”Jag misstänker, och många med mig, att svenska språket utarmas.”
Med de dystra och ganska omoderna orden inledde DN en kampanj i somras. Kampanjen hette Adoptera ett ord, och gick ut på att läsare skulle gräva upp ett gammalt ord från språkkyrkogården och lova att använda det minst 10 gånger i år. Det låter romantiskt, det låter som en hedervärd språkvårdsinsats i ett mäktigt och lyckat forum. Men ack.
Språk är komplext och självgående, och så länge människor använder det är det också komplett. Det ligger i själva existensen av ett språk att det är komplett. Det finns alltid ord för det ett friskt språks brukare vill säga. Och svenskan är ett friskt språk. Alltså: svenska språket håller INTE på att utarmas.
Jag misstänker, och många med mig, att språkbrukarna låter ord falla i glömska när de inte längre har användning för dem. Hur många vet egentligen vad urarva betyder? En av tio? En av tjugo? Jag tycker, och många med mig, att det är rent och skärt snobberi att återuppliva gamla ord med motiveringen att språket var mycket bättre förr i tiden. Varför skulle man använda ett ord som ingen förstår?
Man ska inte vara rabiat. Det händer kanske ibland att ett ord blir mindre användbart under en viss tid och att alla språkbrukare under den tiden tyvärr glömmer bort ordet helt och hållet. Det är förstås synd, och i dessa fall är det bra om ordet återuppväcks från de döda. Men när det börjar användas igen gäller det att vanliga svenska språkbrukare förstår ordet. Vad fyller det annars för funktion? Ibland misstänker jag, men det kanske jag är ensam om, att folk använder svåra ord som ett antagningsprov till en fin skara intellektuella personer. Det finns såna människor som förstår och använder urarva, och så finns det packet, pöbeln, de smutsiga och outbildade, dumma som inte gör det. Men man skulle ju inte vara rabiat.
Som pausmusik kan vi titta på en bild som dyker upp bland träffarna om man bildgooglar på "urarva".
Och hör sen på alla dessa bakåtsträvande bakomvagnentapp till människor som motiverar sina adoptivord med ”i stället för det avskyvärda …”, ”i stället för det talspråkliga …”, ”i stället för det infantila …”. Mellan varje bokstav jäser deras självgodhet upp som en spyluktande sörja. De får förstås använda vilka ord de vill, och det är väl bra om de inte ser sitt eget ordförråd som avskyvärt och infantilt. Men vad innebär dessa kommentarer för deras syn på andra människors språk? Och på andra språkbrukares karaktär? Det är inget fel på dem som säger orera – bara de inte tror att de är bättre än dem som säger jiddra.
Rabiat, ja. Jag får väl äntligen lov att erkänna att kampanjen också lyfter fram en del positivt. Det är en hel del hemmasnickrade slangord och smala dialektala ord som har skickats in. Som ett forum för att upplysa andra om skojiga ord fungerar ju kampanjen bra. I Ångermanland, eller åtminstone i en person i Ångermanland, finns det tydligen till exempel ett ord för att lägga täcket både på och under fötterna: det heter fotspönn. Fint. Och jag är inte heller den som inte tycker att det är lite skojigt att säga att jag ska på galej istället för kalas eller fest. Språk ska vara levande, kreativt, användbart, mångfacetterat. Men det är äckligt, motbjudande, vedervärdigt, skabröst att använda krångligt språk för att skilja mellan fint och fult folk.
