Dagsarkiv: 07 juni 2010

Tre insikter från en svensk engelsktalare

Den här helgen har jag haft besök från USA, och därför har jag behövt prata engelska några dagar. Besöket var trevligt, och pratandet var lärorikt. Jag ska dela med mig av tre språkliga insikter som drabbat mig under helgen.

På engelska kan man uttala påståenden som frågor
Den här amerikanen som besökte mig hade en lite förvirrande tendens att uttrycka påståenden med frågeintonation. Det hände till exempel en dag när jag precis kommit hem från universitetet. Vi hade en sån där konversation som man normalt har när någon precis har kommit hem. Hur är det med dig, tack bra, vad har du gjort i dag, jag har pluggat, är du trött, nej men hungrig, och så:

– We have so much food?

En fråga till alltså. Vad ska jag svara? Jag vet ingenting om hur mycket mat vi har. Fast hon sa ju just att det fanns mycket.

– Uhm. Yes. I mean really? Or uhm. I… Good.

Jag har försökt googla efter en grundligare beskrivning av det här fenomenet, men inte hittat något. Det handlar alltså om att uttrycka ett påstående med högre ton i slutet, som man brukar göra vid frågor: ”Do we have any food?” Men jag undrar om man kan uttrycka alla påståenden på det sättet. Man kanske inte kan säga ”I’m hungry?”. Eller kanske kan man det. ”I love you so much?” Man kanske kan tänka sig att det här fenomenet är särskilt vanligt bland yngre engelsktalare – min gäst var i trettioårsåldern. Kanske är det också särskilt vanligt i vissa områden i USA – den här kvinnan kom från Kalifornien. Det kanske finns någon läsare som vet eller tror något om detta?

Det är uttrycksförmågan som räknas, inte ordkunskapen
Jag har aldrig tidigare försatt mig i en situation där jag behöver prata engelska konsekvent i flera dagar i sträck. De första timmarna vred sig min språkkänsla i plågor. Varje gång jag ville säga något hade jag en glasklar bild av hur jag skulle uttrycka mig, men efterhand som jag lät yttrandet rinna ut ur min mun insåg jag att jag saknade just det ord jag behövde för att formulera min poäng. Jag fastnade. ”I lack the words to express myself in English. It’s so…” Hur säger man omständligt nu igen? Omständligt. Omständligt. Min taltur drar ut på tiden. Kom igen nu. Det är ju inget svårt ord. Vad i. Tre sekunder. Fyra sekunder. Jag kommer inte på det.

Efterhand insåg jag att de mer engelskvana svenskarna i mitt sällskap egentligen inte alls hade mer ordkunskap än vad jag hade. Vad som gjorde deras engelska smidig och effektiv var i stället att de klarade av att planera sina yttranden så att de kunde komma runt vokabulärluckorna. ”I have to talk around the words, instead of saying the exact thing I want to express.”

Det är skillnad mellan s och z
Även om min engelska såklart är lite blågul kunde jag allt som oftast göra mig förstådd. Men några få gånger hade vi kommunikationsproblem. En dag var vi ute och inspekterade Stockholm. Hon pekade på ett stort hus och sa:

– What’s that?

Jag tänkte att det måste vara Skansen så jag svarade:

– I think it’s a /so:/.
– What do you mean? Like a lawyer’s office? A place to sue people?
– No, a /so:/.
– Do you mean a sewer? (kloak)
– Fucking hell. It’s a zzz… oooo.
– Oh, a zoo!

Jag vet att engelskan gör skillnad mellan z och s. Det är bara så fruktansvärt omständligt för min tunga att formulera det där surrande z-ljudet, så jag tänker att mina s får duga som ett bara lite felaktigt alternativ. Oftast fungerar sådana lösningar, men det är inte heller konstigt när det blir missförstånd. Jag för min del kan bara nätt och jämt höra skillnaden mellan s-ljud och z-ljud, men för en med engelska som förstaspråk är det antagligen lika stor skillnad som mellan b och p, eller g och k. Som om man skulle säga ”kuppe” i stället för ”gubbe”.

En gång hamnade jag i en motsvarande situation när jag pratade svenska med en som har engelska som förstaspråk. Hon hade varit och klättrat, och förklarade att:

– Jag glömde min selle.
– Din selle? Vad är det för något?
– Du vet, en sån där sak man har när man klättrar, så att man inte ramlar ner.
– En selle? Det har jag aldrig hört talas om. Men jag brukar inte klättra heller, så det är kanske inte så konstigt.
– Är du säker på att du inte vet vad det är? Man har den runt kroppen när man klättrar.
– Jaså, du menar sele.

Det måste vara skavsamt att ständigt behöva vistas i ett språk som man inte äger. Det är min främsta anledning till att aldrig flytta från Sverige. Självklart blir man betydligt bättre på ett språk när man talar det dagligen i flera år, men jag tror att det här skavande och obekväma delvis skulle sitta kvar, åtminstone i min egen språkkänsla. Den svensk-grekiska författaren Theodor Kallifatides förstår kanske det här bättre än någon annan. I diktsamlingen Tiden är inte oskyldig skriver han såhär:

Varje gång jag säger sten
tänker jag på andra stenar,
och havet
betyder bara delvis hav.

(Ur dikten Mitt språk och jag)

15 kommentarer

Under Språk