Månadsarkiv: december 2009

30 december 2009 · 11:22

TP har ingen språkkonsult

Vem efterträdde Carl Bildt som partiledare för Moderaterna?

Frågesport är ju julens sport; det är så lätt att kombinera med knäck och finkläder. Dessutom är det såklart varje besserwissers favoritsysselsättning, och därmed bland annat min. Den ovanstående frågan dök upp som ett påskägg mitt i julefriden på aftonen. Kan du svaret? Det står under bilden.

Här kommer svaret: Det beror på om Carl Bildt är subjekt eller objekt. Carl Bildt (subjekt) efterträdde Ulf Adelsohn, och Carl Bildt (objekt) efterträddes av Bo Lundgren. Det är märkvärdigt att TP-författarna inte verkar tänka på det här problemet.

Frågan ”Vem mördade Lee Harvey Oswald?” är ju lika dum: Han påstås ha mördat John F. Kennedy, och påstås ha mördats av Jack Ruby. Kanske går det till TP:s försvar att säga att den senare frågan kan vara översatt från engelska, för där kan man nämligen se på frågekonstruktionen om personen är objekt eller subjekt. ”Who did Lee Harvey Oswald (subjekt) kill?” och ”Who killed Lee Harvey Oswald (objekt)?”. Jag vet inte hur man ska beskriva detta rent språkligt, och kunniga läsare får gärna fylla luckorna. I frågan där Lee är subjektet kan vi ju se en hjälpverbskonstruktion med did kill, medan objektsfrågan endast har verbet killed. I båda frågorna kommer det finita verbet på andraplats: did respektive killed. Kanske är det så att engelska frågor inte kan sluta med subjekt. Säg gärna till om du sitter inne med svaret.

Jag spelade för övrigt ett annat frågesportsspel, mindre populärt och välkänt än TP, och tydligen ännu mindre korrekturläst. Där vimlade det av frågor som: ”Minns du Arnold Schwarzeneggers favoritreplik i slutet av Terminatorfilmerna?” Svar: Nej. Hur ska jag kunna veta vilken som var hans favoritreplik? Och även om jag visste det, så skulle ju svaret ”Ja” räcka. Och här då: ”Vem vann skytteligan i fotbolls-VM 2002, Ronaldo eller Rivaldo?” Svar: ”Rolando (!) vann skytteligan i fotbolls-VM 2002″.

Språkpolisiärt gnäll är förstås både tråkigt, destruktivt och elitistiskt, och jag avskyr folk som försöker sätta dit vanliga människor som stavar rebelliskt eller har en icke normenlig preteritumform av ge, men när ett seriöst företag tar sig tid att producera, marknadsföra och sälja en produkt tycker jag att de kunde ta sig en halvtimme för att kvalitetsgranska den innan de släpper den på marknaden. Särskilt när det gäller tabbar som en tolvåring kan hitta.

2 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

16 december 2009 · 8:15

Jag tror på messa

I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns verbet sms:a med. Det är en ovanlig ordform, mest eftersom den innehåller ett tecken som inte finns i alfabetet, och när sådana tecken väl smyger sig in i ords grundformer är de vanligen bindestreck (”cd-spelare”, ”h-dur”, ”tv-avgift”). Verbet är förstås i sig en typisk svensk ordbildning: den enklaste vägen för att bygga ett verb av ett substantiv är ju att lägga till ett ”a” i slutet. På samma sätt är ju bila byggt av bil och vabba byggt av vab (förkortning av ‘vård av barn’).

Men sms:a som ord är alldeles för bökigt för ett rinnande skriftspråk. Mitt i bokstavskombinationen tvingas jag leta mig till shift-knappen och punkten och sedan fortsätta med bokstäverna. För att inte tala om hur ansträngande det är att sms:a ordet sms:a! På vissa telefoner måste man till och med gå hela vägen till ”infoga symbol” och klicka runt. Man hinner minst sagt tappa tråden. Och ärligt talat: är det inte lite jobbigt att uttala ordet också? Fyra stavelser? Nej tack, inte om jag slipper.

När jag gick i högstadiet kom ICQ som ett yrväder en aprilafton. Det kändes sjukt coolt – så coolt att gamla svenniga ord inte räckte för att beskriva det. De små breven som anlände med ett ”a-ao” kallade vi för mess – kanske kort för engelskans message. Kanske var det för att programmet var på engelska, det minns jag inte om det var. Vad jag minns är i alla fall att ordet meddelande var helt uteslutet. Det var långt och tråkigt, men framför allt gick det inte lika enkelt att göra ett verb av det – för det att skicka de små a-ao:en hette kort och gott att messa.

