Monthly Archives: augusti 2010

Mottagaranpassning är att skriva med läsarens glasögon på

Det här inlägget skriver jag för dig. Ja, just dig. Du, som läser detta just nu, du är adressaten för denna text.

”Var inte larvig”, tänker du nu. ”Hur skulle du kunna veta vem jag är? Vad är det här för tramsigt effektsökeri?” Du har förstås rätt. Jag vet inte vem du är. Kanske vet jag inte ens om att du finns till. Kanske känner vi varandra till namnet. Kanske är vi nära bekanta, men inte ens då vet jag nu i skrivande stund vem du är. Och trots detta gör jag anspråk på att skriva just för dig. Är jag larvig? Ja kanske, men jag behöver försöka.

Det handlar om det som brukar kallas mottagaranpassning: det att anpassa en text så att den passar sina mottagare. Det är en svår uppgift, även för de mest drillade skribenter. Först och främst måste man ju ta reda på vilka ens mottagare egentligen är.

En sak vet man förvisso alltid om ens läsare: de läser ens text. Det kan framstå som en trivial sanning, och det är det, men utifrån den kan man faktiskt göra några kvalificerade gissningar om mottagargruppen. Ta dig och den här texten som exempel. Du läser den här texten, och du har kommit ända hit ner – alltså är du någotsånär intresserad. Det är troligt att du är intresserad av språk, eftersom det är temat för de flesta texter som publiceras i den här bloggen. Kanske kan man tänka sig att du även läser andra populärvetenskapliga texter om språk. Detta ökar i så fall chansen att du vet en del om ämnet. Du kanske känner till grundläggande språkvetenskaplig terminologi och är van vid olika språkvetenskapliga tankegångar. Det att texterna publiceras i en blogg kan också skvallra om din ambitionsnivå. Du läser troligen texterna av lust, inte av plikt. Det är inte särskilt troligt att du vill använda inläggen som källor i en vetenskaplig uppsats, men mer troligt att du läser för att bli lagom intellektuellt road. Du förväntar dig nog att det här ska vara en lättsam text.

Trolleri trollera. Nu har jag en ganska detaljerad skiss av mottagargruppen för den här texten. När skissen är färdig ska skribenten försöka sätta sig in i mottagarens situation. Antagligen har skribenten redan en idé om vad den vill berätta i en text, men det är också viktigt att fråga sig vad mottagaren kan vilja veta – och vad den inte vill veta. Skribenten kan också använda sin skiss för att hitta en lämplig svårighetsgrad på innehållet i texten, och fråga sig vad som behöver förklaras och vad mottagaren redan känner till. Egentligen vill jag påstå att mottagaranpassning bara handlar om dessa två frågor: Vad vill mottagaren veta? Och vad vet mottagaren redan? Den skribent som funderar på dessa två frågor kan göra sin text bättre.

Men skrivtips innebär alltid en viss förenkling av verkligheten. Det verkar som att det finns ett recept man ska följa till punkt och pricka, och så blir en gourmetmåltid till text till helt automatiskt. Om skrivtipset lyckas leva som det lär är det smidigt och trevligt att läsa, men det betyder inte att det var smidigt och trevligt att skriva det. Sanningen är att gourmettexter kräver väldigt hårt arbete. Man måste slita sig i håret. Man måste tvivla och grubbla. Man skriver och skriver om, testar, granskar, skriver om igen. I själva verket är det nog så att ju mindre läsaren behöver slita sig i håret för att läsa en text, desto mer har skribenten gjort det för att färdigställa den.

6 kommentarer

Filed under Begriplighet, Språk

Titelmarkering? Fråga din språkkänsla

Sommaren lider mot sitt slut. Det ser vi inte så bra i de sjunkande temperaturgraderna eller i de mörknande kvällshimlarna som i den ökande ambitionsnivån hos den generella medborgaren. Jag själv, generell medborgare som jag är, har därför ruskat liv i min sommardåsiga bloggnerv. Vi börjar höstsäsongen med en fråga som lyftes av en kommentator till den här bloggen: Är det inte dags att vi reder upp vårt sätt att skriva titlar på böcker, filmer och liknande? Kommentatorn som lyfte frågan anmärkte på frasen ”Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976″, som finns i en artikel jag skrev för Språktidningen. Heter romanen ”Maken” eller ”Maken från 1976″, kan man undra, menar kommentatorn. Jo, det kan man ju. Och det skulle man inte behöva om jag hade markerat boktiteln med citationstecken eller kursiv.

Samtidigt är det viktigt att ha en pragmatisk inställning till den här frågan. Risken är att en text ser plottrig ut om man strösslar allt för generöst med olika typer av grafiska markeringar. Skribenten behöver alltså bedöma hur stor risken för missförstånd är. Tror man verkligen att romanen heter ”Maken från 1976″?

I sådana här frågor finns en given auktoritet: Språkrådets Svenska skrivregler. Det är en lagom kategorisk och mycket lätthanterlig regelbok för hur svensk text bör se ut. Så här skriver den boken om markeringen av titlar:

Titlar på tidningar, böcker, filmer, musikverk, utställningar etc. kan i löpande text markeras med citattecken eller kursiv. Det gäller framför allt där gränsen mellan titel och omgivande löptext annars skulle bli otydlig. Om det tydligt framgår vad som är titel är särskild markering onödig. I texter där flera titlar nämns bör alla markeras på samma sätt.

