Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

Sedan september förra året har den här bloggen haft några temainlägg som handlar om att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan. Jag samlade in tio yttranden där vanliga svenskar i svenskspråkig kommunikation plötsligt häver ur sig ett engelskspråkigt yttrande. Ett inlägg neråt kan du se de tio belägg som jag samlat ihop.

Det heter kodväxling
Till att börja med vill jag slå fast vad det här fenomenet är för något: det kallas kodväxling. Det handlar alltså om att växla kod; oftast gäller det hela språk, men det kan också gälla byten mellan olika dialekter och gruppspråk. Detta begrepp kan också användas för att beskriva kodväxlingen hos personer som ledigt kan använda två olika språk för mer fullständig kommunikation. Hemma i Husby kan jag till exempel ofta höra folk prata på svenska, för att sedan växla till arabiska, och sedan kanske tillbaka till svenska. Men mina belägg handlar alltså om svenskar som bara för korta fraser växlar till engelska.

En knapp forskningsöversikt
Så till den viktiga frågan: Varför använder folk sig av kodväxling? Vi blir inte de första att ställa oss den frågan. Forskningen har åtminstone sedan 1950-talet försökt beskriva fenomenet. Tidigt ute var den polsk-amerikanska lingvisten Uriel Weinreich, som ställde sig kritisk till kodväxling, och menade att omotiverad kodväxling tillhörde ett fult språk [1]. På 1970-talet och 1980-talet började forskarna ha en mer tolerant syn på kodväxling, och i stället för att bedöma huruvida det var fint eller fult, började de fundera på hur och varför folk kodväxlar. Den största delen av kodväxlingsforskningen handlar om växlingen mellan kommunikativt bärande språk (till skillnad från bloggens slemmiga monster-serie där engelskan bara får någon kort fras på sig). Ett bra exempel är Jakob Cromdals forskning om kodväxlingen på en engelskspråkig skola i Sverige [2]. Många av eleverna på den skolan har engelskspråkiga föräldrar, eller har rentav bott i ett engelsktalande land tidigare. Man kan därför påstå att de har engelska som förstaspråk eller andraspråk, till skillnad från de svenskar som bara får sin engelskkunskap från skolan och populärkultur, och därmed har engelska som främmandespråk.

Så varför kodväxlar folk? Efter mina Google-efterforskningar kan jag kartlägga tre olika forskningsbaserade teorier som förslag till svar på den frågan. Alla tre handlar kanske främst om kodväxling mellan kommunikativt bärande språk.

  1. Folk kodväxlar när det inte finns något omarkerat sätt att uttrycka sig på i den aktuella koden. Det menar Carol Myers-Scotton, som tagit fram det som kallas ”the markedness model of code-switching” [3].
  2. Folk kodväxlar för att antingen öka eller minska avståndet mellan sig själva och den de talar med. Det hävdar Howard Giles, som ligger bakom ”the communication accommodation theory” [4].
  3. Folk kodväxlar för att skapa en kontrast, till exempel i syfte att få mer uppmärksamhet. Det anser Jakob Cromdal, som studerat tvåspråkiga skolbarns kodväxling mellan svenska och engelska [5].

Kan då dessa tre påståenden förklara kodväxlingen i de tio belägg jag samlat in? Ja, åtminstone delvis. Jag ska försöka mig på en analys där jag kombinerar dessa påståenden med några hemmasnickrade idéer.

Kodväxlingen förmildrar yttrandet
Precis som en av bloggens läsare en gång påpekade, så kan engelska fraser användas för att tona ner ett budskap. Det här kan förklara åtminstone två av beläggen: det första (”it doesn’t count, you’re gay”) och det nionde (”nice ass”). Båda dessa yttranden kan uppfattas som ansiktshotande, eftersom de sätter mottagarens prestige på spel, och man kan därför tänka sig att talarna har försökt dämpa ansiktshotet genom att byta språk när de uttalas. Det är tänkbart att detta också kan förklara de två kodväxlingar som utgör repliker på ansiktshotande yttranden. Det gäller belägg 8 (där kodväxlaren fått höra att han luktar äckligt) och 10 (där kodväxlaren fått kritik för sin bristande läsvänlighet). Kanske valde dessa kodväxlare att yttra sig på engelska för att på något sätt dämpa sitt eget ansiktshot, eller för att ta avstånd från de känslor som eventuellt kunde förknippas med ansiktshotet.