Nu är ICQ hopplöst ute, åtminstone bland dem jag håller kontakt med. MSN tog ett tag över tronen, men det känns som att inte heller det är lika populärt (eller så är det jag som börjar bli gammal). Summan av den kardemumman skulle i alla fall bli att det praktiska, hippa och enkla ordet messa håller på att falla i träda. Låt mig nu återkomma till sms:en.

Fy fan vad otympligt det är med ord där konsonanter utgör hela stavelser. Jag hejar på teve framför tv, behå framför bh. Hejar jag på essemess? Nej, såklart inte. Vi stryker esse-. Ett ord som mess med verbet messa är naturligt och enkelt att både säga och skriva. Dessutom känns det ju som att den här Short Message Service-grejen har spelat ut sin roll snart. Inom tio år lär varenda kotte ha en iPhone-liknande manick med ständig internetuppkoppling. Varför skulle vi då skilja mellan meddelanden som vi skickar över en mejlserver och meddelanden som skickas över ett telefonnät?

Gör svenskan en tjänst, och stryk sms och sms:a ur din vokabulär. Messandet är framtiden.

7 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

14 december 2009 · 12:47

Några iakttagelser från lånordens ankomsthall

När ett språk tar in lånord måste det blotta hela sitt system; plötsligt blir våra regler för stavning, uttal, numerus och genus synliga. Det nya lånordet ska kläs med attribut så att det blir en i gänget. Man kanske kan tänka sig att det är ungefär som när Gus ansluter sig till Askungens muscrew. ”Åh! Ett främmande. Då ska det ha stavning och en…”

Men det verkar också som att olika språk har olika rutiner för att välkomna ett invandrat ord. Så ter det sig i alla fall om man tittar på franska lånord i svenskan och engelskan. Jag tänker på ord som toalett, restaurang, sjangtil, arrangemang – och deras engelska motsvarigheter toilet, restaurant, gentle, arrangement. Samtliga har franskt ursprung: toilette, restaurant, gentil, arrangement. Om man tittar på detta urval av lånord verkar det som att svenskan är mån om att behålla det ursprungliga uttalet på ett lånord, medan engelskan prioriterar ursprungsenlig stavning högre.

Ta franskans restaurant, som uttalas såhär. På engelska stavas det exakt likadant, men uttalas enligt engelska uttalsregler utifrån den stavning det har. Fäst särskild uppmärksamhet på ändelsen -ant, som är franskans verbalsubstantivändelse. På franska uttalas den /ång/, när den åkt med ett lånord till engelska uttalas den /ant/. Titta nu på hur ordet beter sig i svenskan, så ser du att vi har härmat det franska uttalet av ändelsen, även om vi anpassat det lite till våra nordiska tungor. Därefter har vi låtit stavningen rätta sig efter uttalet, så att ordet både stavas och uttalas restaurang. Visserligen har svenskan också haft en parallell variant med den franska stavningen, men den har nog snart utrotats. Ng-stavningen har funnits i över hundra år enligt SAOB.

Kanske är det alltså så att svensktalare värdesätter uttal, medan engelsktalare värdesätter stavning när det kommer till att acklimatisera inflyttade ord. Det vore förstås en smula förmätet att dra någon sådan slutsats från dessa fyra exempel, men det finns säkert någon som vet tillräckligt för att göra det. Karin Hallén har till exempel skrivit en doktorsavhandling om hur franska lånord beter sig i svenskan. Det här är ju bara en stilla iakttagelse från en högst sjangtil språkvetare.

Tillägg: Jag kan inte fatta att jag glömde ta med ordet poäng, som egentligen är det absolut bästa exemplet. Franskans point uttalas ungefär /poá/, med ett mycket svagt ng-ljud i slutet. Det engelska point stavas ju exakt likadant, men uttalas efter engelska regler. Det svenska ordet poäng har, än en gång, en härmning av det franska uttalet, och så har det fått en svensk stavning utifrån det.

3 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

07 december 2009 · 18:07

Jan Molin gillar dig

Vi har en gästartist i bloggen idag, apropå partner-temat: Linus Salö, min dito. Han ska dela med sig av sina iakttagelser från ett av våra vanligaste sociala medier. Läs och njut. Jag hoppas att mina övriga inlägg inte ska överskuggas av hans ambitiösa upplägg.

