Daily Archives: 17 augusti 2010

Titelmarkering? Fråga din språkkänsla

Sommaren lider mot sitt slut. Det ser vi inte så bra i de sjunkande temperaturgraderna eller i de mörknande kvällshimlarna som i den ökande ambitionsnivån hos den generella medborgaren. Jag själv, generell medborgare som jag är, har därför ruskat liv i min sommardåsiga bloggnerv. Vi börjar höstsäsongen med en fråga som lyftes av en kommentator till den här bloggen: Är det inte dags att vi reder upp vårt sätt att skriva titlar på böcker, filmer och liknande? Kommentatorn som lyfte frågan anmärkte på frasen ”Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976″, som finns i en artikel jag skrev för Språktidningen. Heter romanen ”Maken” eller ”Maken från 1976″, kan man undra, menar kommentatorn. Jo, det kan man ju. Och det skulle man inte behöva om jag hade markerat boktiteln med citationstecken eller kursiv.

Samtidigt är det viktigt att ha en pragmatisk inställning till den här frågan. Risken är att en text ser plottrig ut om man strösslar allt för generöst med olika typer av grafiska markeringar. Skribenten behöver alltså bedöma hur stor risken för missförstånd är. Tror man verkligen att romanen heter ”Maken från 1976″?

I sådana här frågor finns en given auktoritet: Språkrådets Svenska skrivregler. Det är en lagom kategorisk och mycket lätthanterlig regelbok för hur svensk text bör se ut. Så här skriver den boken om markeringen av titlar:

Titlar på tidningar, böcker, filmer, musikverk, utställningar etc. kan i löpande text markeras med citattecken eller kursiv. Det gäller framför allt där gränsen mellan titel och omgivande löptext annars skulle bli otydlig. Om det tydligt framgår vad som är titel är särskild markering onödig. I texter där flera titlar nämns bör alla markeras på samma sätt.

I praktiken behöver vi alltså bedöma från fall till fall hur den här regeln ska tillämpas. En känd titel behöver oftast inte markeras – ett uttalande som ”Jag såg Romeo och Julia på Dramaten” får nog inte läsaren att tro att jag har träffat två personer vid namnen Romeo respektive Julia. Där kan läsaren till och med ta lite hjälp av kontexten: Dramaten för lätt tankarna till teater, och där hör ju Shakespeares kända tragedi hemma. En annan gång kan det vara svårare att avgöra var titeln slutar och omgivande text tar vid. I ett sådant fall, där kanske varken kontext eller omvärldskunskap hjälper till, kan det vara bra att markera titeln: ”Jag såg Två ungherrar i Verona för några år sedan”.

Å andra sidan är behovet av grafisk markering rätt så konstruerat. I tal gör vi ju ingen nämnvärd markering för att hjälpa lyssnaren att förstå var en titel börjar och tar slut. I stället kan man använda olika uttrycksmässiga knep för att leda lyssnaren rätt: ”Jag såg Två ungherrar i Verona, du vet Shakespeares gamla pjäs, för något år sedan”.

En annan fråga är förstås vilken av markeringarna man ska välja, när man väl vill ha en: citationstecken eller kursivering. Inom den akademiska världen har det funnits en konvention att titlar på böcker står med kursiv, och titlar på artiklar och kapitel står inom citationstecken. Den regeln kan man följa i andra textslag om man vill, men det är inte nödvändigt. I korthet kan man säga att kursiv är lite svårare att läsa, men å andra sidan lättare att lägga märke till i en text (på gott och ont). Citationstecken å sin sida stör inte läsbarheten, men kan däremot störa rytmen i läsningen – man läser gärna in en paus före citationstecknet.

Så det blir ett krokigt besked i frågan om grafisk markering av titlar. För det första behöver man inte alltid använda någon markering, eftersom man riskerar att bli övertydlig. För det andra finns det egentligen inga tydliga konventioner som styr huruvida man ska använda citationstecken eller kursiv som markering. Det verkar som att frågan om markering av titlar helt enkelt blir ett fall för valfriheten.

3 kommentarer

Filed under Språk