Det här med att kodväxlingen förmildrar ett yttrande, kan kanske kopplas till Carol Myers-Scottons idé om att man kodväxlar om yttrandet är markerat, alltså sticker ut på ett eller annat sätt. Men som jag förstår Carol Myers-Scotton så bryr hon sig mest om hur markerad formen för yttrandet är, och därför kanske hennes idé inte passar helt och hållet här. Ett ansiktshot är ju markerat till sin funktion, snarare än till sin form, och därför borde det kanske inte spela någon roll vilket språk man yttrar ansiktshotet på. Någon som kan denna ”markedness model” bättre får gärna fylla på med kunskap här.

Kodväxlingen påverkar avståndet mellan de talande
Man kan kanske också tänka sig att folk kodväxlar för att ta avstånd från den de talar med. Så verkar det till exempel ligga till i belägg 1. Den första mannen kanske försöker fjärma sig från den andra mannen genom att yttra sin avsnoppning på engelska: ”It doesn’t count, you’re gay” – och nu får du inte vara med i samtalet längre. På samma sätt försöker kanske kodväxlaren i belägg 6 understryka sitt avståndstagande genom att kodväxla i sin argumentation: ”Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage.” Även de nyss ansiktshotade kodväxlarna i belägg 8 och 10 har förstås anledning att ta avstånd från sina samtalspartnar.

Den här idén påminner ju om Howard Giles ”communication accomodation theory”, alltså teorin att man kodväxlar för att öka eller minska avståndet mellan sig själv och den man talar med. Det är dock viktigt att påpeka att teorin inte är framtagen för att beskriva slemmiga monster-typen av kodväxling. Som jag förstått det efter min femdagarsbekantskap med teorin är Howard Giles i stället mest intresserad av kodväxling mellan olika uttal, dialekter och gruppspråk. Han menar till exempel att en talare kan härma lyssnarens dialekt för att skapa samhörighet dem emellan. Men kanske kan lösryckta engelska yttranden ses som en del av ett gruppspråk i svenskan, och då borde Howard Giles teori kunna passa.

Kodväxlingen ger uppmärksamhet
Det är vanligt att språkbrukare använder kontraster för att få uppmärksamhet, och ett plötsligt byte från ett språk till ett annat skapar onekligen en kontrast. Det här kan till exempel förklara belägg 2, där en radiopratare försöker övertyga sina passiva lyssnare om att ringa p1: ”Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring p1.” Kodväxlingen kan antagligen fungera som en rätt vass machete för att hugga sig igenom mediebruset. Liknande förutsättningar gäller för språksituationen där belägg 4 huserar. Där försöker ett företag skaffa nya kunder genom två reklamaffischer, där en av dem är på engelska: ”Bad sound kills good music”. Den plötsliga kodväxlingen utgör en kontrast i reklamdjungeln (åtminstone i det sammanhang där affischerna fanns). Möjligen kan också belägg 5 förklaras av den här idén: ”Resfeber as always, imorgonbitti bär det av.” Det belägget kommer från en Facebookstatus, och skribenten var antagligen väl medveten om att hon skulle slåss om uppmärksamheten på sina vänners nyhetsflöden.

Den här tanken kan kopplas till Jakob Cromdals tes, och det är inte ens kontroversiellt. Jakob Cromdal märkte i sin studie att eleverna ofta bytte språk när de upplevde att folk inte lyssnade på dem. I ett av hans exempel är det en elev som försöker stoppa en annan elev från att komma in i en koja. Först säger eleven ”you don’t get up here” och ”get down” och ”no”. När den andra eleven ändå inte gör som hon vill, skriker hon ”men hallå, gå ner då!”.

Kodväxlingen hämtar näring från engelskspråkig kultur
Jag har ofta en känsla av att den som kodväxlar citerar någon engelskspråkig källa. Detta kan dock bara förklara ett av beläggen, nämligen det sjätte. Precis som en av bloggens läsare så kunnigt påpekade, är ”We will have no mo marriage” ett citat ur Shakespeares Hamlet. Några av de övriga beläggen kan vara citat, men jag har i så fall misslyckats med att hitta deras ursprungskällor. Däremot har jag en vag känsla av att vissa av beläggen är någon sorts imitation av ett citat. Till exempel verkar det så i belägg 8, där Rocky säger ”Do I make you hungry, baby?” Frasen får ungefär 50 träffar på Google, och verkar alltså vara något slags uttryck även om det inte är etablerat. Dock hittar jag bara frasen i personliga texter på till exempel Flickr-sidor och bloggar. Därför framstår det inte som troligt att Rocky verkligen citerar någon.