Först en sammanfattning
Det här inlägget handlar om en ny, korthuggen texttyp: folks Facebook-statusar. Först i en status står alltid namnet på användaren. Detta bestämmer Facebook. Sedan kommer statusen.  Jag ska visa på fem möjliga sätt att formulera den.

1. Vanligast: Genom att inleda med ett finit verb:

  • ”[användaren] diskar grytor.”

2. Vanligt: Genom att inleda med interjektioner och andra emotionella små utbrott.

  • ”[användaren] Ååååååååhh nääää!”

3. Ovanligt: Genom att inleda med kolon:

  • ”[ användaren] : det är trist att diska.”

4. Vanligt: Genom att inleda med en fullständig mening:

  • ” [användaren] ibland är det olidligt att diska.”

5. Ovanligast: Genom att inleda statusen med ett genitiv-s:

  • ”[användaren] s diskning är vedervärdig.”

Facebook förändrar språket
Språk är kul. Det håller du nog med om; det är väl ett av dina starkaste motiv för att bemöda dig om att läsa en språkblogg som denna. Det kuliga är att språk är föränderligt på flera vis. ”Kuligt” är ju inte ett accepterat ord, men det var inte ”kul” heller för några årtionden sedan.

Siffror kan också vara kul. Därför slänger jag ur mig en sådan nu: 350 miljoner. Det är antalet rökare i Kina, och antalet fall av malaria varje år. Inte så kul. Men det var mest ett lite omständligt sätt att leda oss in på Facebook. 350 miljoner är nämligen också antalet människor som har en användare där. Och sedan ytterligare en vändning: en annan föränderlig aspekt på språk är att språkbruket förändras när vi får nya kanaler att uttrycka det i. Facebook förändrar språket, och det här inlägget ska ge ett exempel på hur man kan tillämpa sina språkkunskaper på ett nytt medium och dess språkliga förutsättningar.

Jag ska inte förutsätta att alla läsare känner till Facebooks funktioner. Därför följer först några rader kött på benen för den som behöver sådant:

Med Facebook samlar man sina bekanta i ett webbforum. Sedan kan man skriva till sina vänner, dela med sig av sina bilder och – med särskild vikt för detta blogginlägg – berätta vad man gör för tillfället. Den här sista funktionen uppnår man med den så kallade statusraden; den används flitigt av de flesta. Alla användare har ett fält där de uppmanas skriva in sin status, alltså vad de gör för stunden. Fältet står efter användarens namn. Det vanligaste är därför att syntaktiskt samordna namnet med statusen; man fyller helt enkelt på med lite text som hamnar efter namnet i statusen.

Jag ska ge några autentiska exempel på detta genom att klippa in statusrader från min egen Facebook. Mina vänner ska emellertid förbli anonyma, så därför kallar jag alla ”Jan Molin”. Ett fint namn.

De flesta inleder med finit verb
Många väljer att inleda med ett finit verb. Användarnamnet är då en del av statusen och står som subjekt.

  • Jan Molin ger upp läggningsförsöken. De ger ändå absolut ingenting.
  • Jan Molin har varit på Konstfacks julmarknad, loppis på Strand och Vegomässan. Idag kändes Stockholm lite mer som Berlin.

De flesta användare talar om sig själva, och inte för sig själva. Eftersom namnet står först talar man ofta om sig själv i tredje person. De första exemplen visar detta. Att på det här distanserade sättet tala om sig själv är fastslaget av Facebook, eftersom användarnamnet måste komma först. Det här är också fullt rimligt; om alla kunde dela med sig av sin status i första person skulle jagen inte gå att skilja från varandra i nyhetsmyllret. En status behöver en avsändare.

Ett sätt att göra statusen mer personlig är att inkludera ett ”jag” eller ett ”mig” på något annat ställe i statusen. Det gör man enklast i en andra- eller tredjemening. Så här:

  • Jan Molin kommer hem på luciadagen från Teneriffa. Nu ska jag ha semester med familjen Molin.
  • Jan Molin sitter på jobbet och är uttråkad. Ingenting händer. Roa mig! Eller spräng någonting åtminstone.

I alla exempel hittills kan man se ett mönster: det personböjda verbet kommer tidigt – som tredje ord. Jan Molin ger, har, kommer och sitter. Detta är mycket intressant, eftersom tidiga finita verb är ett av de vanligaste tipsen för att skriva begripliga meningar. Här vill jag gärna uppehålla mig ett tag genom att dra paralleller till andra texter.

