Särskrivningar är felaktiga, men inte farliga

I dag firas grammatikdagen runt om i landet och Fredrik Strage tar tillfället i akt att hata lite på särskrivningar. Det är inte så att man kissar på sig av exaltation. Jag citerar:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Den dystra framtidssynen är inte ny. Någon borde på allvar försöka avgöra hur länge tillbaka man har ansett att folket (inte sällan pöbeln) sprider lingvistiska virus som fräter sönder vårt språk. Låt mig ge ordet till Nils Linder, den legendariska språkvårdaren bakom hållningar som ”En persons sätt att nyttja skiljetecknen är en ganska tillförlitlig gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet”. Nils Linder uttalar sig så här om särskrivningar i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886:

Så särskrivningar är inte något nytt. De har funnits i svenskan ungefär så länge svenskan har funnits. De har aldrig varit korrekta, och de ska alltid korrigeras vid korrekturläsningar, men man kan ändå med ganska stort självförtroende fastslå att särskrivningar inte är något lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk. Svenskans ställning har i många avseenden blivit starkare sedan 1886, trots att flera obildade, oeftertänksamma och oordentliga språkbrukare med all sannolikhet har kastat ur sig några sjuka gymnaster och skumma tomtar under åren. Särskrivningar är felaktiga, men de kommer inte – det lovar jag med handen på SAOB, SAOL och Svenska skrivregler samtidigt – fräta sönder vårt språk.

Fredrik Strage gör en poäng av att man inte ska använda sin språkkunskap för att sparka neråt på andraspråksinlärare och dyslektiker. Det hedrar honom. Och visst har han rätt i att det är trevligt med välvårdade sammansättningar i offentliga texter. Språkgranskare och korrekturläsare gör ett jättefint jobb. Men när Fredrik blir rädd av att Ikeas webbplats har sökträffar på ”stål ben” men inte på ”stålben”, då tänker jag att någon borde trösta honom. Vännen, det finns inget att vara rädd för.

About these ads

23 kommentarer

Filed under Språk

23 responses to “Särskrivningar är felaktiga, men inte farliga

  1. Anders Hedman

    Håller med om att särskrivningar inte är så mycket att vara rädd för – och har de inte, ärligt talat, minskat en del på senare år? Men att de aldrig har varit korrekta, som du menar, är väl en sanning med modifikation? Från 1700-talet någon gång och bakåt var ju inte stavningen normerad och därmed var det fritt fram för särskrivningar. Tag exempelvis ner någon originalutgåva av Bellman ur bokhyllan och titta efter. Skillnaden mot engelskan är väl de engelska språknormerarna valde att låta särskrivningarna förbli korrekta i skriftspråket. En dålig väg kan tyckas eftersom de skapar osäkerhet om hur orden skall uttalas. Ofta ser man i engelska texter ”pronounced as two words” när två ord som hade kunnat samuttalas ändå skall betonas var för sig. Det slipper vi i svenskan om vi fortsätter skilja mellan ”sjuk sköterska” och ”sjuksköterska”.

    • Ok, du har en poäng. Men så länge det funnits en standardnorm så har sammanskrivningsregeln varit konsekvent. Det var så jag skulle ha skrivit.

  2. sankan

    Tycker du missar målet lite den här gången. I kåserier är det brukligt att ta till lite drastiska formuleringar. Det brukar Fredrik Strage göra på ett underhållande sätt. (även denna gång, enligt min mening). För det andra nämner du inte att särskrivningarna ökar – vilket väl är Strages poäng och något som är väl värt att uppmärksamma på grammatikdagen.

    http://www.forskning.se/apropaer/apropaer/wordfeudettverktygikampenmotsarskrivning.5.7de516e11333875465e8000398.html

    • Du har rätt i att det kan vara lite tröttsamt att hacka på folk som överdrivit med flit. Jag tycker dock att Fredrik Strages inlägg mot särskrivningar är ett tydligt exempel på en rätt fånig och onödigt aggressiv språkdebatt, som vi ser allt för mycket av. Det är den debatten jag vill angripa, och nu fick Fredrik Strage statuera exempel.