Flera av beläggen innehåller etablerade engelska uttryckssätt. Det gäller exempelvis belägg 3: ”People keep saying that”. Om man söker i Brittish National Corpus på ”keep saying that” får man 22 träffar, varav 16 där ”that” är ensamstående objekt (och inte en subjunktion som ”people keep saying that Karsten looks like grandpa”). Det finns visserligen ingen träff på just people keep saying that, men jag antar att det också vore ett korrekt uttryck på engelska. De svenska uttrycken ”folk säger ju det” eller ”folk brukar säga det” skulle dock vara minst lika korrekta. Anledningen att Karsten väljer att uttrycka sig på engelska kan alltså inte vara att det inte går att säga det han vill säga på svenska. Samma sak gäller för belägg 5, där Facebookaren väljer att skriva att hon har resfeber ”as always”, trots att den svenska motsvarigheten ”som vanligt” är lika etablerad. Här verkar alltså de engelska fraserna fungera som ett minst lika tillgängligt uttryck som de svenska alternativen. Frågan är då varför språkbrukarna väljer de engelska uttrycken – de förefaller ju betydligt mer markerade och utstickande än de svenska.

Belägg 7 och 10 innehåller uttryckssätt som kan kategoriseras som fasta fraser: ”the bill is on me” (8 träffar i BNC) respektive ”point taken” (29 träffar i BNC). Här verkar det dock vara lättare att förklara kodväxlingarna. För även om det går att ge uttryck för de här betydelserna på svenska, finns det nog fasta fraser för dem. Visst går det att byta ut ”the bill is on me” mot ”jag betalar”, men det kan inte ses som en fast fras. På samma sätt kan man förstås säga ”jag har förstått” eller något liknande, i stället för ”point taken”. Här kan man kanske säga att språkbrukarna i beläggen väljer att utöka sin svenskspråkiga repertoar med några engelska fasta fraser. På sätt och vis växlar de alltså knappt kod.

Är det farligt?
Kodväxling är inte farligt. Det finns ingenting som tyder på att sådana här fraser kan skada ett språk på något sätt. Låt mig ta stöd av en av Sveriges främsta språkpolitiker: Olle Josephson. I boken ”Ju” skriver han att sådan här kodväxling egentligen bör ses som en extra uttrycksresurs i svenskan. Det finns, skriver han, ”något onaturligt i att inte göra bruk av hela det språkliga register man har tillgång till” [6]. Däremot kan det finnas anledning att vara på sin vakt när det gäller svenskars bruk av engelska i högre utsträckning. Så här skriver han:

En språkpolitisk idiot är alltså den som […] finner det vulgärt när folk säger No problems! eller Now we are talking, men samtidigt sätter barnen i engelskspråkig skola och föreslår att arbetsplatsen ska gå över till engelska som koncernspråk. [7]

Som kuriosa kan jag också nämna att slemmiga monster är långt ifrån nya i vårt svenska språksamhälle. Däremot har monstren inte alltid varit engelska. I ”Ju” citerar Olle Josephson en tysk kodväxling från 1800-talet:

Då vi kom i vår port sa mamma: ”Såg du sånt halsband Anna fått av Ernest.” – ”Ja”, sa min far, ”aber der Teufel lacht dazu.” [Men djävulen skrattar åt det.] [8]

Nej, kodväxling är inte farligt, och det är inte heller slemmiga monster. Slemmiga monster finns förvisso, men bara i skrämda människors huvuden. De kan förstås kännas lite obehagliga för den som är ängsligt lagd, men i verkligheten kan de aldrig göra någon skada. Och det kan inte heller kodväxlingar göra. Slutsatsen av detta niomånadersprojekt är således: Inget engelskt slemmigt monster äter upp svenskan. Åtminstone inte från det här hållet.

—————

Referenser
[1] Weinreich, Uriel (1953) Languages in Contact : findings and problems. Refererad i Wikipedias artikel om kodväxling, och i Cromdal (2002). [tillbaka]
[2] Cromdal, Jakob (2000) Code-switching for all practical purposes : bilingual organization of children’s play. [tillbaka]
[3] Myers-Scotton, Carol. (1993) Social Motivations for Codeswitching: Evidence from Africa. Refererad i Wikipedias artikel om modellen. [tillbaka]
[4] Giles, Howard (2008) ”Communication accommodation theory”. Ingår i Engaging theories in interpersonal communication : multiple perspectives. Refererad i Wikipedias artikel om teorin. Läs också en enkel förklaring på Changing Minds. [tillbaka]
[5] Cromdal, Jakob (2002) ”Tvåspråkigt samspel”. Artikel i Språkvård nr 1 2002. [tillbaka]
[6] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79 [tillbaka]
[7] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 69 [tillbaka]
[8] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79. Citerat ur: Bonnier, Tor (1972) Längesen : sammanklippta minnesbilder. Boken innehåller memoarer från slutet av 1800-talet. [tillbaka]

About these ads

1 kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Ett svar till “Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

  1. Pingback: Språk och makt – en förtrolig och mångbottnad relation | Linneas språkblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s