Månadsarkiv: mars 2010

Du hänger väl med i IT-slangenJ

Ibland får jag kärvänliga mejl med en fristående J:n i sig. J:na förekommer främst i slutet av meningar, särskilt skämtsamma sådana. Wtf, brukar jag tänka. Är det där någon slags smajly? Var sitter ögonen? Vilken konstig mun den har.

Men nu vet jag (kanske några år senare än vad som får falla in under trendkänslighetsbegreppet). Den här bloggen förklarar för mig att Microsoft kodar smajlyr i typsnittet Wingdings. När man arbetar med ett Microsoftprogram som Outlook och klistrar in en smajly i ett mejl, så kodas det om till den smajly som finns i Wingdings alfabet. Gissa vilken bokstav smajlyn motsvarar? Just detJ. När mejlet når en mejlklient som har en annan kodning visas inte smajlyn, utan bara ett J.

Den som vill vara riktigt hipp ska således börja använda ett vanligt J i slutet på glada meningar. I samma anda är det tydligen också hippt att medvetet låta en etta slinka in i rader med utropstecken: !!!!!!!!111, eller ännu hellre rentav skriva !!!!!!ettett. Likaledes hippt är det att avsluta en mening med ett opassande s, som i ”jag är glads”. Jag tippar att detta kommer från att ICQ-meddelanden sändes med kommandot alt+s, och att man ibland råkade trycka i fel ordning.

Slangspråk relaterat till datoranvändande har kommit att kallas leet-språk, och om detta fenomen har Wikipedia en riktigt spännande artikel. Här har du således din räddning om du börjar känna dig gammal och grå. Vem som helst kan ju bli hipp när det finns en hel manual för det.

9 kommentarer

Under Språk

Inshallah på svenska

Det arabiska uttrycket Inshallah (egentligen Insha’Allah) har ofta fått stå som ett exotiskt kännetecken för den muslimska kulturen. Bokstavligen betyder det ‘Om Gud vill’, men i överförd betydelse kan det också stå för ‘Om allt går som det ska’ eller liknande fraser. När man flyger i arabisktalande länder kan piloten till exempel ropa ut att planet landar, inshallah, klockan halv fyra. När jag frågar min handlare hemma i Husby om han kommer att ha fått in en särskild vara till i morgon svarar han, samtidigt som han lättar lite på skjortbröstet, inshallah.

Många svenskar känner antagligen till detta uttryck. Vad många svenskar kanske inte känner till är att vi tycks ha haft ett exakt likadant uttryck i svenskan på artonhundratalet. August Strindberg citerar en gång i Röda rummet en skylt där det står som följer:

Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot konossement och certifikat å kontoret Skeppsbron där Ångaren lastar.

(s. 87)

Alltså: Vi har planerat att åka iväg med ångaren den tjugoåttonde, men i slutändan är det ju Gud som bestämmer.

Lämna en kommentar

Under Språk

Valentin Voloshinovs förståelse av förståelse

Kloka människor har funnits före mig själv. Jag ger dem nytt liv här i bloggen. Se här vad den gamla sovjeten Valentin Voloshinov skriver i boken Marxism and the Philosophy of Language, från 1929 (översatt till engelska 1973):

To understand another person’s utterance means to orient oneself with respect to it.

s. 102

Citatet är tyvärr på engelska, och det är svårt att förstå krångliga saker på ett annat språk än sitt bästa. Jag tänker mig dock att de flesta av mina läsare föredrar engelska framför ryska.

Voloshinov menar att förståelse är mycket mer än att bara känna igen bokstäverna, orden och konstruktionerna i ett yttrande. Efter en sådan ganska banal avkodning måste man nämligen förstå vad yttrandet innebär. Att ”orient oneself with respect to” yttrandet betyder att man ska ge det en plats i sin kunskapsbank, förstå hur det hör ihop med övrig kunskap. Man behöver förstå vad yttrandet innebär för allt övrigt man känner till.

Voloshinov är en av grundarna till dialogismen, och intresserar sig därmed för språk i interaktion mellan människor, i stället för att bara se språk som ett grammatiskt system eller liknande. En annan förgrundsgestalt till den här språksynen är Mikhail Bakhtin. Vissa påstår att det inte ens var Voloshinov som skrev Voloshinovs texter, utan just Bakhtin.

