I dag är det tjugondag knut och glada julen är slut, slut, slut. Ett nytt år har redan börjat etablera sig och det är dags att längta drömskt efter takdropp, fågelkvitter och blixthalka. Och apropå våren har jag tänkt mycket på ordet flicka på sistone.
När jag härom sistens fick det epitetet blev jag påtagligt indignerad. En man refererade till mig som en ”ung flicka” och jag upplevde det som om han mejat ner hela min identitet och förringat mig till en fnittrig nippertippa med Okej-affischer på väggarna. Är jag fördomsfull?
I den finlandssvenska tidningen Västra Nyland publicerades i höstas en artikel med rubriken ”En liten studieflicka med växtvärk i själen”. Den handlar om en 25-årig författare och hennes debutroman. Kan man verkligen vara en liten flicka samtidigt som man skriver en roman? Finns det verkligen flickor i 25-årsåldern?
Visserligen förekommer ordet också bland betydligt äldre kvinnor. Vissa åttioåringar kan utan problem referera till sina ungdomsväninnor som ”flickorna”. Då är det inte ett nedsättande epitet, utan snarare en lekfull påminnelse om att de alla en gång var unga. Men hur unga?
Jag tror att flickan har blivit yngre. För femtio år sedan fanns kaffeflickor, barnflickor, tjänsteflickor och kontorsflickor – helt klart fullvuxna kvinnor allihopa. Det var kanske inte heller då något direkt ärofyllt epitet, men antagligen var det inte heller särskilt nedsättande. I dag verkar ändelsen -flicka (om den inte syftar på ett barn) mest röra den erotiska branchen. En kaffeflicka är som bekant numer ”något sött till kaffet”, och har man tänkt bildgoogla på badflicka, bondflicka eller blomsterflicka bör man undvika att sitta i ett kontorslandskap. Till de vanligare orden med -flicka i slutet hör i dag annars glädjeflicka, omslagsflicka och utvikningsflicka: alla ord som på något sätt rör kvinnor som arbetar med sin kropp på ett estetiskt och oftast erotiskt sätt. Utöver denna bransch tycks inte -flicka kunna fylla funktionen av ett yrkesepitet i dag.
Ett sätt att undersöka vad samhället egentligen lägger in i ett ord är att slå upp det i en ordbok, och titta vilka exempel som används för att beskriva ordet. Den som slår upp flicka i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) får läsa följande:
flick’a subst. ~n flickor . flick-an
- barn eller ung person av kvinnokön: → flickbok; flickebarn; flickrum; tonårsflicka; en söt liten ~; en ung ~; tala med ~n i receptionen
- äv. (ung) dotter: han är gift och har två små flickor
- ibl. med tanke på erotik: → flickjägare; varför måste han alltid springa efter flickor?
- spec. (ngn gång) flickvän: han gick på bio med sin ~
- ngn gång äv. om äldre kvinna: hon bjöd några flickor, mest ungdomsvänner, till sitt 70-årskalas
Hist.: sedan 1591; av omdiskuterat urspr.: jfr dock no. flikkja ‘lättsinnig kvinna’
En och en är de olika förklaringarna och exemplen acceptabla, men tittar man på dem tillsammans blir ett trist mönster tydligt. I hur många exempel är det en flicka som gör något? Inget. I stället beskrivs flickorna (de söta små ~) som personer som är till för andra personers behag; de gås på bio med, springs och jagas efter, nås i receptionen, bjuds på kalas, finns till i förhållande till sin far.
Låt oss jämföra med artikeln om ordet pojke:
pojke [påj´ke el. påj`ke] subst. ~n pojkar . pojk-en
- barn eller mycket ung person av manligt kön, ibl med tonvikt på egenskaper som oräddhet och bråkighet {syn. grabb; jfr gosse}: pojkfrisk; → pojkstreck; buspojke; skolpojke; en liten ~; en stor ~; ett gäng pojkar; pojkarna lekte med modelljärnvägen; pojkarna stormade in i gymnastiksalen; det var tråkigt med den sönderslagna rutan ─ men pojkar är nu en gång pojkar
- spec. son: han har två pojkar och en flicka
- i vissa sammanhang äv. om vuxen man (bl.a. som tilltalsord inom grupper med stark kamratanda e.d.): ”Kom igen nu, pojkar!” ropade tränaren; pojkarna på tredje kompaniet
- äv. i vissa yrkes- el. lärlingsbeteckningar (vanl. om yngling) <ngt åld.>: hisspojke; → springpojke
- äv. om häst el. hund (särsk. som tilltalsord): såja, fin ~!
Hist.: sedan 1455 (Arboga stads tänkebok); fornsv. poika; av fi. poika ‘pojke; son’
Nu blev det visst liv i luckan. Även om också pojken nämns i relation till sin pappa och i sin funktion som tjänsteanställd får han i betydligt större utsträckning göra något. Han busar, går i skolan, leker med modelljärnvägen, stormar in i gymnastiksalen, slår sönder en ruta, deltar i någon sport, är med i ett kompani, och umgås ofta i ett gäng med andra pojkar. Ingenting om den erotiska sfären nämns dock, trots att det finns ungefär lika många flickor som bara springer efter pojkar som vice versa. Man kan också fråga sig varför det bara nämns att handjur kallas fin pojke, medan det inte nämns att honorna på motsvarande sätt brukar kallas fin flicka. Och är det inte minst lika vanligt att man stöter på en söt liten pojke i barnvagnen som en söt liten flicka?
Vintern går mot vår, Australien regnar bort och här sitter jag och tänker på ännu en mossig sexiststruktur. Man blir kanske lite illa till mods, eller ilsken för den delen, eller irriterad på det feministiska gnället om man är lagd åt det hållet. Mossa tar hundra år att bli av med.
Egentligen är det kanske lika bra att den där författaren får vara en flicka; det kan fungera som bevis på att också flickor har handlingsförmåga. Dessutom innebär det att vi får kalla Björn Ranelid för en pojke (ibland med tonvikt på egenskaper som bråkighet). Det våras för de unga könsbestämningarna.