Det som kommer före det finita verbet brukar kallas fundament eller satsbas. I statusexemplen består fundamentet av subjektet: Jan Molin. Två ord. I andra fall kan fundamenten väljas ganska fritt; de kan bestå av lite olika saker som adverbial, objekt och satsadverbial. I krångliga texter är det vanligt att fundamenten är långa; de består alltså av många ord. Här är fundamenten understrukna.

Choklad, fast inte den allra mest bittra typen och inte heller sån där barnslig mjölkchoklad som finns i påskägg, är det bästa jag vet.

Det här sättet att skriva är väldigt påfrestande för minnet. Man brukar säga att det gör meningen vänstertung. En menings egentliga innebörd står inte klar förrän verbet kommer. Så här:

  • I Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, (ännu vet du ju inte vad jag försöker säga) Oslo och Peking har jag aldrig firat jul.

En sådan mening går att vända, så att fundamentet blir kort. Då blir den högertung och lättare för minnet att hantera.  Läsaren vet vad den ska göra av alla de ortnamn jag nämner:

  • Jag har aldrig firat jul i Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, Oslo och Peking.

För Facebooks svenska användare är statusrader nästan alltid högertunga. I svenskan kommer ju verbet på andra plats i huvudsatser. På första plats i statusraderna står subjektet: ett för- och efternamn. Det gör fundamenten korta i Facebook-statusar. Dessutom får statusen ett befolkat språk, användarnamnet som står först markerar tydligt vem som är, känner eller gör vad. Klarspråkigt värre, alltså.

  • Jan Molin är galet nöjd med dagen på kontoret. Firar med soffa och nästa säsong 6ft.

Många inleder med känsloutspel
En status måste inte följa principen subjekt – verb. Det finns också några exempel på användare som inte betraktar sitt namn som en del av sin status. Då står så att säga statusen för sig själv. I en text skulle Word spydigt påpeka att de flesta saknar verb. Man läser statusen som användarens tanke, som ett lösryckt påstående. Ibland liknar de känsloutspel. Hit kan man också räkna interjektioner och imperativ.

  • Jan Molin Sommar i källaren, vinter på bilen.
  • Jan Molin Trubadursesion at Pedros…
  • Jan Molin tröttröttröttröttörtörttötrött
  • Jan Molin men sluta för fan

Dessa statusar avspeglar något som hänt, och kan läsas som ett yttrande från användaren. På så sätt tar man fasta på att Facebook är en personlig och informell kanal där man kan skriva vad man vill – folk som känner en kanske förstår.

Några inleder med kolon
Ibland markerar folk tydligt att statusen är ett citat från användaren. Då används ofta kolon. På så sätt kan man markera att det som följer efter användarnamnet är något som användaren säger eller kanske tänker. Statusen kan då bli lite mer vänstertung.

  • Jan Molin : det där med en avklarad hemtenta gillar jag…

Andra inleder med fullständig mening
Många statusar formuleras som fullständiga meningar. Dessa har mycket gemensamt med citaten; de liknar ett yttrande från användaren. I sådana fall hör inte användarnamnet och påståendet ihop rent språkligt. Användarnamnet står alltså utanför satsen, och något annat ord i statusen får ta subjektets plats.

  • Jan Molin vi ses här imorgon kväll!

Här framgår att påståendet som följer är någon typ av anföring från användaren. Människor är ju inte dumma, så budskapet framgår av sammanhanget. Men rent språkligt blir det lite klumpigare. I meningen ovan kan ju Jan antingen vara sändare eller mottagare.

Få inleder med genitiv-s
Ytterligare en variant finns: att använda ägandeform med ett ”s”. Då förlänger man subjektet, så att det också inkluderar en till företeelse.

  • Jan Molin s dator har svininfluensan.

Det här kluriga sättet att formulera sig är ovanligt. Det är kanske lite störande att s:et hänger löst.

Ibland har folk efternamn som slutar på s. Då slipper man mellanslaget mellan efternamnet och s:et: ”Hans Bergenfors guldfisk är en snuskhummer.” Eller som i denna avslutande status:

  • Linus inlägg slutar här, trots att det finns mycket mer man kunde fundera på. Varför står till exempel de flesta statusar i presens eller perfekt? En tempusanalys vore kul. Och hur fungerar det på språk som har verbet före subjektet? En typologisk analys behövs.