Förståelse är inte enkelt, varken att utföra, förklara eller förstå. Det verkar som att Voloshinov hade förstått förståelse, och förhoppningsvis kan han förklara så att också vi förstår – hans förståelse av förståelse.

8 kommentarer

Under Citatet, Språk

Får det lov att vara en vårfru?

I går var det våffeldagen. Men våffeldagen är egentligen en felsägning. Ursprungligen kallades den här dagen, 25:e mars, för vårfrudagen. Säg det snabbt fem gånger: vårfrudagen, våfrudagen, våfudagen, våfedagen, våffeldagen! Åh! Ska vi äta våfflor?

Det heter vårfrudagen för att vår fru, Jesus morsa Maria, blev gravid den dagen. Det är alltså bara en graviditet kvar till julafton.

2 kommentarer

Under Språk

Framtiden är nära

Jisses. Jag väntar mig en Jetpack inom de närmaste månadernas framtid. I går testade jag nämligen Google Översätt. Det var sent på eftermiddagen och jag slöläste en artikel om språkförståelse, som nämnde att datorer inte förstår språk. Lite illmarigt bestämde jag mig för att retas med Google Översätt. Jag tänkte att översättningen kunde få statuera som ett vackert exempel här i bloggen. ”Researchers in the field of artificial intelligence (AI) have occupied themselves with this question in their quest to build intelligent computer systems that can perform human tasks such as problem solving and language comprehension.”, skrev jag till robotöversättaren, beväpnad med ett hånflin, pösigt nöjd över min mänskliga oöverträffbara språkförmåga.

Hånflinet fick dock en kort livstid. Se här på Googles översättning till svenska: ”Forskare inom artificiell intelligens (AI) har sysselsatt sig med denna fråga i deras strävan att bygga intelligenta datorsystem som kan utföra mänskliga uppgifter såsom problemlösning och språkförståelse.”

Hatten av! Översättningen har bara ett enda fel, och det är dessutom ett fel som infödda svensktalare gör ofta. Det är att ”deras” ska bytas ut till ”sin”, eftersom det syftar på subjektet. De engelska särskrivningarna som på svenska ska vara hopskrivna klarar översättningen av. Den förstår också att vi svenskar inte använder konstruktioner som ”forskare inom fältet av”, och stryker således den biten. Dessutom vet den att ”occupied” inte ska översättas bokstavligt till ”ockuperat”, utan lämpligen till ”sysselsatt” (om man i stället skriver in ”In 1936, Germany occupied Poland” översätter den – till råga på allt enligt grammatikens alla v2-regler – till ”År 1936 ockuperade Tyskland Polen”).

Snart är framtiden här. Jag betraktar utvecklingen med andakt.

4 kommentarer

Under Språk

Förkunskaperna bygger upp förståelsen

Jag läste nyligen ett bokkapitel med det fantasieggande namnet Discourse Comprehension (längst ner i inlägget finns alla uppgifter om det). Det inleds med en strålande illustration av hur förståelse går till. Läsaren ska försöka lista ut svaret på fyra gåtor. Jag stjäl upplägget och översätter fritt:

1. Hur får man in en elefant i ett kylskåp?

Svaret är enkelt: man öppnar dörren, sätter in elefanten, och stänger dörren. Nu kanske du kan besvara nästa fråga:

2. Hur får man in en giraff i ett kylskåp?

Du tror kanske att det bara är att öppna dörren, sätta in giraffen och stänga dörren? Fel! Kylskåpet är ju fullt med elefant. Det korrekta tillvägagångssättet är således att öppna dörren, ta ut elefanten, sedan sätta in giraffen och stänga dörren. Nu kan du säkert lista ut svaret på den tredje gåtan:

3. Djungelns konung har ordnat ett möte i djungeln, och alla djur ska dit. Bara ett enda djur uteblir. Vilket?

Svaret är förstås giraffen; den är ju instängd i kylskåpet. En sista gåta:

4. Hur kommer man över en flod där det bor en massa krokodiler?

Den listiga läsaren har nog börjat förstå konceptet på svaren: de har med de tidigare gåtorna att göra. Och svaret på den här är helt enkelt att man simmar på. Krokodilerna är ju hur som helst på möte.