I praktiken behöver vi alltså bedöma från fall till fall hur den här regeln ska tillämpas. En känd titel behöver oftast inte markeras – ett uttalande som ”Jag såg Romeo och Julia på Dramaten” får nog inte läsaren att tro att jag har träffat två personer vid namnen Romeo respektive Julia. Där kan läsaren till och med ta lite hjälp av kontexten: Dramaten för lätt tankarna till teater, och där hör ju Shakespeares kända tragedi hemma. En annan gång kan det vara svårare att avgöra var titeln slutar och omgivande text tar vid. I ett sådant fall, där kanske varken kontext eller omvärldskunskap hjälper till, kan det vara bra att markera titeln: ”Jag såg Två ungherrar i Verona för några år sedan”.

Å andra sidan är behovet av grafisk markering rätt så konstruerat. I tal gör vi ju ingen nämnvärd markering för att hjälpa lyssnaren att förstå var en titel börjar och tar slut. I stället kan man använda olika uttrycksmässiga knep för att leda lyssnaren rätt: ”Jag såg Två ungherrar i Verona, du vet Shakespeares gamla pjäs, för något år sedan”.

En annan fråga är förstås vilken av markeringarna man ska välja, när man väl vill ha en: citationstecken eller kursivering. Inom den akademiska världen har det funnits en konvention att titlar på böcker står med kursiv, och titlar på artiklar och kapitel står inom citationstecken. Den regeln kan man följa i andra textslag om man vill, men det är inte nödvändigt. I korthet kan man säga att kursiv är lite svårare att läsa, men å andra sidan lättare att lägga märke till i en text (på gott och ont). Citationstecken å sin sida stör inte läsbarheten, men kan däremot störa rytmen i läsningen – man läser gärna in en paus före citationstecknet.

Så det blir ett krokigt besked i frågan om grafisk markering av titlar. För det första behöver man inte alltid använda någon markering, eftersom man riskerar att bli övertydlig. För det andra finns det egentligen inga tydliga konventioner som styr huruvida man ska använda citationstecken eller kursiv som markering. Det verkar som att frågan om markering av titlar helt enkelt blir ett fall för valfriheten.

3 kommentarer

Filed under Språk

En ny stjärna på uppsatshimlen

Som bloggens stamgäster kanske vet har jag knåpat med en magisteruppsats de senaste månaderna, och nu är jag färdig med den. Efter en helig studentikos ceremoni erkändes den under titeln Texten som stöd för handling. Den handlar om hur begripliga och användbara myndigheters texter om företagande är. Om du vill kan du ladda hem uppsatsen genom att klicka på bilden här nere.

Bilden är för övrigt ett ordmoln som jag skapade av de tio myndighetstexter jag analyserar i studien. Det blev ett mycket illustrerande moln. Vad jag har undersökt är nämligen texter som förklarar hur företagare ska utföra olika procedurer som rör företaget. Du ser: det är många näringsverksamhet, företag, verksamhet och sådana ord. Det är också många ekonomiska ord, som avdrag, kr, belopp, inventarier, expansionsfond. Men de allra största orden är ju ska och får. Dessa ord blev också något av ett tema för studien. Jag undersökte nämligen bland annat hur texterna uttryckte instruktioner och anvisningar, och ett sätt är ju att använda sådana deontiska modala hjälpverb som ska och får: ”Du ska göra ett schablonavdrag”. Men det finns flera andra sätt att uttrycka instruktioner. Häng med på en sensommarpromenad i textanalysens sumpmarker.

Jag fann två olika variabler för uttrycken för instruktion: dels grammatisk form, dels agent. De grammatiska former man kan använda är deontiska modala hjälpverb (”Du ska göra ett schablonavdrag”), presens aktiv (”Du gör ett schablonavdrag”), presens passiv (”Ett schablonavdrag görs”) och slutligen imperativ (”Gör ett schablonavdrag”). Bland agenterna, alltså de som utför handlingarna, finns tre typer. Det finns konstruktioner med ett du eller ni, konstruktioner med en tredje person som läsaren kan identifiera sig med (till exempel ”Företagare måste göra schablonavdrag”), eller konstruktioner där agenten är bortskriven så att man inte vet vem det är som utför handlingen (såsom ”Ett schablonavdrag görs”).

I uppsatsen diskuterar jag hur begripliga och användbara dessa olika uttryck är. En slutsats som jag drar är att instruktioner måste vara enkla att identifiera som instruktioner. En mening som är svår att identifiera som instruktion är till exempel den här: ”I ruta 40 anges verksamhetens beräknade överskott”. Läsaren skulle kunna tolka detta som en instruktion, men den skulle lika gärna kunna tro att det är en beskrivning av något som händer, och tro att verksamhetens beräknade överskott redan finns angivet i ruta 40. Mest begripliga och användbara är imperativkonstruktioner och konstruktioner med du.

En idé som jag presenterar i uppsatsen är därför att det är enklast att förstå instruktioner som följer vissa grammatiska mönster som är typiska för just instruktioner. Det är till exempel också lätt att förstå imperativ som ”Ange verksamhetens beräknade överskott i ruta 40″, men mindre lätt att förstå avpersonifierade fraser som ”Verksamhetens beräknade överskott ska stå i ruta 40″.

Nå. Detta med uttryck för instruktioner är en av de tre saker jag undersöker i uppsatsen. De övriga två är hur det går att använda texterna och vilka förkunskaper texterna kräver. Den som vill veta mer om detta får ladda hem uppsatsen och läsa vidare. Jag hoppas att det blir en trevlig läsning.

5 kommentarer

Filed under Språk