9 kommentarer

Under Gästbloggare, Språk

Taggat som , , ,

06 december 2009 · 10:02

Pluralen fortsätter att gäcka

För några månader skrev jag ett inlägg om svensktalares språkliga instinkt att säga mangosar när SAOL säger att det borde heta mangor. Min tes var att man borde acceptera båda formerna. Här kan du läsa hela inlägget. Nu har det kommit in en kommentar på inlägget som jag tycker förtjänar en lite fylligare diskussion. Det handlar om att sätta plural på ord som slutar på -er och har n-genus. Framför allt är frågan hur man säger ”partner” i plural.

När man tar in ett lånord i svenskan kan det lätt bli problem att anpassa ordet till vårt numerussystem. Det är ett av de främsta argumenten mot lånord i allmänhet (men det är dumt att oroa sig, för svenskan har lånat in ord sedan tidernas begynnelse och har klarat sig hyfsat bra hittills). Det finns fem etablerade pluraländelser i svenskan, och de brukar kallas deklinationer. De är

  1. -or, som vanligen används för ord med n-genus som slutar på -a, t.ex. ”flicka”
  2. -ar, som vanligen används för n-genus som slutar på -e, t.ex. ”pojke”
  3. -er, som vanligen används för n-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”butik”
  4. -n, som vanligen används för t-genus som slutar på vokal, t.ex. ”miffo”
  5. -ø (ingenting), som vanligen används för t-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”hus”

Så finns det också några särskilda mönster, och relevant för partnern är just att ord som slutar på -er ofta får plural på -rar: en eker – flera ekrar, en vinter – flera vintrar, supportrar, gangstrar, tigrar. Men nu är det ju väldigt svårt att säga ”partnrar”. Kommentatören till det ovan nämnda inlägget skriver ”Språkrådet rekommenderar att man ska säga ‘flera partner’, precis som man säger ‘flera musiker’. Min språkkänsla håller inte alls med om det, även om jag inte riktigt förstår varför.” Till att börja med vill jag säga att jag håller med. Kudos till den som klarar att säga ”flera partner” utan att blinka, men vi andra har ett problem som vi behöver lösa.

Varför känns det helt naturligt att prata om 10 musiker, men inte om 10 partner? En av orsakerna, måste man komma ihåg, är att vi inte är vana än. Sådana knäck brukar tidens tand lyckas tugga sönder till slut. Men det finns också en annan orsak, och det är att ”musiker” inte bara är ett ord som slutar på -er, utan att det är i ett sällskap av ord som slutar på -iker. Pluralmönstret stämmer in på hela sällskapet: musiker, afatiker, dyslektiker, politiker, fysiker, akademiker. Samtliga har nollplural: en musiker – flera musiker. Anledningen till att vi inte vill ge partner nollplural är att det slutar på -er och inte -iker.

Vad skönt att få veta vad problemet beror på. Hur ska vi lösa det då? En lösning, som inte har medgivande hos de högre makterna än, är ju att prata om partnersar. Jag tänker inte heller propsa på den, men däremot hoppas på att den vinner erkännande med tiden. Med dagens deklinationer finns det egentligen ingen bra lösning. Känns ”partnar” bra? Tja. ”Partrar?” Låter som ”pantrar”. Jag antar att ”partnar” är den bästa tillgängliga lösningen, även om jag inte direkt rekommenderar den.

Ofta går vi genvägar när vi stöter på såna här problem med nya ord. Därför säger vi en teve – flera tevepparater, en taxi – två taxibilar, en cd – flera cd-skivor. Jag tycker att det är olyckligt. Det visar att språket inte  fungerar komplett. Samtidigt är det som det är. Det kanske slutar med att vi säger en partner – flera pojkvänner eller flickvänner eller samarbetskamrater. Eller något. Man får ju lita på att språket löser problemet med tiden. Man får bara hoppas på att det blir en lösning som är lätt att hantera, lätt att lära sig och lätt att följa. Språket klarar sig själv, men ibland kan det behöva en puff i rätt riktning.

16 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

02 december 2009 · 15:08

I universitetsbiblioteket surrar morgondagens maktspråk

- Då kan vi skriva att ”Vi antar att priserna kommer att sjunka under 2010, som en produkt av den rådande konjunkturen”.
- Är det inte bättre att vi skriver ”Prognosen visar”? ”Vi antar”, det låter så subjektivt.

Aha! Hetsen mot första persons pronomenen bara fortsätter. Det ovanstående har jag tjuvlyssnat från ett gäng grupparbetande ekonomstudenter på Stockholms universitetsbibliotek.