Så här går det till också när vi läser kluriga texter. I min magisteruppsats, som jag håller på att skriva nu under våren, undersöker jag myndigheternas texter om hur man sköter ett företag. Många av texterna måste läsas på samma sätt som såna här gåtor blir lösta. Det gäller att packa på sig information efterhand som man läser. Informationen i början påverkar nämligen hur man ska tolka den kommande informationen. Först får läsaren lära sig vad schablonavdrag är, sedan får den en instruktion om hur man gör dem – åtminstone i de lyckade fallen.

Man kanske kan använda den lite trötta metaforen om den rullande snöbollen för att illustrera detta: all den information man får i texten måste följa med i tolkningen av det kommande. Det börjar med en liten snöboll, och allt eftersom den rullar ner för backen klibbar mer och mer snö fast på den; det börjar med en liten klump förkunskaper, och allt eftersom man läser texten klibbar mer och mer information fast på läsarens kunskapsbank. En text med mycket information kan skapa enorma snöbollar som har svårt att hålla kurs. Snöbollen kan bli helt vind och rulla snett eller stanna av; då har det kommit för mycket information. Det gäller att informationen hinner sätta sig innan man rullar vidare.

Men metaforen visar som sagt ändå bara de riktigt lyckade fallen. Det händer ofta att informationen kommer i oordning, så att något läsaren behöver känna till för att kunna förstå texten kommer i slutet. Tänk dig en snöboll som på detta sätt måste hoppa upp och ner i backen. Helt omöjligt! Dessutom påverkar texten också det man redan läst; den nya snön förändrar alltså kärnan i snöbollen.

Tja, snöbollsmetaforen är nog ändå inte särskilt lämplig. Vår bank av kunskaper är ju inte så simpel att den bara fylls på och fylls på; dels måste förkunskaperna aktiveras av att texten påminner en, dels kommer ny kunskap att förändra gammal kunskap, och dels försvinner kunskap när vi glömmer bort den. Nej, snöbollsmetaforen är för trött. Men vem bryr sig hur som helst om snöbollar nu när det snart är april?

Gåtorna kommer från Handbook of Psycholinguistics från 2006, med redaktörerna Matthew J. Traxler och Morton Ann Gernsbacher. Kapitlet hette som sagt Discourse Comprehension, och är skrivet av Rolf A. Zwaan och David N. Rapp. Gåtorna finns på sidan 725.

1 kommentar

Under Begriplighet, Psykolingvistik, Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 8)

Nu har vi kommit till det åttonde belägget för att det finns ett slemmigt monster som håller på att äta upp svenskan. Någon som använder engelska fraser friskt är Martin Kellermans seriehund Rocky. För den som letar slemmiga belägg är arkivet i DN:s På stan-blogg en guldgruva. Jag valde helt enkelt en stripp som går snabbt att läsa:

KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Ingenting finns inte

För några inlägg sedan tog jag upp diskussionen om förhållandet mellan språk och tanke. Jag nämnde att det finns de som tror att språket bestämmer vad vi kan tänka på, och de som tror att det vi kan tänka på bestämmer vårt språk. Nu ska jag fylla på med reflektioner. Ett minne från min barndom har nämligen seglat upp.

Jag var kanske fyra år, och befann mig på dagis. Min dagisfröken berättade precis för mig att det finns blinda personer.

– Det finns blinda personer, sa fröken. De kan inte se någonting.
– Okej. Vad ser de då? frågade jag nyfiket.
– Ingenting, förtydligade fröken.
– Ja, ja, sa jag tålmodigt. Men vad ser de.
– De ser ingenting.
– Nä, nä, ingenting, bekräftade jag. Men någonting ser de ju.
– Är du dum i huvet din lilla dvärg, sa frökens extralingvistiska signaler, och upprepade med talet: De ser I-N-G-E-N-T-I-N-G!

Visserligen är jag i hög grad partisk, men jag vill ändå påstå att jag var ett synnerligen klokt barn. Jag hade lagt märke till att jag kunde se saker om jag hade ögonen öppna. Jag såg former, djup, färger. Vad jag också lagt märke till var att jag kunde se saker även när jag blundade. Om jag till exempel hade tittat mot något väldigt ljust, och sedan stängde ögonen, kunde det sväva runt små lustiga figurer på baksidan av mina ögonlock. Efter ett tag brukade figurerna försvinna, och om jag då vände mina stängda ögon mot ljuset kunde jag se en lite aprikos färg. Släcktes ljuset såg jag en svart färg.

