Igår drev jag och en vän runt och inspekterade Stockholm. Vi drev förbi en blomsteräng mitt i Stadshagen. Jag är ju från Umeå och är därför inte alls van vid att se blomsterängar mitt i stan i april, så jag sa:
– Men titta vilka fina blommor.
– Skilla, sa min vän.
– Va? sa jag.
– Skilla! sa hon.
Här behövde jag uppenbarligen koppla på min analytiska förmåga. Skilla alltså. Vad i friden säger hon så för? Jag känner till ordet skillad, det relativt nya ordet som betyder ‘talangfull’. Det ser ut som ett particip, så man kanske kan bygga ett verb av det. Skilla! Det skulle kunna vara en imperativform med betydelsen ‘bli talangfull!’. Eller nej, det kan det verkligen inte. Varför i allsin dar skulle hon säga det åt mig? Det är inte logiskt på något sätt. Skilla. Skilla. Skilla. Varför säger hon skilla? Ah! kom jag plötsligt på:
– Är det så blomman heter?
– Japp, sa hon.
Så går det till när man tolkar språkliga yttranden. Trots att jag inte hade en aning om vad ordet betydde kunde jag plocka information från sammanhanget och komma fram till en riktig tolkning. Skillat, om jag får säga det själv!