      Jag har faktiskt aldrig sett någon studie på att särskrivningar ökar. Jag vet inte var Lars-Gunnar Andersson får den uppgiften ifrån. Det är visserligen inte omöjligt att det kan stämma, men det kan också vara så att folk särskriver lika mycket i dag som för hundra år sedan, men att skillnaden är att vi ser mycket mer obearbetad skrift i dag. För bara 20 år sedan var det ett privilegium få förunnat att sprida sin skrift till de stora massorna, men i dag kan alla med internetuppkoppling göra det. Möjligen innebär det att fler av de särskrivningar som finns blir synliga för allmänheten. Eftersom jag inte visste ville ge mig in på den frågan.

      • sankan

        Delar helt den hållningen. Man ska inte ta något för givet bara för att någon känd professor påstår en sak eller för att det bildas bloggar och facebookgrupper mot särskrivning. Kanske någon kunnig bloggläsare kan ange någon forskning om utvecklingen av särskrivningar – om den nu finns? De enda empiriska studier över tid jag själv hittat är två studentuppsatser:

        http://kau.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:6315

        http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/20981

      • Bra scoutat! Tordebring visar alltså att särskrivningar gått ner något över de senaste 20 åren (s. 52). Carlsson har ett väldigt litet material, som dessutom innehåller ganska få särskrivningar överhuvudtaget, men om jag förstår det rätt så visar också hon på minskad frekvens: 42 särskrivningar från 1997 och 9 från 2007.

      • sankan

        Nja, Tordebrings resultat är tvetydigt. Det är en klar uppgång av särskrivningar för elever på studieförberedande program på gymnasiet och tvärtom för elever på yrkesförberedande program samt i årskurs 9. Tordebring för en bra diskussion om orsakerna till skillnaderna men det behövs definitivt mer empiri i frågan. Finns verkligen ingen aktuell forskning?

      • Jaha, jag slarvläste visst för mycket. Det är möjligt att det finns empiri, men jag känner inte till någon.

      • sankan

        Särskrivningar är inte farliga men…

        http://www.varruset.se/start/

      • … de kan få skribenten att framstå som lite inkompetent? Jo, det kan jag hålla med om.

  3. Gro Birkelund

    En liten reflektion – vad menar Fredrik S med ”vårt språk”? Jag tror en stor del av Sveriges befolkning inte ser svenskan enl SAOL som ”sitt” språk – även om t o m jag som inte ens är svensk kan skriva ganska korrekt när det behövs. Men ”mitt språk” är det inte …..

    • Ja, det är en viktig reflektion. Den måste in i själva grunden för hur vi ser på språkriktighet och språkvård i ett modernt Sverige. Olle Josephson har skrivit mycket klokt om detta: http://www.svd.se/kultur/sprakspalt/svenskan-syns-i-all-sin-mangfald_6717741.svd. Man kan säga att hans huvudpoäng är att svenskan behöver ett standardspråk, men att det inte får stå ivägen för den språkliga mångfalden.

      Och frågan är om det verkligen stämmer att svenskan inte är ditt språk. Jag råkar ju känna dig, och vet att du har bott i Sverige i över 30 år, vilket längre än jag själv har bott här. Även de svenskar som inte har svenskan som modersmål borde kunna göra anspråk på att göra svenskan till sin. Denna fråga behöver diskuteras mer, även inom vetenskapen – eller kanske särskilt där. Man ser fortfarande inföddhet som norm när man talar om grammatisk intuition. Kan det inte finnas ett alternativ till det?

      • Apropå Olle Josephson ska jag förresten passa på honom att ge cred för Linder-källan. Jag fann den i boken Ju.

      • Gro Birkelund

        Jo Linnea, visst har du rätt i att svenska är mitt språk också, bredvid mitt modersmål norskan. Men däremot känns det inte som om ”svenskan enl SAOL” är mitt språk. Det var nog det jag ville få fram, för det tror jag att jag har gemensamt med väldigt många andra som inte är uppväxt med svenskan.
        En stor skillnad mellan norska och svenska att det i norskan finns väldigt många valfria former, dvs olika böjningsformer, ändelser, mm, vilket ger de allra flesta norrmän möjlighet att använda ett skriftspråk som är väldigt likt det språk eller den dialekt man talar. Så vi slipper alltså stor del av den frustrationen det innebär att inte få ”skriva som man talar” utan att det ger röda bockar i kanten. Utifrån min erfarenhet av både svenska och norska språket tycker jag definitivt att normerna för svenskan borde vara vidare och acceptansen för annan svenska än ”enl SAOL” större!!