– Ingenting alltså, svarade jag fröken. Vilken färg har det?
– Men för i helvete ungjävel, sa fröken i en uppgiven suck.

Vad har då detta med språk och tanke att göra? Jo detta: Eftersom jag hade lagt märke till dimensionen färg, kunde jag inte tänka mig frånvaro av färg. Också avsaknad av färg var en färg: det kunde till exempel vara svart som mörkret, aprikost som mina stängda ögon, eller vitt som ett omålat papper. En film som kallades ofärgad var grå. Allt hade färg. Och ingen färg, det gick helt enkelt inte att föreställa sig. Allt detta byggde på att jag hade skapat mig begrepp om konceptet färg och seende. Jag hade nämligen inga problem med att förstå att blinda personer inte kunde se former, utan tänkte mig att det var ungefär som att gå omkring med stängda ögon. Som jag har förstått blindhet, också i vuxen ålder, är det också ungefär så det fungerar.

Samma sak gäller för några andra dimensioner, även om vi inte alltid har ord hela dimensionen. Höjd är en sådan sak. Avsaknad av höjd är ju också en höjd: platt. Eftersom vissa saker har höjd, har vi skapat ett begrepp för saker som inte har höjd. Eller ljud, för den delen. De flesta kan utan problem föreställa sig metaforen öronbedövande tystnad. Vanan att höra gör nämligen att också inget ljud får en plats i ljuddimensionen: inget ljud är tystnad.

Så fort vi skapat en sådan här dimension så finns den alltså, även när den inte är uppfylld. Ingenting blir också en existens. Och eftersom ingenting:et existerar, så finns inte ingenting. Häpp!

2 kommentarer

Under Språk

Mästarna talar

Det händer ofta att jag läser texter av kloka människor, och stöter på ett citat som jag blir stormförtjust i. Jag vet aldrig vad jag ska göra av min förtjusning, så oftast låter jag den lite moloket rinna av. Nu ska jag emellertid baka andra bullar: jag startar en citatserie här i bloggen. Min plan är att främst ta med insiktsfullheter om språk, och särskilt om begriplighet.

Det börjar med språkvetaren Gunnel Källgren, som skrev såhär i sin avhandling Innehåll i text från 1979:

Det som gör en text svår är ju nämligen inte främst det som står i den, utan det som inte står.

(s. 112)

Amen!

1 kommentar

Under Citatet, Språk

Uttalet skiljer mellan folk och folk

Den som försöker logga in på Stockholms universitets nät möts av ett meddelande om att nätverket undersöker om man ska få tillträde. ”Shibboleth Authentication Request Processed” står det. Vadå shibboleth-autentisering?

Shibboleth, eller schibbolet som det heter på svenska, är egentligen ett gammalt hebreiskt ord för den del av en planta som bär frön. Men ordet har också fått en helt annan betydelse, tack vare en biblisk legend om ordets uttal. I Domarboken 12:5–6 står det såhär:

Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej sade de: ”Säg shibbolet!” Om han då sade ”sibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.

Gileaditerna använde alltså uttalet av schibbolet för att avgöra om någon var vän eller fiende.

Såna här test lever kvar än i dag, även om vi inte är så drastiska som gileaditerna. Men visst kan vi fastställa en persons härkomst utifrån om hen säger ”kaffe” med grav accent eller akut. Visst lägger vi märke till om en människa säger /kånferangs/ eller /kånferens/ och /ackseptera/ eller /asseptera/. För en del ord finns det en språkriktighetsskillnad, vilket gör att vissa människor tar folk som säger ”situationstecken” för bakomvagnentappade efraimiter.

Detta fenomen ligger till grund för den språkvetenskapliga termen schibboletfunktion, som handlar om hur språkbruket kan användas för att skilja olika människogrupper från varandra. Man kan till exempel säga att varianterna ”större än mig” och ”större än jag” har blivit en schibbolet i det svenska språket. Den som säger fel är det fritt fram att hugga ner.

2 kommentarer

Under Språk