Det påstås ofta lite slängigt att språk är makt. Vad man menar med det vet jag inte riktigt, men det går åtminstone att konstatera att det finns en relation mellan språk och makt, och att den går åt båda hållen. För det första kan man notera att den som behärskar språkkoden i ett visst sammanhang får ett maktövertag, och för det andra är det oftast så att den som har ett maktövertag i ett sammanhang får makten att bestämma vad som är rätt språkkod. Detta gäller både mellan olika stilar inom ett språk, och mellan olika språk.
Så länge fördelningen av makt är ojämn mellan människor, kommer det att vara så. Språk har ju i sig varken makt, status eller prestige. Det vi tycker om språk handlar därför oftast om vad vi tycker om personerna som talar språket, kulturen som språket talas i eller den politik språket används för att föra fram. Och också där går relationen åt båda hållen, för när ett språk har börjat förknippas med ett visst värde – säg modernitet exempelvis – kan det speglas tillbaka till dem som använder språket.
Med detta som bakgrund kan man fråga sig vad det gör med svenskan att vi i Sverige ofta använder ett annat språk för prestigeuppdrag som att benämna tjusiga projekt och byggnader, formulera forskarens vetenskapliga artiklar, och uttrycka känslor i popsånger. År 2005 startades nätverket Språkförsvaret i övertygelsen om att trenden är så våldsam att den kan skada svenskan. Svenskan måste försvaras. Som ett mångröstat manifest för denna hållning släppte nätverket år 2011 antologin Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva.
I skrivande stund för Språkförsvaret en diskussion om initiativet Open Streets Stockholm, som handlar om att hålla en gata i centrala Stockholm bilfri under sommaren. Varför används engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt? frågar de i ett blogginlägg. Också Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius ger sig in i debatten med hållningen att det möjligen inte finns någon principiell orsak att bli upprörd över engelska namn i Sverige, men att svenska trots allt bör vara att föredra för den som vill bli förstådd. Varför används då engelska?
Svaret är nog att det handlar om relationen mellan språk och makt, i all sin komplexitet. Idéprogramgruppen bakom Open Streets motiverar namnet med att det är ett internationellt vedertaget begrepp, något som Språkförsvaret ifrågasätter. Flera andra namn florerar för liknande initiativ, så fanns det inte i själva verket något annat motiv bakom namnvalet? Jo, det är nog inte en alltför drastisk gissning att den som ville kalla initiativet för Open Streets åtminstone också försökte inkassera prestige från en kultur med hög status.
Men låt oss nu vända på steken. Samma benämning fick Språkförsvaret att rynka på näsan – där hade benämningen snarare ett uttalat negativt värde. Varför då? Varför inte använda engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt?
Det finns en stark idé om att svenskan är ett hotat språk. Hotidén kan ta sig olika uttryck; ofta bygger den på uppfattningar om att obildade människor våldför sig på språksystemet och fördärvar det med sådant som särskrivningar och normbrytande stavning (se mitt tidigare inlägg om den saken). Andra gånger handlar hotbilden just om engelskans övergrepp på svenskan: sådant som att engelska slemmiga kodväxlingsmonster håller på att äta upp svenskan, eller att nya fenomen i Sverige får engelska benämningar.
Det ligger i hots natur att det är svårt att veta hur allvarliga de är innan hotet har införlivats, men det vore inte helt kontroversiellt att påstå att Open Streets Stockholm inte kommer att påverka svenskan som språksystem det allra minsta. Att fenomen som behöver ha hög prestige benämns med hjälp av högstatusspråk är ingenting nytt – det har kanske alltid funnits. Däremot låter det ofta väldigt löjligt – och det är nog vad det egentligen handlar om.
Detta är ett inlägg i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Jag fick pinnen av Språkförsvaret. Vem vill ha den nu?