      • Det är en intressant diskussion. Trots att svenskan och norskan till ytan är så lika finns det stora skillnader i språkvårdstraditioner och liknande. Den stränga normen i svenskan innebär onekligen att området för korrekta formuleringar blir snävare – på bekostnad av bland annat andraspråksskribenter.

        Samtidigt har normen en annan roll nu än vad den hade för 200 år sedan. Antagligen är det för sent att släppa på normen nu. Normen kan givetvis förändras, och det kommer den att göra, men jag tror inte att vi någonsin kommer att få en så öppen norm som norskan, där det finns två separata skriftsystem. Synd kanske.

  4. Mycket bra inlägg om en genomusel krönika. Den exemplifierar väl hur klassbegreppet kan kombineras med både vidrighet och falskhet. Det där med hur underklassens språk syns så mycket att standardnormen svajar kunde vara saxad ur Folkpartiets valmanifest. Och den där grejen med vilka håll man får sparka åt är klart knepig. Med Strages inlägg vet vi nu att han själv placerar sig över pizzerior men befinner sig långt under maktcentrum som Ikea. Både ädelt och bildat, således.

    • Ja, för att undvika att sparka neråt måste man ju definiera vilka som finns under en. Det är ett återkommande dilemma: för att motverka strukturer måste man erkänna dem.

  5. Pingback: Smartma » Språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva

  6. ”Det är ett återkommande dilemma: för att motverka strukturer måste man erkänna dem.”

    Väl uttryckt.

  7. Per

    Bra inlägg (och blogg)! En gång i tiden forskade jag om den tidiga arbetarörelsens tidningar, alltså mot slutet av 1800-talet. Det var på många sätt nyttigt; bland annat lärde man sig att särskrivningar inte var något nytt. Då lika lite som nu lär ”språket” gå under. I Norge har man förresten myntat slagordet DØD OVER ORDDELERNE för att bekämpa särskrivningar:

    http://iselinsmuget.wordpress.com/2012/01/27/dod-over-orddelerne/

    • Oj, död! Det skulle vara lite väl drastiskt även om särskrivningar faktiskt kunde hota systemet. Men det är ett bra exempel (om än gissningsvis lite skämtsamt) på att det här fenomenet tycks riva upp starka känslor hos många. Det är lite märkligt egentligen, eftersom det inte finns någon organiserad rörelse som hävdar motsatsen. Ingen har väl någonsin föreslagit att vi ska ge upp svenskans (eller norskans respektive) sammansättningssystem. Det är konsekvent, och därför enkelt när man väl lärt sig det. I princip alla som särskriver gör ju det för att de inte har lärt sig regeln. Ändå är motståndsrörelsen så arg, rent hatisk. Det är anmärkningsvärt.

  8. Jag har alltid vårdat vårt fina språk Svenska.
    Har flera vänner som stavar fel.. Att jag mår illa, påpekar om och om igen.De tar illa upp ibland. Idag skrevs skum med två m.änteligen där ska det väl inte vara ett e. vän skriver hon med två n. hos med s gör många.
    Retar gallfeber på mig.Visst kan jag glömma en stavelse ibland men inte varje gång.Jag påpekar detta flera gånger om och hon fortsätter att skriva fel.
    Har talat om problemet så bråttom får man inte ha.Men jag är väl kritisk bara för att jag kan mitt språk. Är jag osäker slår jag upp det.Nu finns ju Wikipedia .
    Jag är FB+ Bloggvän med Eva, Skatan.

    • Folk stavar fel ibland, men man ska generellt vara mycket restriktiv med när man lägger sig i det. Dels är det många gånger nedlåtande att fokusera på stavfel när en person skriver för att berätta något annat, dels finns alltid risken att man själv har en bjälke i sitt öga som man faktiskt skulle kunna göra något åt, men inte ser för att man är så fokuserad på andras brister. Det finns så klart undantag, som när man korrekturläser eller granskar skoluppgifter, men i de allra flesta fall bör man inte lägga sig i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s