- Lean production är den managementfilosofi som…

Så låter det vid ett annat bord. Yttrandet innehåller två lånbegrepp. Akademiska grupparbeten är ett perfekt tjuvlyssningsobjekt för en som vill hitta språk att blogga om. Det finns material att bygga en hel avhandling på! Hur diskuterar studenter kring sitt språk när de skriver texter tillsammans? Hur motiverar de sina val? Vilket språk vinner?

Det är i svaret på den sista frågan som vi kan uttyda det framtida svenska språksamhället. Och oftast vinner ju det svåraste språket, det som låter smartast, mest exotiskt, fackinternt. Lean production är ett sätt att arbeta som är särskilt resurssnålt. Man skulle egentligen kunna säga resurssnål produktion i stället, men det är som om folk tror att det är helt orimligt att översätta ett begrepp som redan är etablerat på engelska. Management är nog ett ord som de flesta har hört några gånger. Kanske skulle du också kunna säga det. Men är det inte tydligare att parata om ledning eller ledarskap? Det är ju det det betyder.

Det etableras ofta en föreställning om att engelska ord är mer precisa, och om de översätts till svenska tycker man att man bara får ungefärliga motsvarigheter som är långt ifrån lika precisa. Varför väljer gruppen att använda begreppet lean production? Antagligen för att begreppet redan har börjat slå rötter inom även den svenska ekonomiska fackterminlogin. Det är nog så det heter i deras kursböcker, i ämnets tidskrifter, i universitetens föreläsningar. Jag tror att den kampen är förlorad. Men om jag skulle fråga dem varför de väljer att använda management i stället för ledning tror jag att de inte skulle ha någon bra motivering. De skulle nog säga att det låter bättre, att management har exakt den betydelse som de vill uttrycka. Kanske skulle de framhäva att management innefattar både ledning och styrning, eller något annat argument som antyder att det engelska begreppet är precist, medan de svenska motsvarigheterna har en olycklig dubbeltydighet eller en olycklig avsaknad av sådan.

Visst kan det vara sant att engelska begrepp har en betydelse som inte finns som en exakt motsvarighet i svenskan. Men det är betydligt vanligare att det är lånordet som har en specifik betydelse. Ta cookie till exempel. På engelska betyder det både kaka och datafil som en webbplats försöker spara på ens dator. På svenska har det bara den senaste betydelsen. Där slapp vi en dubbeltydighet. Ett annat exempel är textmeddelanden som man skickar antingen i kuvert eller över internet. På engelska heter ju det mail respektive e-mail. Vi svensktalare har ännu inte bestämt oss för vad vi ska kalla det senare, men jag lobbar stenhårt för att välja mejl. På så sätt slipper vi det förvirrade valet mellan e-brev och e-post. Det går dessutom lätt att hantera: ett mejl,  de mejlen, jag mejlar dig, har du kollat din mejl, vi löser det mejlledes, välj själv om du vill skicka ett mejl eller ett brev. Med ett system på e-sammansättningar skulle det i stället vara: ett e-brev, de e-breven, jag e-postar dig, har du kollat din e-post, vi löser det e-postledes, välj själv om du vill skicka ett e-brev eller ett [vanligt/snigel-] brev. Det är ju inte så krångligt så att tinningarna grånar, men nog är det enklast att hålla sig till mejlsystemet. Då slipper man också det plötsliga problemet med att bestämma ett ord för den gamla sortens brev.

Engelska är på intet sätt ett mer precist språk än svenska. Nästan inget ord i engelskan har en så precis betydelse att det är helt omöjligt att översätta det. Däremot finns det lånord i svenskan som är mer precisa än äldre svenska ord. Den som väljer att kalla skejtboard för skejtboard kan utan problem skejta iväg, till skillnad från den som valde att kalla det för en rullbräda. Den måste rulla iväg, och det kan man ju göra på alla möjliga olika sätt.

Notera dock, för guds skull, stavningen. Om vi hade kallat skejtboard för skateboard hade vi fortfarande inte kunnat skata skatea skejta iväg. Och att mail stavas mejl har helt enkelt med god smak och logik att göra. Det är enklare att lära sig och stämmer bättre överens med de stavningsregler som finns inom oss. När engelskans storhetstid är över kommer annars våra efterlevande att förbanna oss. Skicka förresten gärna en förbannelse till våra förfäder som lät näsecär nesäsär nescärsaär njndjklfndjk passera alldeles för obemärkt från franskan.

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , ,