Monthly Archives: oktober 2011

Kränkt! Kinapuffens sprängkraft

För några veckor sedan blåste en isig storm över landets tyckarsidor och kommentarsfält. Det handlade om kineskarikatyren på Fazers Kina-godis. Historian är att Patrik Lundberg påpekade i en krönika i Helsingborgs dagblad att det börjar bli rätt tröttsamt med alla normaliserade nidbilder och glåpord för asiater – se på kinapuffspåsen till exempel. Fazer snappade upp lite dålig publicitet och valde rasande snabbt att vända det till något positivt. Inom en vecka kom beskedet: den glada snedögda rishattsgubben får stryka på foten. Mer historia finns egentligen inte, men det var efter detta som stormen blåste upp.

Tramsigt! utbrast många, inte sällan vithyade personer med sunt förnuft som främsta analysverktyg. Svt Debatt beställde en Sifo-undersökning som visade att hela 97 procent av svenska folket inte tyckte att bilden var kränkande. Nähä, tänkte kanske Patrik Lundberg.

Folk är alldeles för lättkränkta nu för tiden, menade många. De dammade av begreppet offerkofta och sa, att det är som om det pågick en tävling där den som ropade ”kränkt” flest gånger vann. De gjorde säkert en alldeles korrekt analys. Det betyder dock inte att de borde ta varje möjlighet att använda sig av korkade nidbilder och glåpord.

Men hur ska man kunna veta vad någon ska uppleva som kränkande? frågar de kanske nu. Låt oss säga att de påpekar lite fånigt att de kanske tycker att färgen gul är kränkande. Det kan låta konstigt men folk använder faktiskt sådana argument ibland. Så här kan man bemöta det.

Figuren på Kina-påsen är en karikatyr. Det knallgula ansiktet, ögonen i två sneda streck, den svarta pagen och den röda rishatten representerar (men avbildar inte) utseendemässiga drag som är vanliga i Asien men inte i Nordeuropa, och som därför ses som utmärkande. I karikatyrens namn har dessa drag förstärkts och överdrivits för att skapa en festlig bild. På samma sätt var det fullt rimligt en gång i tiden att avbilda ett afrikanskt huvud som en kolsvart boll som lyses upp av ett par vita ögon och en stor röd plutig mun. Också denna karikatyr använde sig Fazer av förr i tiden som frontfigur för det godis som i folkmun hetat negerlakrits.

Detta är ett rimligt och kreativt sätt att skapa starka symboler, så länge man inte uppfattar det karikerade som en människa. Det är kul med karikatyrer av pompösa makthavare (i den mån de uppfattas som ikoniska figurer höjda över mänsklighetens futtighet). Däremot säljer man sällan godis på makthavarkarikatyrer. Godisfigurer skapar vi av stiliserade grodor, björnar, hallon och flygande mattor. Det är kul, exotiskt, fantasieggande. Men kineser och afrikaner är dessvärre mindre festliga till sin karakteristik.

Kina-godisets frontfigur är alltså dålig därför att den är en karikatyr på en person som det inte finns något behov att skämta om. Den som drar efter andan för att ropa offerkofta kan andas ut igen. Det handlar inte om att det är synd om dem som karikatyren representerar. Det handlar om att kineskarikatyren är en tråkig figur som vittnar om en trång världsbild där personer från Kina figurerar i samma kategori som grodor, björnar och hallon.

Det hela behöver inte bara handla om offerkoftor och kränkthetstävlingar, för även om man inte ska överskatta marknadens bot på världsproblemen så är denna fråga förhållandevis självlöslig. Tycker tre procent av de presumtiva konsumenterna att symbolen är kränkande gör Fazer ett genidrag i att byta ut den – och på kuppen framstå som utmärkande självreflekterande och nydanande (vilket förstås är en sanning med modifikation, eftersom många konkurrenter aldrig haft någon symbol som kunnat uppfattas som kränkande).

Samtidigt kan det vara intressant att reflektera över vad som kan vara föremål en karikatyrteckning. Fazer säljer också ett godis som kallas Wienernougat. Det är en chokladask som pryds av ett par som dansar wienervals. Men hur gör man en nidbild av det? Fazer tycks inte ha kunnat komma på någon, och avbildade i stället paret i en naturtrogen och något högtravande stil:

Andra gånger går det att skapa nidbilder, utan att de blir särskilt brännande. Det krävs inte mycket fantasi för att avbilda en fransos med randig båtringad tröja och basker, med ett rödvinsglas i handen, en baguett under armen och en purjolök stickande upp ur väskan. Varför bränns det inte? För det första anspelar inte fransosens nidbild på etnicitet på det sätt som den gulhyade snedögda kinapuffsbilden gör. En basker kan man alltid göra sig av med. För det andra har vi i Sverige ändå knutit ett visst värde till den franska kulturen, inte minst när det gäller maten. Även om vi kan fnissa åt fransoskarikatyrens excesser handlar det i slutändan om något som vi känner till och ofta har en positiv relation till. När det gäller kinesen och afrikanen har man i stället tagit fasta på de drag som oundvikligen skiljer dem från en nordeuropés utseende. Det är så man skapar en exotiserande distans. Det är därför Patrik Lundberg gjorde rätt som sa till – oavsett vad 97 procent av Sveriges befolkning påstås tycka.

I fallet negerlakrits lät Fazer en skicklig formgivare styra om linjerna till en lika karakteristisk, men inte lika karikerande, figur. Vi får hoppas att utvecklingen blir lika lyckad i fallet kinapuffar.

11 kommentarer

Filed under Språk

Var tyst om sånt du inte vet något om, för aderton!

Förra veckan utsåg Svenska Akademien en ny ledamot till landets kanske mest eftertraktade samling stolar. Den nya akademiledamoten blev Tomas Riad, en forskare inom nordiska språk som specialiserat sig på fonologi. Allmänt sett finns ingenting kontroversiellt i valet.

I egenskap av kulturtyckare har dock DN:s kulturchef Björn Wiman ändå beslutat sig för att värka fram en åsikt. Redan samma dag som tillkännagivandet publicerade dn.se spalten Björn Wiman: Professor Riads namn föll som en hink kallt vatten över dem som väntat på telefonsamtal från Englund.

För professionella skribenter händer det då och då att behovet att få en text skriven föregår behovet att berätta något. Ibland kan det resultera i texter som den Björn Wiman skrev i fredags.

Jag vet inte vilka herr Wiman pratar om, som förväntat sig att Peter Englund skulle ringa, och som nu känner sig kallduschade av valet Riad. Och viktigare: varför skulle de göra det? En antydan finns i inledningen, där Wiman citerar den raljanta och akademikritiska August Strindberg: ”Ja: vem är han. Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.”

Wiman anser att man ”sannerligen inte” får ”frånkänna Akademien dess känsla för mediala spratt”. Hur så, kan man fråga sig. Är det verkligen så otänkbart att det kan finnas en internationellt framstående svensk språkvetare som inte en kulturchef i en dagstidning känner till? Att bli invald i Akademien trots att man inte är ”bemärkt i offentligheten” kan definitivt inte likställas med det räkmackeglidande som Strindberg många gånger porträtterat. Tillgängliga språkvårdsdebatter och populärvetenskapliga publikationer är så klart både samhällsnyttiga och ärevördiga – här passar det exempelvis att slå ett slag för Tomas Riads fonologiska beskrivning av den svenske kocken i Mupparna – men det varken är eller borde vara såna bedrifter som ligger till grund för bedömningen om en vetenskapsperson är en kompetent vetenskapsperson. Var sak på sin plats. Man kan vara både en kompetent vetenskapsperson och en kompetent populärvetenskapsperson, men det är inte samma sak.

Valet att ta in en till språkvetare ställer sig Wiman positiv till. Men var det rätt språkvetare? frågar han sig. Himlarna vet, men inte Björn Wiman. Och det finns väl ingen som förväntar sig att en kulturchef ska kunna göra en sån bedömning.

Läs hellre:

1 kommentar

Filed under Språk