohundratalet knappast någonsin ser i naturliga sammanhang. Fäst i pappersarket är också ett litet lacksigill, vilket också är något som i dag i princip aldrig används utom möjligen när det är dags att smycka julklappar. Det finns också detaljer som att information om julen illustreras med en gammal uppslagen bok, att önskelistan ska skrivas på pappersrulle, och att julbordet symboliseras med en hel gris upplagd på ett fat.

Det står alltså klart både att julen är historiekär, och att inte alla våra traditioner måste vara det. Varför ser det då ut så just när det gäller jul? Jag kan inte komma på något bra svar på den frågan.

Lämna en kommentar

Filed under Julkalender 2012, Språk

21. Till jul ska man vara god

Många julidéer spelar kommersiella intressen i händerna. Vi betalar för att uppfylla ideal om julklappar, julaktiviteter och julbord. Inte ska man väl tro att dagens julidé är en helig motsats till detta, men det är nog ändå huvudsakligen en reaktion på frosseriet som också har gjort julen till välgörenhetens högtid.

Till jul ska man vara god

De senaste åren har det dykt upp flera välgörenhetsorganisationer som tar fasta på traditionen att ge julklappar, och samtidigt utnyttjar människors notoriska bekymmer med att hitta på bra saker att ge bort. Genom dem kan man ge bort föremål som getter, skolböcker och brunnar – från julklappsmottagaren till en människa som behöver gåvan bättre. Andra organisationer hjälper till på hemmaplan, som Stockholmsbaserade Gula änglarna som hjälper hemlösa, och porträtterades i ett reportage i SvD en jul för några år sedan.

En legendarisk julvälgörare är vid det här laget Karl-Bertil Jonsson, som i en saga av Tage Danielsson och Per Åhlin bestämmer sig för att dela ut rika människors julklappar till de fattiga. Filmatiseringen av sagan har länge varit en klassiker på julaftonsteven.

Karl-Bertil Jonsson

 

Något av en sockerchock kan det bli av västvärldens musikers pompösa välgörenhetsinsatser i juletid, som Band Aids klagolåt om att there won’t be snow in Africa this Christmas, eller Triads uppmaning att tända ett ljus för jordens barn (vad de nu ska ha det till).

Det är klart att det alltid går att problematisera välgörenhet. Åsa Linderborg är en av alla som gett julgodheten en kritisk blick, och en av hennes slutsatser är att små välgörenhetsinsatser från privilegierade till oprivilegierade är en solidaritetsmässig skenmanöver och en klapp på axeln till klassamhället. Hellre en verkligt solidarisk skattepolitik än skatteavdrag för rika människors förmenta givmildhet, menar hon.

Visst, välgörenhet ska aldrig behöva ersätta ett stabilt samhälleligt skyddsnät. Och visst finns det något förmätet med att känna sig som en fantastiskt god människa efter att ha skänkt en tjuga till en hemlös. Men omfördelningspolitik och verklig godhet åsido – lite medmänsklighet kan knappast skada.

Lämna en kommentar

Filed under Julkalender 2012

20. Barn ska vara glada till jul

”Tindra med ögonen ungjävel, det är jul.” Riktigt var citatet kommer ifrån är oklart, men Google kan avslöja att det har traderats flitigt i fler än en familj under de senaste årens julfiranden. Och visst är det ganska roligt, inte bara för att ögontindring ju inte är någon aktivitet man kan sätta igång på beställning, särskilt inte när man just kallats för en ungjävel, utan också för att det sätter fingret på en mycket central julidé: barn ska vara glada till jul.

Barn ska vara glada till julI många familjer blir barnen själva publiken för julidyllen. Matlagningen, knäckkokandet, pyntandet och noggrannheten med traditionerna är för barnens skull, och ögontindringen blir på så sätt ett kvitto för att arbetet har lyckats.

Självklart är detta en användbar idé att spela på för den som har något att vinna på att vi fixar mycket inför julen. Ett stort varuhus har exempelvis tagit vara på idén i denna annons:

Annons från ett varuhusVem vill inte se en äkta, fysisk, förväntansfull glädje hos barn de tycker om? Exakt. Se då till att handla riktigt många saker, så att det blir uppfyllt.

 

20 kommentarer

Filed under Julkalender 2012, Språk

19. Jul ska vara fritt från politik

År 2012 tycks vara på väg att gå till historien som året för motstånd mot politisk korrekthet. Indignationen har varit påtaglig under hela året mot ämnen som hen, Tintins bortsortering från ett bibliotek och kritiken mot Stina Wirséns Lilla hjärtat. En betydande del av uppropen från privilegierade människor som är upprörda över att behöva visa hänsyn mot mindre privilegierade människor har dokumenterats av Facebookgruppen Vita kränkta män, som snabbt hade samlat ihop material för en hel bok.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

Jul ska vara fritt från politik

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Facebookgrupp. Skärmbild 2012-12-18.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

2 kommentarer

Filed under Julkalender 2012, Språk