I dag är det Finlands stora dag, då de firar årsdagen av sin självständighet från Ryssland. Dessutom får landets ena officiella nationalspråk extra uppmärksamhet i denna språkbloggjulkalender. Vi ska nämligen titta närmare på finskan. Man räknar med att det finns ungefär 5,2 miljoner finsktalande ute i världen, och i Sverige är finskan det överlägset största språket utöver svenskan. Ungefär 225 000 finsktalande beräknas bo i Sverige, och eftersom språket dessutom har starka rötter i Sverige har det också status som nationellt minoritetsspråk. Trots att Sverige och Finland har en del språkligt gemensamt, finns emellertid det inte mycket som förenar svenskan och finskan.
Precis som samiskan är finskan ett språk med flera kasus. Ofta visas finskan upp i internationella sammanhang för att det har ett så fascinerande kasussystem. Finskan har en tendens att klistra ihop flera beståndsdelar och på så sätt bygga långa ord. Det kallas att det är agglutinerande (jämför engelskans glue, ‘lim’ så sätter det sig nog). Nationalencyklopedin tar upp ordet taloissammekin som består av morfemen talo som betyder ‘hus’, i som är en pluraländelse, ssa som är en kasusändelse som betyder ‘i’, mme som motsvarar ägarpronomenet ‘vår’, samt ändelsen kin som betyder ‘även’. Vad blir då detta? Jo: ordet ‘även i våra hus’ (när man nu har användning för detta nätta ord).
Ord för ord lyder den finska översättningen ”Knubbig julbock åt Petteris risgrynsgröt”. Här har översättaren klokt nog strävat efter att översätta själva betydelsen i den svenska ursprungsmeningen. I finskan finns det visserligen också ett ord för tomte, eller rättare sagt tomtenisse: tonttu. Han som kommer på julafton, det vill säga jultomten, benämns dock med termen joulupukki, vilket egentligen betyder julbock. Och Petteri är helt enkelt vad den där renen med röd mule heter i den finska översättningen av sången.
Tack så mycket till Hannele Ennab på Språkrådet för hjälpen med översättningen!
