Natten går tunga fjät, för i dag är det luciadagen. Och varför det heter lucia har väl de flesta ett hum om?
Just precis: det är ju det gamla helgonet Lucia från Syrakusa som har sin högtidsdag. Lucia betyder ‘den ljusa’ och man kan väl tänka sig att det är därför traditionen med ljuskrona i håret är så stark – den liksom upprätthålls av en slump av namnet på det helgon vi firar. Men nu släpper vi etymologin.
På temat varför heter det lucia finns nämligen en annan fråga att diskutera: varför står lucian med litet l? Språkrådet ger en tydlig rekommendation på den punkten. Så här skriver de i sin frågelåda:
När lucia betyder ’luciadagen’ skrivs den som alla andra kalenderdagar med liten bokstav. När lucia betecknar ’flicka med ljus i håret’ skrivs det också med liten bokstav, precis som ljusbärerska eller jultomte. Däremot skrivs Lucia med stor bokstav när det är någons namn. Jämför med Björn.
Traditionen att fira lucia går långt tillbaka i svensk historia, och vi tycks ha gjort på ungefär samma sätt i åtminstone 125 år. Så här skriver Nordisk Familjebok från 1886:
Kl. 3 eller 4 i den mörka vintermorgonen väckes allt husets folk af en hvitklädd flicka, som på hjessan bär en krans af brinnande ljus, och man undfägnas på sängen med de håfvor (kaffe eller öl och bränvin), som hon medför på en bricka. Derefter kläder man sig och tillbringar ottan med ätande och dryckjom, hvarvid en glögg ej plägar saknas.
Men inte minst är väl luciadagen ett tillfälle att visa upp unga ljusa kvinnors skönhet under förevändning att de ska sjunga. Den som är sugen på en ogenerad dos av objektifiering därvidlag kan också denna dag vända sig till Svt:s Öppet arkiv, som har en film från en luciauttagning från 1943. Om inte annat kan man trösta sig med att kvinnor i dag åtminstone tillåts yttra små ljud när de dokumenteras på film.
